Supreme Court allows voluntary accident insurance claim for delayed neurological damage caused by 1998 workplace accident.

A:lle, joka oli ottanut vapaaehtoisen tapaturmavakuutuksen, oli vuonna 1998 sattunut tapaturma, kun hän oli menettänyt otteensa ja kaatunut taaksepäin betonilattialle. Hänen oli myöhemmin todettu kärsivän selkeistä neurologisista oireista ja henkisen kapasiteetin voimakkaasta alentumisesta. Kysymys todistusharkinnasta arvioitaessa tapaturman ja A:n pysyvän haitan välistä syy-yhteyttä.

---

[SV]

A som tecknat en frivillig olycksfallsförsäkring hade år 1998 drabbats av ett olycksfall när han tappat greppet och handlöst fallit bakåt mot ett betonggolv. Han hade senare konstaterats lida av tydliga neurologiska symptom och en kraftig nedgång i sin intellektuella kapacitet. Fråga om bedömning av bevisningen när det gällde orsakssambandet mellan olycksfallet och A:s bestående men.

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Käromålet i Ålands tingsrätt

A yrkade att tingsrätten ålägger Försäkringsaktiebolaget Alandia (nedan bolaget) att erlägga till honom i försäkringsersättning på grund av invaliditet som härrör från ett olycksfall i arbetet 95 026,22 euro med ränta från 2.6.1998.

A hade 2.6.1998 fallit på ryggen och slagit ländryggen och bakhuvudet samt ådragit sig en så kallad whiplashskada i nacken. A:s huvud hade sannolikt först träffat en gaffeltrucks gaffel och därefter golvet varvid A hade tappat medvetandet. Han hade uppsökt läkarvård 8.6.1998. A hade varit helt frisk före olyckan. På grund av olycksfallet hade han ådragit sig bestående skador och var numera till 100 procent arbetsoförmögen.

Svaromålet

Bolaget bestred käromålet.

Ett medicinskt samband mellan olycksfallet och A:s symptom saknades. A hade konstaterats ha degenerativa förändringar i halskotpelaren samt diskbråck som inte var följder av olycksfallet men orsaken till hans arbetsoförmåga. Arbetsoförmågan innebar inte att A skulle ha ett bestående men som uppgick till 100 procents invaliditet. Invaliditetsersättning förutsatte att invaliditeten uppstått och konstaterats inom tre år från olycksfallet. Då så inte hade skett var bolaget inte skyldigt att erlägga invaliditetsersättning. Försäkringsvillkoren var inte oskäliga.

Tingsrättens dom 11.5.2005

Tingsrätten konstaterade det vara ostridigt att A 2.6.1998 hade drabbats av ett arbetsolycksfall. Tingsrätten konstaterade också att det var fråga om A genom olycksfallet drabbats av bestående men som medfört partiell invaliditet samt att han hade bevisbördan för att utreda att ett skadefall uppkommit.

Tingsrätten fann att utredning saknades om att A:s invaliditet hade framkommit före det att tre år hade förflutit från olycksfallet. Tingsrätten ansåg det inte oskäligt att bolagets ansvar enligt försäkringsavtalet hade begränsats till sådan invaliditet som framkommit inom en viss tid efter försäkringsfallet.

På dessa grunder förkastade tingsrätten käromålet.

Saken har avgjorts av lagman Kenneth Nygård, tingsdomare Kristina Fagerlund och notarie Camilla Holmberg.

Åbo hovrätts dom 11.5.2006

A sökte ändring i hovrätten.

Hovrätten konstaterade det vara ostridigt att A redan år 1999 hade lämnat in en ansökan om försäkringsersättning. Hovrätten fann att han samma år gett bolaget ett läkarutlåtande där han konstaterades vara bestående arbetsoförmögen. Hovrätten ansåg att bolaget därför redan år 1999 hade kunnat beräkna A:s invaliditetsgrad på basis av den utredning som det hade till sitt förfogande. Hovrätten fann att A:s bestående men hade framträtt inom tre år från olycksfallet. Eftersom han hade inlämnat sin skadeanmälan till bolaget 17.11.1998 hade han ansökt om försäkringsersättning inom föreskriven tid.

Hovrätten upphävde tingsrättens dom och ålade bolaget att betala till A som försäkringsersättning 95 026,22 euro med ränta från 17.12.1998.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Päivi Hirsikangas, Kim Fröman och Jouko Valtonen.

Ändringssökande i Högsta domstolen

Bolaget beviljades besvärstillstånd.

I sina besvär har bolaget yrkat att hovrättens dom upphävs och att ärendet avgörs i enlighet med tingsrättens dom.

A har bemött besvären.

Högsta domstolen har inbegärt ett utlåtande av Rättsskyddscentralen för hälsovården.

Högsta domstolen har hållit muntlig förhandling i målet.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Frågeställningarna i Högsta domstolen

1.A har 2.6.1998 drabbats av ett olycksfall. Då han dragit en tung lastpall med potatis har han tappat greppet och fallit handlöst bakåt i golvet och skadat sig.

2. Det är ostridigt att A varit arbetsför fram till olyckan och att hans invaliditetsklass nu är 11,3, vilket motsvarar en invaliditetsgrad om 55 procent. A:s invaliditet beror inte på de yttre skador han möjligen ådrog sig vid fallet, utan på värk och nedgång i såväl kognitiva som motoriska färdigheter, vilka framträtt efter olyckan.

3. A har på basis av en olycksfallsförsäkring, som han tecknat hos Försäkringsaktiebolaget Alandia, ansökt om ersättning för bestående men. Enligt försäkringsvillkoren utbetalas som ersättning för bestående men vid total invaliditet det avtalade försäkringsbeloppet. Vid partiell invaliditet utbetalas en så stor del av försäkringsbeloppet som invaliditetsgraden anger. Ersättning utbetalas dock inte för invaliditet som framkommer först efter att tre år förflutit från olycksfallet.

4. Försäkringsbolaget har avslagit A:s ansökan. Bolaget har inte bestridit att olycksfallet inträffat på det sätt A skildrat. Däremot har bolaget ansett det ovisat att A varit medvetslös omedelbart efter olyckan. Inte heller har bolaget bestridit de symptom som A säger sig lida av, men har ansett att ett samband saknas mellan symptomen och olyckshändelsen. Vidare har Alandia ansett att A framställt sitt anspråk i anledning av olyckan för sent med beaktande av vad som avtalats i fråga om tidpunkten för sökande av ersättning.

5. I Högsta domstolen är det i första hand fråga om det finns ett orsakssamband mellan olycksfallet och A:s bestående men och om anspråket på ersättning framförts inom den tid som angivits i försäkringsvillkoren.

Olycksfallet och de första symptomen

7. Vittnet K har vid den muntliga förhandlingen berättat att A 2.6.1998 vid tiden för olyckshändelsen hade varit borta från bostadshuset i cirka en halv timme. Hon hade börjat undra varför A inte hade återvänt, eftersom han brukade klara av det dagliga arbetsmomentet att förflytta pallen med de tjugo säckarna potatis i kyllagret på cirka fem minuter. När A hade kommit in hade han berättat för henne om händelsen, bland annat att han hade legat avsvimmad efter olyckan. Enligt K var A en helt förändrad människa efter olycksfallet: Han behövde till och med hjälp att knäppa skjortan och var tvungen att avstå från sina fritidsintressen jakt och dragspel på grund av fumlighet och darrningar. Symptomen framträdde småningom under sensommaren och hösten.

8. A:s syster, vittnet M har berättat att hon hade råkat ringa till A dagen efter olyckan. Hon hade då fått veta att A hade skadat sig och slagit huvudet. A hade sagt att han varit "avtuppad". Hon hade samma dag besökt brodern som bara hade velat kräkas och inte hade kunnat lyfta huvudet från sängen. Hon hade stannat cirka 20 minuter hos honom. Nästa gång hon hade haft kontakt med honom hade han redan varit hos läkare i Stockholm. Förändringarna hos A såsom darrningarna och minnessvårigheterna hade framträtt successivt.

Skriftlig utredning

9. A besökte läkare första gången sex dagar efter olycksfallet i Stockholm. I journalutdraget daterat 8.6.1998 har som A:s redogörelse för händelserna antecknats att han hade ramlat handlöst bakåt och "slagit i occipitalt", med vilket åsyftades våld mot bakhuvudet. Det har vidare konstaterats bland annat att han ömmade över hela halskotpelaren men att han rörde sig obehindrat och inte hade några onormala känselförnimmelser i händerna. Röntgenologiskt hade inga skelettskador hittats. Slutsatsen av undersökningen var våld av whiplashtyp eller en ospecificerad skada på halsen.

10. De följande skriftliga läkarutlåtandena är från 17.9.1998, 22.10.1998 och 16.11.1998, alla skrivna av L, specialist i ortopedi och traumatologi samt överläkare i ortopedi vid Ålands centralsjukhus. Också i dessa utlåtanden har A:s skador beskrivits som whiplashskada. Därtill har som bevis framförts A:s epikris från samma sjukhus under tiden 30.6. - 18.11.1999. Enligt de första anteckningarna från 30.6.1998 och 9.7.1998 har inga perifera neurologiska skador eller symptom konstaterats hos A. I anteckningarna från 18.8.1998 har nämnts en tilltagande förbättring av nackmuskelvärken och 22.10.1998 har det konstaterats att A objektivt var något bättre än från början, men att han av och till har nackvärk och huvudvärk, som leder till kräkningar. I anteckningarna från läkarbesöken 19.11.1998 och 14.1.1999 har A:s mycket svåra huvudvärk nämnts. A har 12.8.1999 fått remiss för ett neurokirurgiskt utlåtande.

11. I överläkaren, specialisten i kirurgi och neurokirurgi C:s utlåtande 21.9.1999 har det konstaterats att A inte hade några neurologiskt avvikande förändringar. Enligt utlåtandet hade A uppgett att han hade svimmat av i samband med olyckan. I utlåtandet har A konstaterats ha en tremor av och till, koordinationssvårigheter, koncentrationsbesvär och besvär med närminnet samt uppgivits att han lider av fumlighet. I de senare läkarutlåtandena har A bland annat konstaterats ha blivit väldigt fumlig i händerna, och i utlåtandet 1.8.2001 har A konstaterats lida även av minnesstörningar.

Utlåtandet av Rättsskyddscentralen för hälsovården

13. I det utlåtande Högsta domstolen inhämtat av Rättsskyddscentralen för hälsovården anförs att de hos A beskrivna symptomen inte sannolikt är en följd av olycksfallet. Enligt rättsskyddscentralens mening har A:s tillfrisknande från sin pisksnärtskada avsevärt förlängts av sjukdom, förslitning samt diskdegeneration i halsryggraden, som inte beror på olycksfallet. Till utlåtandet har fogats ett utlåtande av rättsskyddscentralens permanenta sakkunnige, neurokirurgen docent T.

Kompletterande utsaga av docent T

14. Vid den muntliga förhandlingen har docent T pekat på frågeställningen i det yttrande han avgivit till rättsskyddscentralen och meddelat att det uteslutande varit fråga om det av handlingarna kunde slutas vilka av A:s symptom som kunde anses hänföra sig till olyckan. Fråga var främst om skador som uppkommit i mjukvävnaderna. T har konstaterat att det inte finns utredning om att A hade skadat mjukvävnaderna i huvudet 2.6.1998. T har fäst uppmärksamhet vid att i journalutdraget 8.6.1998 inte finns några som helst anteckningar om yttre skador i bakhuvudet, vilket enligt T gör traumamekanismen osäker. Olycksfallet som drabbat A hade inte varit ett typiskt whiplashfall, där det uppkommer försträckningsskador i nackmusklerna då huvudet kastas framåt. Whiplash kunde i sig leda till symptom av beskrivet slag.

15. T hade inte i utlåtandet tagit ställning till vilken inverkan diskbråck, slitningar eller sjukdomar kunde tänkas ha, eftersom de inte avsågs i rättsskyddscentralens fråga. T hade funnit en skada på halsryggraden sannolik och av den hade följt muskelsmärta, som blivit utdragen på grund av förändringarna vilka hänförde sig till slitaget i halsryggraden. Härav följde problemen med den kroniska smärtan. En lindrig hjärnskada var möjlig, men däremot hade bevisen på att skadan förorsakat en omfattande dysfunktion av hjärnverksamheten förblivit osäkra. T har ansett att de första uppgifterna om olyckan står i strid med A:s nuvarande tillstånd. Skulle en skada på hjärnan ha uppstått vid fallet hade följderna varit värst i början. Varken minnesförlust eller illamående har dokumenterats i det första läkarutlåtandet.

Vittnesmål av de läkare, som vårdat A

16. Överläkaren L, som träffade A första gången 30.6.1998, har vid den muntliga förhandlingen berättat att A då hade verkat förvirrad, hjälplös och störd av sin situation och att han angivit funktionsstörningarna i armarna. Beträffande det faktum att medvetslösheten inte antecknats har L meddelat att han kanske inte tänkte på att ställa A den frågan vid första besöket; L misstänkte inte då i första hand någon hjärnskada utan var mest inriktad på skadorna i nacken. L har uppgett att en skada av whiplashtyp inte typiskt leder till sådana symptom som A nu lider av, utan i regel är övergående, även om försträckningar i ryggmärgen kan ge upphov till trauma. Fumligheten får sin förklaring i en hjärnskada. För hjärnskada är det primära våldets styrka avgörande. De degenerativa fynden hos A kan enligt L klassificeras som bifynd. L har vidhållit sin åsikt att A:s arbetsoförmögenhet helt härrör från olycksfallet.

17. Överläkaren C har vid den muntliga förhandlingen redogjort för hur skador av whiplashtyp uppkommer genom acceleration och deceleration samt framfört att de även kan uppkomma av att huvudet slår mot någonting fast, såsom i detta fall ett betonggolv, om kraften i slaget är tillräcklig och huvudet studsar. Hur allvarliga skadorna blir beror på styrkan i våldet. Degeneration kan möjligen inverka på smärtan men inte ge sådana mentala symptom som A företer. På förfrågan har C framfört att enligt hans åsikt är A:s symptom att hänföra till en skada av whiplashtyp, som uppkom vid olycksfallet, och inte till en hjärnskada.

Neuropsykologisk och neurologisk sakkunskap

Slutsatser

20. A har som kärande i målet bevisbördan för att grunder för försäkringsersättning föreligger och alltså för att hans symptom är en följd av olycksfallet 2.6.1998.

21. Utgångspunkten för en bedömning av ett eventuellt samband mellan olycksfallet och symptomen är omständigheterna vid olycksfallet och skademekanismen. I detta fall är bevisningen i nämnda avseende knapphändig. A själv har kunnat redogöra för hur han tappat greppet och hur han fallit bakåt, vilket inte heller har ifrågasatts. Om A varit medvetslös och hur länge medvetslösheten varat har närmast kunnat visas genom vad andra personer än A själv berättat. Högsta domstolen finner vittnet K:s trovärdiga berättelse avgörande i detta avseende.

22. Högsta domstolen finner visat ett händelseförlopp där A efter att ha tappat greppet fallit handlöst bakåt, slagit nacken och bakhuvudet i betonggolvet och förlorat medvetandet en stund. Hur länge A varit medvetslös kan härledas endast ur K:s berättelse. Medvetslösheten har varit så lång att K:s misstankar om att något oförutsett skett vaknat. Med hänsyn till att A sannolikt rört sig långsamt efter olycksfallet uppskattar Högsta domstolen medvetslöshetens sannolika varaktighet till något under 30 minuter. Detta innebär samtidigt att Högsta domstolen anser det visat att A vid fallet ådragit sig åtminstone en rätt kraftig hjärnskakning. En hjärnskakning innebär emellertid ännu inte i sig att A ådragit sig en hjärnskada som förorsakat bestående men.

23. De skriftliga läkarutlåtandena ger en bild av att symptomen i anslutning till A:s nackmuskler, som hade skadats vid olyckan, i viss mån hade avtagit under sensommaren och hösten 1998. Däremot tyder utlåtandena på att A:s neurologiska tillstånd småningom blivit sämre efter olycksfallet, vilket också styrks av A:s, K:s och M:s berättelser.

24. Vittnena L, C och G samt B som sakkunnig har ansett att A:s symptom kan förklaras av en sådan hjärnskada som uppkommer vid en kombination av pisksnärtskada och medvetslöshet. Förutsättningarna för en hjärnskada har funnits.

25. Med A:s, K:s, M:s, L:s och C:s berättelser är det utrett att A:s symptom successivt har blivit värre under åren efter olycksfallet. De kort efter olycksfallet beskrivna symptomen har varit andra än de som har beskrivits senare. I början har symptomen till stor del varit illamående samt värk i halskotpelaren, nacken och ländryggen, men även huvudvärk. De läkare som vårdat A har i början koncentrerat sig på att bota A:s akuta nackbesvär och lindra hans svåra smärtor, vilket är naturligt. Därför har frågan om A:s potentiella hjärnskada inte uppmärksammats och eventuella symptom som kan ha tytt på en hjärnskada har inte noterats. Symptomen har senare övergått i sådana som pekar på hjärnskada; A:s synliga neurologiska symptom och kognitiva förändringar har blivit framträdande.

28. Den motbevisning som anförts inskränker sig till professor S:s skriftliga intyg. De argument som ligger bakom utlåtandet har på grund av hans död inte närmare kunnat utredas. Vid den muntliga förhandlingen har de orsaker till A:s symptom som S utpekat inte vunnit nämnvärt bifall. Högsta domstolen anser det inte visat att de psykosociala förändringarna i A:s liv skulle vara orsaken till hans nuvarande hälsotillstånd.

29. Mot ett samband talar också Rättsskyddscentralens för hälsovården utlåtande. Vid den muntliga förhandlingen har det emellertid framgått att det sakkunnigutlåtande, som rättsskyddscentralens utlåtande baserade sig på, givits ur en snävare synvinkel än den som är aktuell då allt bevismaterial föreligger. Inför den mångsidiga bevisning som stöder existensen av ett orsakssamband mellan olycksfallet och A:s symptom äger utlåtandet inte en sådan tyngd att det skulle motivera ett motsatt slutresultat.

30. På ovannämnda grunder finner Högsta domstolen att A har utrett att hans invaliditet, som enligt den framförda medicinska utredningen till stor del förorsakas av hans nedsatta mentala kapacitet, härrör från olycksfallet 2.6.1998.

31. Högsta domstolen godkänner hovrättens motiveringar om att A inom föreskriven tid ansökt om försäkringsersättning och att hans bestående men framträtt inom tre år från olycksfallet.

32. Enligt försäkringsvillkoren är Alandia skyldig att betala dröjsmålsränta enligt räntelagen. A har inlämnat sin skadeanmälan till Alandia 17.11.1999. Med beaktande av 7 § 1 mom. räntelagen (633/1982) skall Alandia betala dröjsmålsränta från och med 17.12.1999.

Domslut

Hovrättens domslut ändras till den del det gäller dröjsmålsränta. Försäkringsaktiebolaget Alandia åläggs att till A betala försäkringsersättningen med dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. räntelagen beräknat från 17.12.1999.

Till övriga delar ändras hovrättens domslut inte.

Saken har avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt justitieråden Gustav Bygglin, Juha Häyhä, Ilkka Rautio och Soile Poutiainen. Föredragande Risto Niemiluoto.