Supreme Court dismisses prosecution for boating offense due to lack of legal precision in referenced safety regulations.

A oli käräjäoikeudessa tuomittu rangaistukseen vesiliikennerikkomuksesta, koska hän oli tahallaan tai huolimattomuudesta rikkonut vesiliikennelakia kuljettamalla alusta, josta oli puuttunut hyväksytty käsisammutin. Kysymys siitä, ilmenikö tämän laiminlyönnin rangaistavuus laista sillä tavoin kuin rikosoikeudellinen laillisuusperiaate edellyttää.

Kysymys myös seulontamenettelyn edellytyksistä hovioikeudessa.

VesiliikenneL 24 § 1 mom

PL 8 §

RL 3 luku 1 §

OK 26 luku 2 § 1 mom 2 kohta

---

[SV]

A hade i tingsrätten dömts till straff för sjötrafikförseelse för att han uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot sjötrafiklagen genom att framföra en farkost som saknat en godkänd handbrandsläckare. Fråga om straffbarheten av denna underlåtelse framgick av lagen på det sätt den straffrättsliga legalitetsprincipen kräver.

Fråga även om förutsättningarna för sållningsförfarandet i hovrätten.

SjötrafikL 24 § 1 mom

GL 8 §

SL 3 kap 1 §

RB 26 kap 2 § 1 mom 2 punkten

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Lovisa tingsrätts dom 3.6.2004

Allmänna åklagaren yrkade att A skulle dömas till straff för sjötrafikförseelse som begåtts i Lovisa 17.7.2003. Enligt straffyrkandet hade A uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot sjötrafiklagen genom att framföra en farkost som har saknat föreskriven utrustning. En godkänd handbrandsläckare saknades.

A erkände att han av oaktsamhet inte hade besiktigat de två brandsläckare som fanns i båten och ansåg att en smärre tillsägelse med hänsyn till tidigare praxis var en tillräcklig påföljd.

Tingsrätten ansåg att A hade gjort sig skyldig till det brott, för vilket straff hade yrkats.

Med stöd av 24 § 1 mom. sjötrafiklagen, 2 § sjötrafikförordningen, 5 § 1 mom. lagen om de tekniska kraven på anordningar inom räddningsväsendet och brandsäkerheten för produkter samt inrikesministeriets föreskrift om granskning och service av brandsläckare (SM-1999-115/Tu-33) dömde tingsrätten A för sjötrafikförseelse till 4 dagsböter.

Saken har avgjorts av notarie Miia Halmela.

Helsingfors hovrätts beslut 4.3.2005

A överklagade tingsrättens dom och yrkade att han lämnas ostraffad. I andra hand yrkade han att dagsbotens belopp nedsätts.

Hovrätten beslöt med stöd av 26 kap. 2 § rättegångsbalken att besvären inte tas till vidare prövning. Tingsrättens dom förblev i kraft.

Saken har avgjorts av hovrättslagmannen Pentti W. Korhonen, hovrättsrådet Riitta Rajala och assessorn Åsa Holmström.

Ändringsökande i Högsta domstolen

A meddelades besvärstillstånd. I sina besvär hänvisade han till den straffrättsliga legalitetsprincipen och yrkade att åtalet förkastas.

Allmänna åklagaren inkom med bemötande.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

1. Tingsrätten har i sin dom funnit utrett att A uppsåtligen eller av oaktsamhet framfört en farkost som inte haft en på föreskrivet sätt granskad handbrandsläckare. På grund härav har tingsrätten med stöd av 24 § 1 mom. sjötrafiklagen, 2 § sjötrafikförordningen (124/1979), 5 § 1 mom. lagen om de tekniska kraven på anordningar inom räddningsväsendet och brandsäkerhet för produkter (562/1999) samt inrikesministeriets föreskrift om granskning och service av handbrandsläckare (SM-1999-115/Tu-33) dömt A till straff för sjötrafikförseelse.

2. Med anledning av A:s besvär har hovrätten i sållningsförfarande med stöd av 26 kap. 2 § rättegångsbalken avslutat behandlingen av besvären.

3. Som grund för sina besvär i Högsta domstolen har A anfört att han inte kunde dömas till straff för sjötrafikförseelse med stöd av inrikesministeriets föreskrift eftersom hans gärning inte beläggs med straff i sjötrafiklagen eller sjötrafikförordningen.

4. I målet är det således först fråga om hovrätten förfarit riktigt då den med stöd av 26 kap. 2 § rättegångsbalken förklarat att besvären inte upptas till vidare prövning.

6. Eftersom inrikesministeriets förordning om granskning och service av handbrandsläckare (917/2005) reglerar granskningsintervallen för handbrandsläckare (9 §) på samma sätt som föreskriften från 1999 visar den inte att inställningen till gärningens straffbarhet har förändrats. Lagen reglerar inte heller nämnda förordnings inverkan på gärningar som begåtts under den tid föreskriften gällde. För den skull saknar förordningen betydelse för den straffrättsliga bedömningen av A:s gärning.

7. I ovannämnda föreskrift stadgas att handbrandsläckare skall granskas minst med ett års intervall om släckaren är utsatt för faktorer som påverkar dess funktionsskick, såsom fukt, vibration eller temperaturväxlingar. A har i tingsrätten erkänt att ingen av de två handbrandsläckare som fanns i hans båt granskats på det sätt som anges i föreskriften. Det avgörande för A:s straffrättsliga ansvar blir således om underlåtenhet att iaktta granskningspåbudet är straffbelagd som sjötrafikförseelse enligt 24 § 1 mom. sjötrafiklagen.

9. Högsta domstolen konstaterar att föreskriften har utfärdats med stöd av 23 § lagen om räddningsväsendet (561/1999) samt med stöd av 5, 9 och 10 § lagen om de tekniska kraven på anordningar inom räddningsväsendet och brandsäkerheten för produkter (562/1999). I dessa lagar ingår inget bemyndigande som kunde härledas till sjötrafiklagen utan sammankopplingen mellan föreskriften och sjötrafiklagens straffbestämmelse sker genom 2 § 3 mom. sjötrafikförordningen som innehåller en hänvisning till normer i annan lagstiftning. Huruvida en sådan hänvisningsteknik kan grunda straffrättsligt ansvar avgörs utgående från den i 8 § grundlagen och 3 kap. 1 § strafflagen avsedda straffrättsliga legalitetsprincipen.

10. En ändring av regeringsformen trädde i kraft 1.8.1995 (969/1995). I den reviderade regeringsformen föreskrevs den straffrättsliga legalitetsprincipen i 6 a §. Såsom i förarbetena till denna lagändring anförs, skall målet i fråga om blancostraffstadganden vara att de kedjor av bemyndiganden som blancostadgandena kräver är exakt angivna, att de materiella stadganden som utgör ett villkor för straffbarhet avfattas med den exakthet som krävs av straffstadganden och att av det normkomplex som stadgandena ingår i framgår att det är straffbart att bryta mot dem (GrUB 25/1994 rd s. 8). I detta avseende har ingen ändring skett genom tillkomsten av gällande bestämmelser i 8 § grundlagen och 3 kap. 1 § strafflagen om den straffrättsliga legalitetsprincipen.

11. Sjötrafikförordningen trädde i kraft 1.5.1997, vilket betyder att de nämnda kraven i fråga om blancostraffstadganden är tillämpliga på förordningen. Hänvisningen i 2 § 3 mom. sjötrafikförordningen är helt öppen och saknar precisering av vilka stadganden som kan komma ifråga. Eftersom föreskriften givits med stöd av bemyndiganden i annan lagstiftning saknar föreskriften helt hänvisning till sjötrafiklagen och sjötrafikförordningen.

12. Av denna orsak anser Högsta domstolen att hänvisningen i 2 § 3 mom. sjötrafikförordningen inte uppfyller de krav som den straffrättsliga legalitetsprincipen ställer på exakthet. Sjötrafikförordningen strider till denna del mot den nämnda principen och följaktligen även mot grundlagen. Av detta följer att A:s underlåtenhet att årligen låta granska båtens handbrandsläckare inte kan straffas som sjötrafikförseelse enligt 24 § 1 mom. sjötrafiklagen.

13. A har inte i sina besvär till hovrätten åberopat den straffrättsliga legalitetsprincipen, utan först i Högsta domstolen. Frågan om bestraffningen har stöd i lag är dock av sådan beskaffenhet att hovrätten skall pröva den självmant. På de grunder som ovan framkommit var det således inte klart att tingsrättens avgörande inte var oriktigt och hovrätten hade således inte i sållningsförfarande kunnat besluta att A:s besvär inte tas upp till vidare prövning.

14. Det finns ingen målsägande i målet och ett återförvisande av målet till hovrätten skulle inte påverka innehållet i rättegångsmaterialet. Det finns inte heller något annat skäl att återförvisa målet till hovrätten. För att undvika dröjsmål tar Högsta domstolen målet till omedelbar prövning och avgör detsamma på ovannämnda grunder på det sätt som framgår av domslutet.

Domslut

Hovrättens beslut och tingsrättens dom upphävs. Åtalet mot A för sjötrafikförseelse 17.7.2003 förkastas. A befrias från det bötesstraff han ådömts.

Saken har avgjorts av justitieråden Gustaf Möller, Kari Kitunen, Pertti Välimäki och Juha Häyhä samt visstidsförordnade justitierådet Dan Frände. Föredragande Iiro Liukkonen.