Supreme Court ruled financial support for Åland shipping remains with the State, not the Åland Self-Government.

Ään.

Kauppamerenkulun tukemisen katsottiin ensisijaisesti kuuluvan valtakunnan eikä Ahvenanmaan maakunnan toimivaltaan.

Ahvenanmaan itsehallintoL 18 § 22 kohta

Ahvenanmaan itsehallintoL 27 § 13 kohta

Ahvenanmaan itsehallintoL 60 § 2 mom

---

[SV]

Omröstn.

Behörigheten att stöda handelssjöfarten i landskapet Åland ansågs i första hand tillkomma riket och inte landskapet.

(Förstärkt avd.)

SjälvstyrelseL för Åland 18 § 22 punkten

SjälvstyrelseL för Åland 27 § 13 punkten

SjälvstyrelseL för Åland 60 § 2 mom

SAKEN

Då budgetpropositionen för år 1993 utarbetades hade trafikministeriet med anledning av att förvaltningen i angelägenheter rörande handelssjöfarten enligt den nya självstyrelselagen ankom på riket, under momentet "Stödjande av anskaffningar av lastfartyg" förutom stöd till redare i riket upptagit 33 miljoner mark för stöd åt åländska redare, vilka tidigare erhållit motsvarande stöd från landskapets medel. Närmast var det fråga om räntestöd för anskaffandet av småtonnage. Finansministeriet hade emellertid ansett att utgivande av ifrågavarande stöd även enligt den nya självstyrelselagen ankom på landskapet, varför anslaget strukits från den slutliga budgetpropositionen. Trafikministeriet anser sig därför inte kunna utanordna medel till stöd för åländska redare.

Ålands landskapsstyrelse har i en till Högsta domstolen 18.12.1992 inkommen skrivelse anfört att handhavandet av ifrågavarande förvaltningsåtgärd rörande näringsstöd till handelssjöfarten enligt landskapsstyrelsens uppfattning inte ankommer på landskapet. Med hänvisning till 43 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland 28.12.1951 och 60 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland 16.8.1991 har landskapsstyrelsen därför begärt, att Högsta domstolen skulle avgöra meningsskiljaktigheten.

AVGIVNA UTLÅTANDEN

Trafikministeriet och Ålandsdelegationen har med anledning av ansökan inkommit med av dessa inbegärda utlåtanden. Finansministeriet har självmant insänt ett utlåtande. Ministerierna har även anhållit om Högsta domstolens avgörande av kompetenstvisten.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE 29.6.1993

Förfarandet

Ifrågavarande understöd har sedan år 1990 med stöd av bestämmelser i rikets respektive landskapets budget utbetalats enligt trafikministeriets eller landskapsstyrelsens prövning. För år 1993 har anslag för rederier i landskapet upptagits varken i rikets eller landskapets budget. Av handlingarna framgår inte att några ansökningar om räntestöd skulle ha gjorts under år 1993. Då räntestödet emellertid är avsett att utgå under flera år finner Högsta domstolen att det föreligger en i 60 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland (1144/ 91) avsedd meningsskiljaktighet.

Huvudsaken

Enligt 23 och 30 §§ självstyrelselagen är förvaltningsbehörigheten fördelad mellan landskapets och rikets myndigheter så, att förvaltningen i angelägenheter som hänförts till landskapets lagstiftningsbehörighet ankommer på självstyrelsemyndigheterna och i angelägenheter som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet på riksmyndigheterna med iakttagande av vissa bestämmelser i nämnda lagrum, om vilka nu inte är fråga. Kostnaderna för verksamheten faller på landskapet eller riket enligt motsvarande princip som för uppdelningen av lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten.

Enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av vad som stadgas i bland annat 27 § 13 punkten självstyrelselagen, dock så att äden lagtinget har behörighet att vidta åtgärder för att främja sådan näringsverksamhet som avses i nämnda punkt. Enligt sistsagda punkt har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten. Av dessa lagrum framgår, att förvaltningsbehörigheten i ärenden rörande handelssjöfarten ankommer på riket och att riket primärt är ansvarigt för de kostnader som föranleds härav. Även landskapet har dock behörighet att främja handelssjöfarten.

Avgörandet av föreliggande meningsskiljaktighet är beroende av hur 18 § 22 punkten självstyrelselagen skall tolkas. Enligt lagrummets ordalydelse har även lagtinget behörighet att vidta åtgärder för att främja handelssjöfarten. Detta innebär att riket, som i enlighet med huvudregeln för fördelningen av förvaltningsbehörigheten har ansvaret för förvaltningen och därav föranledda kostnader, även bär det primära ansvaret för stödandet av sjöfartsnäringen.

Finansministeriet har i sitt utlåtande anfört att stödandet av handelssjöfarten enligt den gamla självstyrelselagen ankommit på landskapet och att det av den nya lagen eller dess förarbeten inte framgår att avsikten varit att ändra detta förhållande. Med beaktande av sjöfartsnäringens betydelse för landskapet borde denna fråga ha behandlats grundligt i motiven om avsikten varit att överföra behörigheten från landskapet till riket.

Ehuru sistnämnda omständigheters betydelse som tolkningsunderlag för den nya lagen inte är avgörande då man beaktar lagens konstitutionella natur kan om dem anföras följande.

Beredningen av den nya självstyrelselagen inleddes i början av 1970-talet. Det huvudsakliga beredningsansvaret bars av ålandskommitt‚n som tillsattes år 1981 och avgav sitt betänkande 9.6.1987. Under denna tid var sjöfartsstödet av mindre ekonomisk betydelse. Av den omständigheten att stödet inte särskilt omnämnts i lagens förarbeten kan man således inte dra några slutsatser rörande behörigheten.

På de områden där landskapet har behörighet gäller i princip inte rikets stadganden och beslut, men på de området där riket har behörighet omfattar denna landskapet Åland lika väl som varje annan del av Finland. Ålands självstyrelse som sådan berättigar inte till en avvikande behandling. Landskapets ovannämnda behörighet att främja även sådan näringsverksamhet som faller under rikets behörighet syftar till möjligheten att beakta de särskilda förhållanden som kan råda inom landskapet. Denna behörighet berättigar därför inte rikets myndigheter att avvika från likställdhetsprincipen.

I 5 § regeringsformen stadgas att finska medborgare är likställda inför lagen. Detta stadgande är uttryck för en allmän likställdhetsprincip. Den innebär att likartade fall skall bedömas lika och att särskiljandet av fall skall ske på grunder som inte hotar rättvisa och rättssäkerhet. Principen anges bl.a. i 17 § 3 mom. lagen om förvaltningsförfarande.

Trafikministeriet har inte någon skyldighet att bevilja understöd för sänkandet av räntekostnaderna för småtonnage, men ifall sådant understöd beviljas måste trafikministeriet ge det även till fysiska och juridiska personer från landskapet Åland enligt enahanda grunder som annars i riket.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Tulokas: Enligt den gamla självstyrelselagen (670/51) tilldelades den åländska sjöfarten näringsstöd genom för detta ändamål anvisade medel i landskapets budget. Stödet baserade sig på två landskapslagar: landskapslagen om vissa räntestödslån som beviljas av kreditinrättning (ÅFS 1978/39) och landskapslagen angående tillämpning i landskapet Åland av lagen om räntestöd för lån för fartygsanskaffningar i Finland (ÅFS 1986/529). Stödet kunde i landskapet beviljas på enahanda villkor som motsvarande stöd i riket och utgifterna för stödet gottgjordes landskapet av statens medel vid den ordinarie utjämningen med stöd av 29 § 2 mom. självstyrelselagen. Det årliga stödet har under de senaste åren uppgått till 20 - 30 miljoner mark.

I den nya självstyrelselagen har landskapets rätt att fritt bestämma om sina inkomster och utgifter betonats och vid utjämningsförfarandet har man därför frångått en bindning i detalj till rikets utgifter. Enligt 45 § tillförs landskapet för täckande av utgifterna för självstyrelsen årligen av statsmedel ett avräkningsbelopp som utgör 0,45 % av inkomsterna i statsbokslutet. Avräkningsgrunden har beräknats utgående från den ordinarie utjämning och de extraordinarie anslag staten tidigare anvisat landskapet. Även de nya förvaltningsuppgifter och -utgifter som den nya självstyrelselagen har medfört för landskapet har beaktats.

Då den gamla självstyrelselagen var i kraft förelåg det inte någon oklarhet om behörigheten beträffande det ekonomiska stödet till sjöfartsnäringen. Bland annat har Högsta domstolen i sitt utlåtande 19.6.1978 rörande landstingets beslut om antagande av 1978 års räntestödslag med hänvisning till självstyrelselagens stadganden om utövandet av näring ansett att landskapet tillkom lagstiftningsbehörighet. Samma ståndpunkt har intagits år 1986 då lagen om räntestöd för anskaffande av fartyg (FFS 1093/85) genom landskapslag (ÅFS 52/86) har antagits att gälla i landskapet.

Förarbetena till den nya självstyrelselagen ger inte stöd åt en sådan uppfattning, att avsikten varit att ändra fördelningen av behörigheten i ifrågavarande avseende. Av regeringens proposition (RP nr 73 - 1990 års rd s. 71, 77) framgår tvärtom, att man beträffande såväl näringsverksamheten som handelssjöfarten har hänvisat till begränsningarna i den gamla lagen. Det ekonomiska stödet för sjöfartsnäringen uppgår till ett synnerligen stort årligt utgiftsbelopp och gäller en från landskapets synpunkt central näring. En ändring av behörighetsförhållandena och finansieringsansvaret hade därför förutsatt ett klart ståndpunktstagande i den nya lagen och dess motiv. Ändringen borde även ha beaktats då avräkningsgrunden beräknades. Man kan inte sluta sig till att behörighetsförhållandena skulle ha ändrats enbart på grund av den generella ordalydelsen i 27 § 13 punkten, vilken lämnar rum för tolkning.

På basen av det ovan anförda finner jag, att den nya självstyrelselagen bör tolkas så, att medel för stödandet av den åländska sjöfartsnäringen såsom tidigare bör upptas i landskapets budget, om man även i fortsättningen önskar utge sådant stöd i landskapet. Utgifterna ingår i det årliga fasta utjämningsbeloppet, som har fastställts utgående från de tidigare förhållandena.

Justitierådet Taipale: Jag är av samma åsikt som justitierådet Tulokas.

Justitierådet Roos: Det finansiella stödet för anskaffningen av lastfartyg har anknytning både till näringsverksamhet, som enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen för Åland (1144/91) hör till landskapets behörighet, och till handelssjöfarten, som enligt 27 § 13 punkten i lagen hör till rikets behörighet.

I det först nämnda lagrummet om landskapets behörighet görs ett förbehåll för att behörigheten kan inskränkas av den behörighet som getts riket bl.a. i fråga om handelssjöfarten. Beträffande rikets sjöfartsbehörighet görs ingen motsvarande reservation för landskapets konkurrerande behörighet beträffande näringsverksamhet. Detta kunde tyda på att om stödet för anskaffningen av lastfartyg ger upphov till överlappande behörigheter så är rikets behörighet som huvudman för handelssjöfarten primär och landskapets behörighet som huvudman för näringsverksamhet skall vika.

Mot denna bakgrund ser jag inte heller att den nya självstyrelselagen skulle ha medfört någon behörighetsändring i fråga om det finansiella stödet till handelssjöfarten. Tvärtom har stadgandet i § 18 punkt 22 om lagtingets parallella behörighet att främja också näringsverksamhet som enligt andra stadganden faller under rikets behörighet endast lagfäst den praxis som existerat redan före 1993. På dessa grunder finner jag att lagstiftningsbehörigheten och ansvaret för sjöfartsnäringens villkor och förutsättningar också nu faller under rikets behörighet.

Presidenten Heinonen: Jag är ense med justitierådet Tulokas.

I avgörandet deltog: presidenten Heinonen (skiljaktig), justitieråden Portin, Riihelä, Lindholm, Haarmann, Roos (skiljaktig), Taipale (skiljaktig), Krook, Suhonen, Möller och Tulokas (skiljaktig)