Supreme Court dismisses appeal; Crown land ownership passed to Åland, invalidating land registry entries.

Ään.

Senaatti oli vuonna 1875 tehnyt päätöksen eräiden Ahvenanmaalla sijaitsevien kruununsaarien luovuttamisesta eräässä kylässä olevien talojen nautittavaksi. Talot olivat päätöksellä saaneet pysyvän oikeuden käyttää saaria. Kruununluontoinen maa oli vuoden 1875 jälkeen lainsäädännön ja viranomaisten toimenpiteiden johdosta menettänyt merkitystään, mutta vakaa hallintaoikeus kruununmaahan ei kuitenkaan ollut muuttunut lainhuudatuksesta ja kiinteistönsaannon moittimisajasta annetussa laissa edellytetyksi omistusoikeudeksi. Ahvenanmaan maakunnan kanteesta julistettiin saarien nykyisille haltijoille myönnetyt lainhuudot mitättömiksi.

LL

---

[SV]

Senaten hade år 1875 fattat beslut om att några kronoholmar på Åland skulle underläggas hemmanen i en by. Genom beslutet hade hemmanen fått en bestående rätt att nyttja holmarna. Efter 1875 hade kronojordens betydelse minskat till följd av lagstiftning och åtgärder av myndighet, men den ständiga nyttjanderätten till kronojord hade dock inte övergått till en sådan äganderätt som förutsätts i lagen om lagfart och tiden för klander av fastighetsfång. På talan av landskapet Åland ogiltigförklarades de lagfarter som hade beviljats holmarnas nuvarande innehavare.

Omröstn.

LagfartsL

ÄRENDETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE INSTANSERNA

Käromålet i Ålands häradsrätt

Landskapet Åland har i sin talan mot A, B, C, D, E, F, G, H, I, J och K anfört, att svarandena av häradshövdingen i Ålands domsaga 9.6.1980 beviljats lagfart, envar på bestämda kvotdelar av Mörskärs skattehemman RN:r 1 av Mörskärs enstaka hemman i Kökars kommun. Landskapet har anfört att äganderätten till ifrågavarande hemman tillhörde landskapet och att svarandena beviljats lagfart utan att de haft något fång. Landskapet har därför yrkat att sagda lagfarter skall ogiltigförklaras.

Under rättegången har landskapet avstått från sin talan mot några av de i stämningsansökan nämnda svarandena, vilka inte heller blivit instämda att svara i målet.

Häradsrättens processuella avgöranden 28.2.1984

A och hans medparter har i häradsrätten invänt, att det mellan ägarna till hemmanen i Finnö by förelåg nödvändig processgemenskap dels mellan alla de i stämningsansökan nämnda personer, som beviljats lagfart på delar av Mörskärs enstaka hemman, dels mellan samtliga delägare i Mörskär.

Häradsrätten har funnit, att nödvändig processgemenskap inte förelåg mellan alla de i stämningsansökan nämnda svarandena eftersom lagfart beviljats på skilda kvotdelar och landskapet inskränkt sitt käromål att gälla enbart A och hans medparter och då fastighetens övriga delägares sak inte var föremål för denna rättegång. På dessa grunder har häradsrätten förkastat invändningarna och meddelat att ändring till denna del fick sökas endast i samband med rättens slutliga avgörande.

Häradsrättens utslag i huvudsaken 5.8.1986

Vad sedan gällde huvudsaken har häradsrätten konstaterat, att Kejserliga Senaten med sitt ovannämnda beslut gemen- samt åt sex hemman i Finnö mot i beslutet föreskrivet arrende utarrenderat Mörskärs kronoholmar i Finnö by i Kökars kapell av Föglö socken bestående av åtta skilda land och klippor, tillsammans innefattande 893/1000 tunnland sämre ängsmark och 503/1000, egentligen 106 503/1000 tunnland kala och onyttiga berg, från 1.1.1876 med uttryckligt förbehåll, att i händelse holmarna framdeles blev behövliga för någon kronans inrättning, desamma skulle utan ersättning avstås till kronan. Häradsrätten har ansett, att ovannämnda hemman blivit tillerkända besittnings- och nyttjanderätten till ifrågavarande kronoholmar, vilken rätt, för det fall att kronan skulle behöva holmarna, kunde återtas.

Åbo hovrätts dom 27.11.1987

Hovrätten, under vars prövning A och hans medparter dragit målet, har inte beaktat A:s och hans medparters till Ålands domsagas kansli och till hovrätten efter tiden för ändringssökande tillställda skrivelser jämte bilagor, eftersom synnerligt skäl därtill inte förelåg.

Hovrätten har behandlat A:s och hans medparters invändning, att målet inte borde prövas eftersom nödvändig processgemenskap förelåg med personer vilka inte var svarande, men har inte funnit skäl att ändra häradsrättens utslag.

Hovrätten har prövat huvudsaken och funnit utrett, att Kejserliga Senatens för Finland Ekonomie-Departement 21.7.1875 fattat beslut om att Mörskärs kronoholmar i Kökars kapell av Föglö socken skulle underläggas sex hemman i Finnö by i Kökars kapell av Föglö socken. Detta beslut hade A och hans medparter åberopat som sitt fång då de ansökt om och beviljats ifrågavarande i häradsrättens utslag nämnda lagfarter. Senatens beslut hade dock inte avsett att överföra äganderätten till Mörskärs kronoholmar, av vilka sedermera bildats Mörskärs skattehemman RN:r 1 av Mörskär enstaka hemman i Kökars kommun. Äganderätten till kronoholmarna och sålunda till lägenheten Mörskär RN:r 1 hade sålunda inte medelst sagda beslut övergått till A och hans medparter och de hade ej heller kunnat påvisa eller ens påstå annat fång. På dessa och de av häradsrätten i övrigt anförda grunderna har hovrätten låtit bero vid häradsrättens domslut.

ÄNDRINGSSÖKANDE I HÖGSTA DOMSTOLEN

A och hans medparter har meddelats besvärstillstånd 18.5.1988. Landskapet har bemött ändringsansökan.

A och hans medparter har upprepat sina invändningar om nödvändig processgemenskap och om landskapets rätt att föra talan samt krävt, att de till Ålands domsagas kansli och till hovrätten efter tiden för ändringsansökande tillställda skrivelserna jämte bilagor borde beaktas. I fråga om huvudsaken har A och hans medparter yrkat, att landskapets käromål skall förkastas och att landskapet åläggs ersätta deras kostnader i Högsta domstolen.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE 26.6.1989

Processuella avgöranden

Lagfart har beviljats F och Q samt O och P gemensamt såsom delägare i L:s och M:s dödsbo. P har inte instämts såsom svarande beträffande denna lagfart trots att enligt 18 kap. 2 § 1 mom. ärvdabalken delägarna i dödsbo svarar gemensamt i mål som rör boet. Målet kan därför inte prövas beträffande denna lagfart. Högsta domstolen avvisar käromålet mot F och P såsom delägare i nämnda dödsbo och undanröjer till denna del de lägre domstolarnas avgöranden i huvudsaken.

I övrigt förblir hovrättens processuella avgöranden angående nödvändig processgemenskap i kraft.

Högsta domstolen finner inte skäl att särskilt beakta den argumentering A och hans medparter sentida anfört i hovrätten.

Huvudsaken

Domskäl

Angående A:s och hans medparters invändning, att landskapet Åland saknar rätt att föra talan i målet konstaterar Högsta domstolen, att de i landskapets käromål nämnda Mörskärs holmar vid tiden för senatsbeslutet 1875 var av krononatur. Enligt 25 § självstyrelselagen för Åland har äganderätten till statens fasta egendom i landskapet vid lagens ikraftträdande övergått till landskapet. Detta stadgande avser inte endast äganderätt i privaträttslig mening utan även den rätt staten har till kronojord. Käromålet berör därför landskapets rätt.

A och hans medparter har således inte till Mörskär enstaka hemman sådan rätt, som förutsätts i lagen om lagfart och tiden för klander av fastighetsfång.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Presidenten Olsson: I fråga om de processuella avgörandena är jag ense med majoriteten.

Jag är ense med majoriteten också såtillvida att jag på de av majoriteten åberopade grunderna finner käromålet beröra landskapets rätt.

Vad domskälen i övrigt beträffar yttrar jag följande:

Då Mörskärs kronoholmar genom senatens beslut 21.7.1875 underlades de sex hemmanen i Finnö by fogades emellertid till beslutet det förbehållet, att ifall holmarna framdeles skulle bli behövliga för någon kronans inrättning borde de utan lösen eller annan ersättning åter till kronan avstås. Det har inte i målet visats, att detta förbehåll rörande kronans - numera landskapets - återtagningsrätt skulle ha upphört att gälla. Den omständigheten att lagstiftningen rörande expropriation av jord efter 1875 i väsentliga avseenden förändrats, kan inte tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av förbehållets giltighet, särskilt som expropriationslagstiftningen gäller inlösen mot full ersättning medan förbehållet gäller återtagande utan lösen.

På nyss anförda grund finner jag, att sådan lagfart som målet gäller inte borde ha meddelats, och jag förenar mig sålunda om det domslut vid vilket majoriteten stannat.

I avgörandet deltog: presidenten Olsson (skiljaktig), justitieråden Portin, Riihelä, Haarmann och Roos