Supreme Court allows county to reclaim land after 10 years, rejecting private ownership claim based on possession.

Senaatti oli vuonna 1876 tehnyt päätöksen Ahvenanmaalla sijaitsevan kruununsaaren luovuttamisesta erään talon nautittavaksi. Saari oli ollut kruununluontoista maata vuoteen 1979, jolloin sen luonto oli muutettu veromaaksi. A:lle, jonka hallinnassa tila tuolloin oli, myönnettiin siihen lainhuuto vuonna 1980. B osti tilan ja hänelle myönnettiin siihen lainhuuto vuonna 1996. Kysymys lainhuudatuksesta ja kiinteistönsaannon moittimisajasta annetun lain 21 §:n 1 momentin (86/1930) mukaisen määräaikaisen nautinnan edellytyksistä. Ks. KKO:1989:73

LL 21 § 1 mom (86/1930)

---

[SV]

Senaten hade år 1876 förordnat att en kronoholme på Åland skulle underläggas ett hemman, som därigenom fick en bestående rätt att nyttja holmen. Holmen hade varit en fastighet av krononatur till år 1979, då dess natur ändrats till skattenatur. A, som då besatt lägenheten, beviljades år 1980 lagfart på densamma. B köpte lägenheten och beviljades lagfart år 1996. Fråga om förutsättningarna för viss tids hävd enligt 21 § 1 mom. lagen om lagfart och tiden för klander av fastighetsfång (86/1930). Se KKO:1989:73

LagfartsL 21 § 1 mom (86/1930)

MÅLETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE DOMSTOLARNA

Landskapet Ålands käromål och dess bakgrund

Landskapet Åland anförde i sitt käromål, att Kejserliga Senaten för Finland 7.11.1876 hade förordnat att Enöre holme i Sunds socken skulle underläggas C:s hemman Nr z i Wargata by i Vårdö socken med förbehåll att "i händelse om förmälde holmar framdeles blifva för någon kronans inrättning behöflige, desamma böra utan lösen eller annan ersättning till Kronan åter afstås".

B hade 7.5.1996 beviljats lagfart på lägenheten X i Mångstekta by av Sunds kommun. Lägenheten X utgjorde samma område som omtalades i Senatens beslut och hade vid ikraftträdande av självstyrelselagen för Åland 1.1.1952 övergått till landskapet. Äganderätten till fastigheten hade aldrig övergått till B eftersom det hade varit fråga om kronojord. Till kronojordens karaktär hörde att den inte kunde överlåtas och den inte heller kunde ägas av privatpersoner. Laga fång saknades. Ett beslut som innefattade att fastighetens karaktär kameralt ändrandes från krono- till skattenatur saknade betydelse i detta sammanhang.

På nämnda grunder yrkade landskapet, att den lagfart som beviljats B på lägenheten X skulle ogiltigförklaras och att landskapets äganderätt till lägenheten skulle fastställas.

Svaromål

B bestred käromålet och anförde i första hand att underläggandet varit ett giltigt fång som inneburit att äganderätten överförts. Den ständiga besittningsrätten hade övergått i privaträttslig äganderätt. I andra hand bestred B käromålet med hänvisning till 21§ lagen om lagfart och tiden för klander av fastighetsfång (86/1930), nedan lagfartslagen, enligt vilket lagrum landskapet hade väckt talan för sent. B hade förvärvat fastigheten i god tro. Sin goda tro hade deras fångesmän, vilka erhållit lagfart på fastigheten 25.2.1980, i likhet med B kunnat grunda på det faktum att Åbo och Björneborgs läns lantmäterikontor 4.12.1979 ändrat fastighetens natur från krono- till skattenatur och fastigheten antecknats i jordregistret. Till följd av detta hade samtliga lagfartsinnehavare uppfattat sig som ägare till fastigheten.

Ålands tingsrätts dom 2.4.1998

Tingsrätten konstaterade bland annat att typiskt för kronojordens karaktär hade varit att kronojord i allmänhet inte kunnat överlåtas och lagfart inte heller kunnat beviljas på den. I och med att den nya jordabalken trätt i kraft 1.1.1997 hade indelningen av jorden i jord av krononatur och jord av skattenatur jämlikt 18 a § lagen om införande av jordabalken upphört och en skyldighet att söka lagfart på jord som tidigare hade varit av krononatur hade inträtt. Lagfart kunde inte beviljas om fastigheten var föremål för en fast besittningsrätt. Enligt tingsrättens bedömning var detta en väsentlig markering av den fasta besittningsrättens styrka.

Mot denna bakgrund ansåg tingsrätten det vara skäligt att tolka det nämnda lagrummet så att den fasta besittningsrätten genom rättssystemets utveckling hade övergått i äganderätt. De aktuella lagfarterna var inte längre belastade av något fel på grund av jordens natur.

De första lagfartsinnehavarna hade 25.2.1980 erhållit lagfart på fastigheten. Lagfarten hade beviljats i stöd av Senatens beslut 7.11.1876 sedan lantmäterikontoret 4.12.1979 ändrat fastighetens natur från krono- till skattenatur. B hade på grund av köp erhållit lagfart på sina andelar av fastigheten 7.5.1996. Eftersom fångesmännen saknat fång och saknat sådan rätt som förutsattes i lagfartslagen kunde svarandena inte jämlikt den princip som omtalades i avgörandet HD 1984 II 112 räkna sig tillgodo den tid som fångesmännen haft lagfart på fastigheten. Käromålet hade sålunda väckts inom den tid om tio år från beviljad lagfart varom stadgades i 21 § lagfartslagen. Käromålet kunde inte på den här bestridandegrunden ogillas.

Eftersom svarandena hade anfört att ett bifallande av käromålet skulle strida mot det allmänna rättsmedvetandet gjorde tingsrätten också en bedömning av detta. Under cirka 120 års tid hade svarandena jämte deras förfäder och fångesmän i verkligheten nyttjat fastigheten som om den varit deras och beskattats för fastigheten såsom ägare. I övriga delar av Finland hade innehavare av kronojord genom ett enkelt förfarande blivit ägare till den kronojord de nyttjat. Enligt tingsrätten var det orättvist och oskäligt med beaktande av det allmänna rättsmedvetandet att påstå att B inte skulle ha haft fullständig privaträttslig äganderätt till fastigheten. Därför förkastade tingsrätten käromålet.

Saken har avgjorts av lagmannen Kim Fröman.

Åbo hovrätts dom 20.1.2000

Landskapet Åland sökte ändring i tingsrättens dom. Hovrätten konstaterade bland annat följande:

Det jordområde som utgjorde fastigheten X i Mångstekta by i Sunds kommun motsvarade den holme Senatens beslut 7.11.1876 gällde.

Av den rättsregel som fått uttryck i avgörandet HD 1989:73 framgick att det ifrågavarande hemmanet genom senatsbeslutet 7.11.1876 fått en bestående rätt att utnyttja fastigheten och att lantmäterikontorets beslut 4.12.1979 att ändra fastighetens jordnatur från krononatur till skattenatur inte påverkat äganderätten till fastigheten. I avgörandet konstaterades också att rättsutvecklingen inte hade gett upphov till någon allmän rättsprincip med sådant innehåll att besittningsrätten till kronojord skulle ha övergått i äganderätt. B hade anfört att ikraftträdandet av den nya jordabalken 1.1.1997, där åtskillnad inte längre görs mellan jord av krononatur och jord av skattenatur, skulle ha inneburit ett sådant steg i den allmänna rättsutvecklingen att besittningsrätten hade övergått i äganderätt.

För att den i 21 § 1 mom. lagfartslagen stadgade klandertiden skulle börja löpa krävdes dels att fastigheten hade frångått dess rätta ägare och dels att lagfart beviljats på fastigheten. I enlighet med den rättsregel som framgick av avgörandet HD 1953 I 1 hade fastigheten frångått den rätta ägaren då den person, som på basis av Senatens underläggande, vilket inte utgjorde något laga fång, fått fastigheten i sin besittning, med laga fång överlät fastigheten vidare. Lagfart hade beviljats på fastigheten första gången 25.2.1980. Härtill krävdes att den som fått lagfart, eller någon annan, till vilken fastigheten från denne hade övergått, vid åtkomsten var i god tro. Enligt den rättsregel som framgick av avgörandet HD 1984 II 112 fick en person som var i god tro vid åtkomsten av fastigheten räkna sig till godo den tid tidigare fångesmän besuttit fastigheten. Detta gällde även om de tidigare fångesmännen eller någon av dem inte var i god tro vid åtkomsten av fastigheten.

Det var ostridigt att B vid åtkomsten av fastigheten varit i god tro på det sätt som avses i 21 § 1mom. lagfartslagen. I enlighet med avgörandet HD 1984 II 112 fick de räkna sig till godo den tid som förflutit sedan lagfarten beviljades 25.2.1980. Käromålet var således för sent väckt och skulle därför förkastas. Därför ändrade hovrätten inte tingsrättens domslut.

Saken har avgjorts av hovrättens ledamöter Pertti Liesivuori, Päivi Hirsikangas och Riitta Jousi. Föredragande Annika Lindström.

ÄNDRINGSSÖKANDE I HÖGSTA DOMSTOLEN

Landskapet Åland beviljades besvärstillstånd. Landskapet yrkade att hovrättens dom skulle upphävas och att den lagfart som 7.5.1996 beviljats B på lägenheten X i Mångstekta by i Sunds kommun skulle upphävas samt att landskapets äganderätt till lägenheten skulle fastställas. B bemötte besvären.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE

Domskäl

Kejserliga Senaten för Finland har 7.11.1876 på ansökan av C förordnat att Enöre holme i Sunds socken skulle underläggas hemmanet Nr z i Wargata by i Wårdö socken. Till beslutet har fogats ett förbehåll om att i händelse holmen skulle behövas för någon kronans inrättning skulle den utan lösen eller annan ersättning återgå till kronan. Överlåtelsen har skett på villkor att ett bestämt vederlag varje år skulle erläggas i spannmål eller pengar, vilket villkor emellertid i ett tidigt skede förlorade sin betydelse.

Såsom av hovrättens dom framgår utgör nämnda Enöre holme idag lägenheten X i Mångstekta by i Sunds kommun. Fastigheten har fram till år 1979 varit av krononatur.

Kronojorden inom landskapet Åland tillkommer sedan 1.1.1952 landskapet.

Fastighetens natur har genom ett beslut av lantmäterikontoret i Åbo och Björneborgs län 4.12.1979 ändrats från krononatur till skattenatur. Lagfart har därefter beviljats personer, som härleder sin rätt från C.

I detta mål är det fråga om vem som under förevarande omständigheter är ägare till lägenheten.

Högsta domstolen konstaterar att den rätt till lägenheten X, som uppkommit genom senatens beslut för ägaren av hemmanet Nr z och vilken sedermera övergått via hans successorer till B, till sin natur är en fast besittningsrätt. Det har inte företetts något avtal och inte heller något myndighetsbeslut som varit avsett att utvidga eller till sitt innehåll förändra denna rättighet. I ett beslut om att kameralt ändra en fastighets jordnatur från krononatur till skattenatur prövas och avgörs inte frågan om vem som äger fastigheten. Det finns inte heller något hinder för landskapet att förutom jord av krononatur äga jord av skattenatur. I likhet med det som framgår ur Högsta domstolens avgörande 1989:73 kan även i detta fall konstateras att det beslut varigenom lantmäterikontoret kameralt ändrat fastighetens natur från krono- till skattenatur inte har påverkat rätten till densamma.

Jämlikt 18 a § (1125/1996) lagen om införande av jordabalken har indelningen av jorden i jord av krononatur och jord av skattenatur upphört när den nya jordabalken trädde i kraft 1.1.1997. Har en lägenhet som varit av krononatur inte lagfarits, är dess ägare enligt den nya lagen skyldig att söka lagfart. Lagfarten beviljas dock inte, om fastigheten är föremål för en fast besittningsrätt som har stiftats innan den nya jordabalken trädde i kraft. Den fasta besittningsrätten inskrivs såsom en särskild rättighet och den kan också intecknas för pantsättning. Såsom även framgår av regeringens proposition till lag om ändring av lagen om införande av jordabalken (RP214/1996), innebär en fast besittningsrätt att innehavaren av rättigheten har ensamrätt att nyttja och förfoga över området. Därför och eftersom rättigheten är bestående, har den som äger en sådan fastighet inte möjlighet att få lagfart på och inteckning i den.

Ikraftträdandet av den nya jordabalken har således inte inneburit några sådana förändringar i lagstiftningen att den fasta besittningsrätten, vilken fortfarande uttryckligen erkänns som en särskild rättighet med historiskt ursprung, skulle ha övergått i äganderätt. Rättsutvecklingen i övrigt har inte heller givit upphov till någon allmän rättsprincip att besittningsrätten till kronojord skulle ha övergått i äganderätt. Tvärtom utgår den nya lagstiftningen ifrån att en äganderätt till en fastighet, som tidigare varit av krononatur, kan bestå parallellt med en fast besittningsrätt till fastigheten.

Vad sedan gäller rättsverkningarna av de lagfarter som beviljats på lägenheten X skall de enligt 5 § lagen om införande av jordabalken bedömas enligt tidigare gällande stadganden. Jämlikt 21§ 1 mom. lagfartslagen gällde före jordabalkens ikraftträdande att om en fastighet hade frångått dess rätta ägare och denne eller den, till vilken hans rätt övergått, inte inom tio år efter det fastigheten frångått den förstnämnda och annan erhållit lagfart därpå återfått fastigheten eller anhängiggjort talan om dess återvinnande hade han förlorat sin rätt, om den som erhållit lagfart eller annan till vilken fastigheten från denna övergått vid åtkomsten var i god tro.

Efter lantmäterikontorets beslut att ändra jordens natur har A som första lagfartsinnehavare 25.2.1980 vardera erhållit lagfart på hälften av lägenheten X. De har 9.11.1995 sålt lägenheten till B, som 7.5.1996 beviljats lagfart på densamma. Landskapets talan har anhängiggjorts 14.4.1997.

A har överlåtit äganderätten till fastigheten till B. Dessa har 7.5.1996 beviljats lagfart på fastigheten. Det fång, som legat till grund för lagfarten, var deras köp 9.11.1995 av lägenheten X, vilken då var av skattenatur. Då talan väcktes hade tio år inte förflutit sedan B erhållit denna lagfart. De kan inte räkna sig till godo den tid deras fångesmän A besuttit lägenheten som innehavare av lagfart, eftersom dessa saknat fång, varigenom de skulle ha förvärvat äganderätt till lägenheten. Tiden för viss tids hävd har börjat löpa först från tiden för B:s egen lagfart. Klandertiden var således öppen då talan väcktes.

De tillämpliga stadgandena om viss tids hävd hindrar således inte landskapet från att göra sin äganderätt gällande. Detta medför också att den lagfart som 7.5.1996 beviljats B på lägenheten X saknar rättsgrund i förhållande till landskapet. Därför finner Högsta domstolen riktigt, med bifallande av landskapets talan, avgöra saken på det sätt som framgår ur domslutet.

Domslut

Hovrättens och tingsrättens domar upphävs.

Högsta domstolen fastställer att landskapet Åland äger lägenheten X i Mångstekta by i Sunds kommun, vilken dock är föremål för en fast besittningsrätt.

Den lagfart som 7.5.1996 under § 285 i Ålands tingsrätts lagfartsprotokoll beviljats B upphävs.

Saken har avgjorts av justitieråden Riitta Suhonen, Kati Hidén, Kari Kitunen, Gustav Bygglin och Mikko Könkkölä. Föredragande Irmeli Heikonen.