Supreme Court dismisses prosecution for negligence when defendant's presence is legally required for trial.

Vastaajaa syytettiin siitä, että hän oli lääkärintoimessaan tuottamuksellisesti rikkonut virkavelvollisuutensa. Esitutkinnassa vastaaja oli kiistänyt epäilyt syyllistymisestään rikokseen. Haastehakemuksessa syyttäjä oli nimennyt syytteen tueksi useita todistajia kuultaviksi vastaajan menettelystä ja sen lääketieteellisestä arvioinnista sekä esittänyt useita kirjallisia todisteita, muun muassa asiantuntijalausuntoja. Korkeimman oikeuden päätöksestä ilmenevillä perusteilla katsottiin, ettei asiaa saanut käräjäoikeudessa tutkia ja ratkaista vastaajan poissaollessa. (Ään.)

ROL 8 luku 11 § 1 mom

---

[SV]

Svaranden var åtalad för att av oaktsamhet vid utövandet av läkartjänst ha brutit mot sin tjänsteplikt. I förundersökningen hade svaranden bestridit misstankarna att han gjort sig skyldig till brott. I stämningsansökan hade åklagaren i syfte att styrka åtalet uppgivit ett flertal vittnen som skulle höras om svarandens åtgärder och den medicinska bedömningen av dem samt lagt fram flera skriftliga bevis, bl.a. sakkunnig- och expertutlåtanden. På de grunder som framgår av Högsta domstolens beslut ansågs att målet inte kunnat prövas och avgöras i tingsrätten i svarandens utevaro. (Omröstn.)

L om rättegång i brottmål 8 kap 11 § 1 mom

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Bakgrund

Åklagaren yrkade att A skulle dömas till straff för brott mot tjänsteplikt av oaktsamhet på grund av att denne 15.1.1998 som ansvarig jourhavande läkare för Ålands centralsjukhus underlåtit att på sjukhusets akutpoliklinik tillräckligt länge hålla kvar för observation en patient som förts dit med tecken på att han ådragit sig ett slag mot bakhuvudet och för vilken det således funnits risk att han erhållit skall- och hjärnskador. Några timmar efter att ha lämnat sjukhuset hade patienten avlidit.

I sin stämningsansökan hade åklagaren anfört att A i förundersökningen bestridit att han gjort sig skyldig till brott. Åklagaren hade dock ansett att målet i enlighet med 8 kap. 11 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål kunde prövas och avgöras trots A:s utevaro.

Tingsrätten kallade A till huvudförhandling med angivande att A kunde infinna sig till sammanträdet för att meddela hur han ställde sig till yrkandena men att hans närvaro inte var nödvändig och målet kunde prövas och avgöras i hans utevaro, i vilket fall straffet kunde bli böter.

I sitt skriftliga utlåtande med anledning av stämningsansökan bestred A straffyrkandena samt bad om att huvudförhandlingen skulle flyttas fram eftersom han på grund av en kurs inte kunde närvara den dag som angetts i kallelsen. Tingsrätten varken ställde in eller sköt upp huvudförhandlingen utan konstaterade genom beslut av 12.3.2003 att det förhinder som A anfört inte utgjorde laga förfall. Tingsrätten prövade målet trots A:s utevaro och avgjorde det efter att ha mottagit skriftliga bevis och hört ett flertal vittnen.

Ålands tingsrätts dom 26.3.2003

Tingsrätten fann A skyldig till det brott som han var åtalad för. Tingsrätten konstaterade att patienten avlidit i en poliscell några timmar efter det att han genom beslut av A blivit avvisad från sjukhuset. Döden hade orsakats av en skada på huvudet som uppkommit cirka sex timmar tidigare, dvs. innan patienten förts till sjukhuset. Tingsrätten fann A:s förfarande klandervärt i det att han inte tillräckligt länge hållit patienten kvar för observation i syfte att utreda om de symptom denne uppvisat berott på en skall- och hjärnskada. Tingsrätten ådömde A med stöd av 40 kap. 11 § strafflagen (792/1989) ett bötesstraff för brott mot tjänsteplikt av oaktsamhet.

Saken har avgjorts av lagmannen Kenneth Nygård.

Åbo hovrätts beslut 19.11.2004

A överklagade tingsrättens dom.

Hovrätten konstaterade att ett brottmål enligt 8 kap. 11 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål kan prövas och avgöras trots svarandens utevaro om hans närvaro inte är nödvändig för utredningen av målet och han har kallats till domstolen vid äventyr av sådan påföljd. Svaranden kan i så fall dömas till böter eller fängelse i högst tre månader.

Hovrätten hänvisade till lagens förarbeten (RP 82/1995 rd s. 106 och 111) och konstaterade att det ankommer på domstolen att i varje brottmål särskilt pröva när svaranden skall kallas att inställa sig vid äventyr att målet kan avgöras i hans utevaro. En tillförlitlig utredning förutsätter i regel att svaranden kan höras personligen med anledning av vad vittnena har berättat. Behandlingen förutsätter i allmänhet att åklagaren och svaranden får tillfälle att turvis bemöta varandras yrkanden och påståenden. På detta sätt skapas en grund för avgörandet av målet.

Av åklagarens stämningsansökan och av A:s skrivelser till tingsrätten framgick det att A aldrig erkänt att han begått den gärning som avses i åtalet. Hovrätten påpekade att tingsrätten hade hört tio vittnen samt tagit emot en ansenlig mängd skriftlig bevisning för att utreda målet. Under dessa omständigheter kunde målet inte anses vara sådant som avses i lagrummet och som kunnat prövas och avgöras trots svarandens utevaro. A:s närvaro hade varit nödvändig för utredningen av målet.

Hovrätten upphävde tingsrättens dom och återförvisade målet till tingsrätten för ny behandling.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Päivi Hirsikangas, Kim Fröman och Jouko Valtonen. Föredragande Nina Wahlstedt.

Ändringssökande i Högsta domstolen

Åklagaren meddelades besvärstillstånd. I sina besvär yrkade han att hovrättens beslut upphävs och att målet återförvisas till fortsatt handläggning i hovrätten.

A inkom med bemötande.

Högsta domstolens avgörande

Skäl

Rättsliga förutsättningar för en utevarodom

1. Utgångspunkten för handläggningen av brottmål är att parterna skall vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen. I 8 kap. 1 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål föreskrivs således att en part skall åläggas vid vite att infinna sig personligen till huvudförhandling i tingsrätten, om inte domstolen anser att hans personliga närvaro inte behövs för utredningen av målet.

2. Enligt 8 kap. 11 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål kan ett brottmål dock i vissa fall prövas och avgöras trots svarandens utevaro. Ett sådant förfarande är tillåtet, om svarandens närvaro inte är nödvändig för utredningen av målet och han har kallats till domstolen vid äventyr av sådan påföljd. Svaranden kan i så fall dömas till böter eller fängelse i högst tre månader. Med svarandens utevaro avses i detta stadgande det förhållandet att svaranden varken är personligen närvarande eller representerad genom ombud.

3. För att målet skall kunna avgöras genom utevarodom förutsätts att svarandens närvaro inte är nödvändig för utredningen av målet. I detta avseende hänvisar det nu aktuella stadgandet - till skillnad från ovan nämnda 8 kap. 1 § 1 mom. - inte enbart till behovet av svarandens personliga närvaro. En utevarodom kan således vara utesluten därför att utredningen av målet fordrar svarandens personliga närvaro vid huvudförhandlingen, men också i det fallet att en vederbörlig rättegång med hänsyn till svarandens rättsskyddsbehov förutsätter att svaranden åtminstone är närvarande genom försvarare eller annat ombud.

4. Utevarohandläggning är avsedd att vara ett undantagsförfarande. Av förarbetena till lagrummet (RP 82/1995 rd s. 111) framgår att det närmast kan finnas användning för det då svaranden har medgett den gärning som avses i åtalet och målet kan utredas på ett tillförlitligt sätt utan hans närvaro.

Bedömning i detta fall

5. A har kallats till huvudförhandlingen vid äventyr att målet kunde prövas och avgöras trots hans frånvaro. I målet är det således inte fråga om att utevarodom skulle ha meddelats i strid mot det äventyr som ingick i kallelsen. Detta mål gäller således de övriga förutsättningarna för utevarodom.

6. A har vid förundersökningen bestridit att han skulle ha gjort sig skyldig till något brott.

8. Med hänsyn till det som konstaterats ovan kan målet inte anses vara sådant att det enligt 8 kap. 11 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål kunnat utredas och avgöras utan svarandens närvaro. A borde därför inte heller ha kallats till huvudförhandlingen vid äventyr att målet kunde prövas och avgöras trots hans frånvaro.

9. Efter att ha mottagit stämningen och kallelsen till huvudförhandlingen har A inkommit med skriftliga inlagor i vilka han fortfarande bestridit brott. Dessutom framgår det av inlagorna att A inte uppfattat den rättsliga grunden för åtalet mot honom. Med hänsyn till det som A anfört borde tingsrätten senast i detta skede ha insett att det med hänsyn till utredningen av målet och svarandens behov av rättsskydd inte fanns förutsättningar att pröva och avgöra målet trots svarandens utevaro. Tingsrätten borde således inte ha genomfört huvudförhandling såsom skett.

Beslut

Hovrättens beslut ändras inte.

Saken har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Mikko Tulokas (skiljaktig), Eeva Vuori och Pauliine Koskelo samt visstidsförordnade justitierådet Dan Frände. Föredragande Iiro Liukkonen (betänkande).

Föredragandens betänkande och den skiljaktiga ledamotens yttrande

Äldre justitiesekreterare Liukkonen lade fram ett betänkande som till slutsatsen motsvarar Högsta domstolens avgörande. Till grund för sitt förslag till avgörande anförde han följande:

Utgångspunkten för handläggning av brottmål är att parterna är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. I 8 kap. 1 § 1 mom. lag om rättegång i brottmål föreskrivs således att en part skall åläggas att infinna sig personligen vid vite till huvudförhandling i tingsrätten, om inte domstolen anser att hans personliga närvaro inte behövs för utredningen av målet.

Målet kan enligt kapitlets 11 § 1 mom. dock prövas och avgöras trots svarandens utevaro, om hans närvaro inte är nödvändig för utredningen av målet och han har kallats till domstolen vid äventyr av sådan påföljd. Svaranden kan i så fall dömas till böter eller fängelse i högst tre månader.

Med hänsyn till att parternas närvaro i huvudförhandlingen utgör huvudregeln är utevarohandläggningen avsedd att vara ett undantagsförfarande. Av förarbetena till lagrummet (RP 82/1995 rd s. 111) framgår att det närmast kan finnas användning för det då svaranden har medgett gärningen som avses i åtalet och målet kan utredas på ett tillförlitligt sätt utan hans närvaro. Domstolen skall, utan att vara bunden av förslag av parterna och med beaktande av målets särdrag, pröva huruvida svarandens närvaro är av nöden eller inte.

I målet har A kallats till huvudförhandling i tingsrätten med tillämpande av bestämmelsen i kapitlets 11 §. I kallelsen har uppgetts att målet kunde prövas och avgöras trots hans frånvaro, vilket tingsrätten även har gjort. Det är således fråga om huruvida den i lagen föreskrivna förutsättningen för detta förfarande, dvs. att svarandens närvaro inte varit nödvändig för utredningen av målet, varit uppfylld.

Åtalet mot A har väsentligen grundat sig på det påstående att han i utövandet av sin läkartjänst underlåtit att vidta de åtgärder som varit påkallade av patientens tillstånd och i synnerhet att tillräckligt länge hålla denne kvar på akutpolikliniken för observation. För prövningen av åtalet krävs sålunda utredning om huruvida A som läkare i sagda sammanhang förfarit med tillräcklig omsorg och även i andra hänseenden i enlighet med de krav som av fallets natur föranleds läkaruppgiften. För bedömningen av detta är det av betydelse vilka undersöknings- och vårdåtgärder han har vidtagit och vad han därutöver eventuellt borde ha tillsett. Utredning skall alltså för det första inhämtas om hans agerande och i detta syfte är det av vikt att höra honom personligen. Ytterligare skall kunskap fås om hur en omsorgsfull läkare skulle ha förfarit i situationen. Sådan utredning erhålls vanligen genom att höra sakkunniga vittnen och inhämta sakkunnigutlåtanden.

A har i förundersökningen bestridit att han gjort sig skyldig till brott. Åklagaren har detta till trots i sin stämningsansökan ansett att hans närvaro inte var nödvändig för utredningen av målet som därför kunde prövas och avgöras i hans utevaro. För att bevisa åtalet har åklagaren i stämningsansökan nämnt tolv personer som skulle höras som vittnen angående mestadels A:s agerande eller den medicinska bedömningen av detta samt lagt fram flera dokument som skriftliga bevis om patientens förmodade tillstånd vid ankomsten till akutpolikliniken och om orsaken till dennes senare död.

På basis av det som i föregående stycke redogjorts för läget i målet efter förundersökningen och behovet av bevisning kan konstateras att de i lagrummet angivna förutsättningarna för huvudförhandlingen i svarandens utevaro inte varit uppfyllda. A skulle alltså inte ha kallats till huvudförhandlingen vid äventyr att målet kan prövas och avgöras trots hans frånvaro utan han skulle ha kallats att infinna sig personligen.

Efter att ha mottagit stämningen och kallelsen till huvudförhandlingen har A inkommit med skriftliga inlägg där han fortfarande bestridit skyldigheten till brott. Han har även informerat tingsrätten att den för huvudförhandlingen bestämda tidpunkten inte passade honom. Detta tyder på att han önskade närvara vid handläggningen.

Med hänsyn till det som A framfört efter att ha kallats till huvudförhandlingen borde tingsrätten senast i detta skede ha insett att hans närvaro är nödvändig och inställt huvudförhandlingen samt satt ut en ny tidpunkt för huvudförhandlingen och kallat honom att infinna sig personligen till den.

Tingsrätten borde alltså inte ha hållit huvudförhandlingen i A:s frånvaro såsom skett. I denna huvudförhandling har tio personer, inklusive flera sakkunniga inom medicin hörts som vittnen samt åtskilliga dokument, bl.a. sakkunnigutlåtanden av hälsovårdsmyndigheter och experter på området, framlagts som skriftliga bevis. För A:s del har detta tillvägagångssätt även inneburit att han gått miste om den rättighet som garanteras i artikel 6.3 d i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Enligt den bestämmelsen har den som anklagats för ett brott rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom och att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som de vittnen som åberopas mot honom. Denna rättighet ingår också i garantierna för en rättvis rättegång i 21 § 2 mom. grundlagen.

Det faktum att det varit nödvändigt att motta den ovan refererade bevisningen för att tingsrätten skulle finna att A gjort sig skyldig till det brott han var åtalad för, i det att han inte, med hänsyn till de symptom patienten uppvisat, tillräckligt länge har hållit denne kvar på akutpolikliniken för observation, ger slutligen vid handen att målet inte har varit av sådan beskaffenhet som avses i 8 kap. 11 § lag om rättegång i brottmål och kunde inte prövas och avgöras i A:s frånvaro.

Målet skall således återförvisas till tingsrätten för att prövas på nytt vid en huvudförhandling där han är närvarande.

Justitierådet Tulokas

: Jag godkänner betänkandet.