Förordning (1950:262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

Den skadade äger rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följer av skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade. Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarbetyg, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida ersättning bör utgå. Erfordras förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

Sjukhjälp enligt förordningen den 18 juni 1909 eller sjukpenning enligt förordningen den 18 juni 1927 beräknas enligt grunderna i 6 § 2 och 4 mom. militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261), därvid den skadade anses tillhöra sjukpenningklass nr 11. Förordning (1962:305)

Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning (invaliditetsgraden) och den skadades ålder: //Tabellen utelämnad// Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad som enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad. Är den skadade till följd av skadan under längre tid ur stånd att reda sig själv, förhöjes livräntans ovan angivna belopp under tiden med vårdbidrag, varvid bestämmelserna i 17 § lagen om yrkesskadeförsäkring skola äga motsvarande tillämpning. På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder. Förordning (1962:305)

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skola bestämmelserna i 8 § militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) lända till efterrättelse.

Är den skadade behäftad med två eller flera i denna förordning avsedda kroppsskador, vilka samtidigt medföra rätt till ersättning såsom sjukhjälp, sjukpenning eller livränta, skall ersättning för skadorna utgå gemensamt såsom för en skada.

Därest ersättning enligt ovan stadgade grunder skulle understiga det belopp som vid utgången av juni månad 1950 tillkommer den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte ersättning för efterföljande tid i stället utgivas med oförändrat belopp intill dess arbetsförmågan väsentligen ökas eller ock minskas i sådan mån att ersättning enligt ovan stadgade grunder överstiger utgående ersättning jämte omförmälda tillägg. Åtnjuter den skadade på grund av vad i första stycket sägs vid utgången av juni månad 1953 ersättning enligt äldre grunder, skall ersättning för efterföljande tid under vilken hans arbetsförmåga är nedsatt med minst 30 procent, dock längst intill utgången av den månad under vilken han fyller sextiosju år, utgöra 120 procent av ersättningens enligt de äldre bestämmelserna beräknade belopp, där ej högre ersättning skall utgå på grund av vad eljest i denna förordning stadgas. Ersättningen må ej i något fall understiga det belopp, som frånsett provisoriskt ersättningstillägg, skolat vid oförändrade ersättningsgrunder utgå till den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927. Förordning (1953:257)

Livränta, som tillkommer den skadades änka, skall intill utgången av den månad, varunder hon fyller sextiosju år, utgöra tvåhundrasextio kronor samt därefter etthundrafemtio kronor för månad räknat och livränta till varje därtill berättigat barn eller adoptivbarn etthundratrettio kronor för månad räknat. Livräntornas sammanlagda belopp för varje månad må dock icke överstiga sexhundrafemtio kronor. Erforderliga nedsättningar skola ske i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper. Livränta enligt förordningen den 18 juni 1927 till efterlevande som i första stycket sägs skall dock icke i något fall understiga det belopp som vid oförändrade ersättningsgrunder skolat utgå såsom livränta enligt sagda förordning jämte, i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg. Livränta enligt förordningen den 18 juni 1909 till barn, som vid utgången av juni månad 1950 ej uppnått femton års ålder, skall utgå evad barnet fötts inom eller utom äktenskap och utgivas intill dess barnet fyllt sexton år. Livränta till annan efterlevande skall utgöra etthundratrettio procent av det belopp för månad, varmed livränta jämte dyrtidstillägg skolat utgivas enligt de vid utgången av juni månad 1950 gällande beräkningsgrunder. Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång av sjutusentvåhundra kronor. Förordning (1962:305) 9 § 1 mom. Åtnjuter den ersättningsberättigade understöd, som helt eller delvis bestrides av staten, eller utgår till honom skadestånd eller med skadestånd jämförlig förmån, som bestrides av staten, är han skyldig att i den mån Konungen därom förordnar vidkännas avdrag å ersättningen, dock högst med vad som svarar mot understödet, skadeståndet eller förmånen. Avdrag som ovan sägs må icke föranleda till att lägre belopp av ersättningen utbetalas än som vid oförändrade ersättnings- och avdragsgrunder skolat tillkomma ersättningstagaren såsom ersättning jämte dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg. Beloppet av provisoriskt ersättningstillägg enligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m.m., beräknas efter den ortsgrupp, till vilken den skadade var att hänföra vid utgången av juni månad 1950. Förordning (1953:257) 2 mom. Vad i 11 § 2 mom. militärersättningsförordningen sägs om avdrag för ersättning från allmän försäkringskassa eller för folkpension skall äga motsvarande tillämpning å ersättning, som bestämts enligt denna förordning. Förordning (1962:305)

Rörande utbetalning av ersättning skall gälla vad i 14 § militärersättningsförordningen stadgas.

Ovan givna bestämmelser angående storleken av livränta skola icke föranleda till höjning av livräntetillägg enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 mom. första stycket förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning.

Över beslut av riksförsäkringsverket rörande ersättning, som avses i denna förordning, må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom om beslutet. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga ärende, som avses i första stycket. Över försäkringsrådets beslut må klagan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit till domstolen före besvärstidens utgång. Försäkringsrådets beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, såframt ej rådet annorlunda förordnar. Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas. Förordning (1962:305)

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket. Förordning (1962:305)