Court dismisses assault charge but allows flight facilitation charge due to lack of lawful arrest rights.

Åklagaren yrkade ansvar enligt 17 kap. 12 § brottsbalken på K.M. för främjande av flykt enligt följande gärningsbeskrivning.

Sedan K.S. natten till den 9 augusti 1997 i Lund gripit en kvinna för stöld eller medhjälp därtill, har K.M. hjälpt kvinnan att komma lös genom att, efter att ha uppmanat K.S. att släppa kvinnan, slå K.S. i ansiktet med knuten hand. Slaget, som träffade K.S. över näsan, förorsakade kraftig smärta och näsblod samt medförde att K.S. tvingades släppa kvinnan.

Lunds tingsrätt (1998-03-19, rådmannen Bo Axelsson samt nämndemännen Rune Nordström, Ingrid Ganrot och Inga-Lisa Törnlycke) dömde K.M. för främjande av flykt till fängelse en månad. Vid tingsrätten förekom följande.

K.M. förnekade gärningen.

K.S. hördes som målsägande och berättade bl.a. följande. Han arbetar periodvis extra som taxichaufför. Han skulle vid tillfället köra ett sällskap på tre män och en kvinna från Lunds centrum till Linero. K.M. satt bredvid honom i framsätet och de övriga i baksätet. Kvinnan satt i baksätet med en man på var sin sida. När de kom fram lämnade passagerarna bilen och började att gå från platsen. En av männen stannade kvar och betalade 60 kr. Därefter avlägsnade sig den man som hade betalat. När K.S. skulle stoppa ned pengarna i plånboken, som han förvarade i ett fack i vänster bildörr, märkte han att plånboken var borta. Han märkte också att alla hans kontokort låg utspridda i baksätet. K.S. förstod att passagerarna hade tagit hans plånbok och gick efter dem. Sällskapet började då att springa. K.S. sprang efter. Han hann i fatt kvinnan och såg de övriga försvinna in i ett buskage. K.S. tog tag i henne och höll fast henne samtidigt som han talade om att hans plånbok var borta. Kvinnan skrek och försökte slita sig. K.M. kom då tillbaka. Det är möjligt att K.M. sade till K.S. att släppa kvinnan. K.M. gick emellertid fram till K.S. och gav K.S. helt överraskande ett knytnävsslag, som träffade näsan och munnen. Slaget smärtade och K.S. tvingades att släppa sitt grepp om kvinnan, som gled ur sin jacka och sprang från platsen. Även K.M. sprang därifrån. K.S. kunde dock springa i kapp honom och lägga ned honom på marken. Sedan K.S. ropat på hjälp kom några personer till platsen. - Det slag, som K.M. gav honom medförde kraftigt blodflöde från näsan.

Vidare hördes K.M. och den kvinna som K.S. hade gripit, L.M.

Tingsrätten anförde i de egentliga domskälen följande. K.S. har gjort ett trovärdigt intryck. Anledning har inte förekommit att ifrågasätta riktigheten av hans uppgifter. - K.S:s gripande av L.R. för stöld eller medhjälp därtill måste i den föreliggande situationen anses vara förenligt med vad rättsordningen tillåter enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Genom vad K.S. uppgett finner tingsrätten klarlagt att K.M. förfarit på sätt åklagaren påstått och att han därigenom gjort sig skyldig till främjande av flykt. - Tingsrätten finner med beaktande av det våld som förekommit att påföljden för K.M. bör bestämmas till fängelse.

K.M. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1998-10-20, hovrättslagmannen Per Eriksson, hovrättsrådet Sten Pålsson, hovrättsassessorn Helen Voelkerling, referent, samt nämndemännen Rolf Schölin och Sven-Åke Johansson) ogillade åtalet med följande domskäl.

Liksom tingsrätten finner hovrätten att K.S:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen och att det genom dem är utrett att K.M. handlat på det sätt som åklagaren har påstått i sin gärningsbeskrivning.

Vad hovrätten härefter i första hand har att ta ställning till är huruvida K.S. haft laga rätt att gripa L.R.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot får han enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken gripas av envar. Denna rätt för enskilda personer att verkställa frihetsberövande är mera inskränkt än den som enligt första stycket samma bestämmelse gäller för polisman. En sådan befattningshavare får sålunda i brådskande fall gripa någon så snart det finns skäl att anhålla denne.

I förevarande fall har K.S. inte iakttagit att någon av bilens passagerare tillgripit hans plånbok. Han har därmed inte heller kunnat gripa någon gärningsman på bar gärning. Inte heller har han, när han upptog förföljandet av de fyra som färdats i hans bil, haft tillräckligt underlag för att med säkerhet kunna fastslå ens att plånboken stulits vid tillfället och långt mindre kunnat utpeka någon enskild gärningsman. Vid angivna förhållanden har K.S. inte haft laga rätt att gripa L.R. K.M. kan därmed inte fällas till ansvar för främjande av flykt.

Åklagarens gärningsbeskrivning innehåller emellertid även ett påstående om att K.M. gjort sig skyldig till misshandel. I den delen gör hovrätten följande bedömning.

När K.S. trots att han enligt det ovan anförda inte hade rätt därtill, tog tag i L.R. och höll fast henne, gjorde han sig objektivt sett skyldig till i vart fall ofredande av henne. Detta innebär att L.R. var utsatt för ett brottsligt angrepp på sin person, vilket enligt bestämmelserna om nödvärn i 24 kap. 1 § första stycket och andra stycket punkten 1 samt 5 § samma kapitel brottsbalken gav K.M. rätt att undsätta henne med brukande av våld mot K.S.

Det våld K.M. i den uppkomna situationen utövade mot K.S. kan inte anses uppenbarligen oförsvarligt.

På grund av vad sålunda anförts kan K.M. inte heller dömas för misshandel.

Sammantaget innebär det anförda att åtalet mot K.M. helt skall ogillas.

Målnummer B 399/98