Supreme Court dismisses judge's dismissal appeal, finding permanent loss of work capacity due to illness.

Kysymys edellytyksistä, joiden nojalla tuomarille työkyvyn menettämisen johdosta voidaan antaa hakemuksetta ero virastaan.

Valtion virkamiesL 46 § 2 mom

---

[SV]

Fråga om förutsättningarna för entledigande av domare från sin tjänst på grund av förlust av arbetsförmåga.

StatstjänstemannaL 46 § 2 mom

Innehåll

Innehåll

Ärendets bakgrund punkt 1-8

Sammandrag av hovrättens avgörande

Relationen mellan entledigande och rätt till pension 9-12

Innebörden av uttrycket förlorad arbetsförmåga 13-19

Kraven på domare och tingsdomarens arbetsuppgifter 20-22

X:s sjukfrånvaro 23-28

X:s arbetsinsats 29-33

Sammanfattning och slutresultat 34-37

Ändringssökande i Högsta domstolen 38-40

Ärendets handläggning i Högsta domstolen

Muntlig förberedelse 29.11.2004 41-42

Beslut om upptagande av bevis 3.12.2004 43-44

Beslut om sluten muntlig förhandling och om upptagande av bevis 17.12.2004 45-53

Införskaffande av utredning av lagmannen i Korsholms tingsrätt 54-55

Muntlig förhandling 10.1 och 12.1.2005 56

Högsta domstolens avgörande

Beslut angående handläggningen

Rättegångsmaterialets offentlighet 57-59

Beslut om upptagande av bevis 60-61

Skriftliga berättelser av privat natur 62

Tilläggsutredning efter besvärstidens utgång 63

Skäl i huvudsaken

Rättsliga utgångspunkter

Domares rättsliga ställning och oavsättlighet 64-65

Stadgandena om fall där en domares arbetsförmåga blir ifrågasatt 66-69

X:s uppfattning om rättsläget 70-73

Analys av de relevanta stadgandena

Inledande synpunkter 74-78

Grunderna för bedömningen av en domares arbetsförmåga 79-82

Utredning av hälsotillståndet 83-84

Förhållandet mellan entledigande och invalidpension 85-89

Utredning om X:s situation

X:s hälsotillstånd 90-91

X:s frånvaro till följd av sjukdom 92-96

Hemarbetet 97-101

X:s arbetsinsats 102

Stridiga tvistemål 103-110

Brottmål 111-117

Läkarutlåtandena om X:s arbetsförhet 118-119

Lagman A:s berättelse 120-121

Lagman B:s vittnesberättelse 122

Slutsatser med hänsyn till förutsättningarna för entledigande

Sammanfattning av rättsläget 123

Frågeställningen med hänsyn till fakta i ärendet 124-125

Läkarutlåtandenas betydelse i ärendet 126

Betydelsen av utredningen beträffande rätten till invalidpension 127-128

X:s arbetsförmåga

Utgångspunkter 129-131

Samlad bedömning av arbetsstatistiken 132

Fördelningen av mål 133-135

Handläggningstider 136-137

Slutsatser beträffande X:s arbetsförmåga 138-141

Frågan om arbetsförmågan väsentligt förbättrats sedan 2003 142-143

Övrigt 144-148

X:s i Högsta domstolen väckta fråga rörande deltidspension 149-153

Slutsats 154

Rättegångskostnader 155

Beslut

Ärendets bakgrund

1. Tingsdomare X, som är född 1944, utnämndes till tingsdomare i Korsholms domsaga 1.10.1976. Under tiden 1.1.1984-30.11.1987 var hon extraordinarie hovrättsråd vid vattenöverdomstolen. Då Korsholms domsaga sammanslogs med Närpes domsaga 1.12.1993, utsågs X till tingsdomare vid den nygrundade Korsholms tingsrätt med huvudkansli i Vasa och filialkansli i Kristinestad. Vid Korsholms tingsrätt fanns vid denna tidpunkt förutom en lagmanstjänst, två ordinarie tingsdomartjänster, varav X innehade den ena. Förutom de två ordinarie tingsdomarna har i tingsrätten funnits en tingsdomare för viss tid från och med år 1995, till en början dock endast en del av kalenderåret. Då Korsholms och Jakobstads tingsrätter sammanslogs 1.3.2003 medförde detta att de ordinarie tingsdomarna i Korsholms tingsrätt var först fyra och från 1.10.2003 fem till antalet.

2. Lagmannen i Korsholms tingsrätt A har i en till hovrätten riktad skrivelse 6.6.2000 anhållit, att hovrätten med stöd av 19 § statstjänstemannalagen skulle ålägga X att undergå en undersökning av hälsotillståndet för utredning av X:s arbetsförmåga och därefter vidta de åtgärder som undersökningens resultat föranledde.

3. Som bakgrund till och stöd för sin anhållan har lagmannen anfört att X:s frånvaro från arbetsplatsen på grund av sjukdom hade uppgått till 100 dagar år 1994, 41 dagar år 1995, 145 dagar år 1996, 58 dagar år 1997, 48 dagar år 1998, 46 dagar år 1999 och 70 dagar år 2000 fram till 6.6.2000. Lagmannen har vidare anfört att frånvaron i själva verket varit betydligt mera omfattande än de officiella sjukdagarna utvisade, eftersom X de dagar hon varit i tjänst - med undantag av sammanträdesdagar - hade befunnit sig endast ca 2-3 timmar på arbetsplatsen och ofta inte alls kommit dit, utan arbetat hemma. Hemarbetsdagarna hade ökat i antal under de senaste åren. Detta var dock enligt lagmannen inte en godtagbar ordning, eftersom X inte fanns på plats för betjäning av kunder, rådgivning av personalen och skötsel av löpande ärenden. Lagmannen har konstaterat att X inte något år under tingsrättens hela verksamhetstid handlagt så många mål och ärenden, som enligt arbetsordningen skulle ha ankommit på henne.

4. Lagmannen har vidare hänvisat till att enligt X:s egna uppgifter var sjukdom orsaken till att hon tillbringade så kort tid på arbetsplatsen; hon klarade helt enkelt inte av att sitta en hel arbetsdag. Likaså hade X låtit förstå, att hon arbetade hemma sådana dagar, då hennes kondition var sådan, att hon hade svårt att ta sig till arbetsplatsen. Med beaktande av att X:s sjukfrånvaro vanligen hade omfattat endast korta perioder hade det inte varit möjligt att anställa en vikarie för henne. Detta hade medfört att tingsrättens övriga domare hade varit tvungna att handlägga även den andel mål och ärenden, som X enligt arbetsordningens målfördelning borde ha avgjort.

5. X har 5.9.2000 bemött ovan nämnda anhållan. Lagman A har genom utsaga 9.10.2000 kommenterat X:s bemötande. Därefter har hovrätten beslutat att ge hovrättens granskningsfiskal i uppdrag att förrätta en granskning i Korsholms tingsrätt. Granskningsfiskalen har 3.1.2001 gett sitt utlåtande, varefter hovrätten 9.3.2001 har ålagt X att med stöd av 19 § statstjänstemannalagen undergå en undersökning av hälsotillståndet för utredning av hennes förutsättningar att sköta sin tingsdomartjänst. Utredningen skulle äga rum särskilt med beaktande av de hälsokrav, som de i beslutet närmare beskrivna arbetsuppgifterna förutsatte. X har därför uppmanats att i detta syfte kontakta hälsovårdspersonalen vid arbetsplatshälsovården för att komma överens om utförandet av undersökningen, som skulle anordnas med iakttagande av tillräckliga kvalitets- och objektivitetskrav och utmynna i ett motiverat utlåtande.

6. Efter att först ha beviljat uppskov med utförandet av undersökningen har hovrätten till följd av X:s yrkande på omprövning av beslutet 9.3.2001, ånyo 4.5.2001 beslutat om undersökning av X:s hälsotillstånd. Hovrätten har 26.9.2003 i plenum hållit muntlig förhandling i ärendet, varvid X beretts tillfälle att personligen uttala sig och bli hörd.

7. På basis av det beslut som hovrätten fattat vid plenum 26.9.2003 efter den muntliga förhandlingen, där X hade uttalat sin beredvillighet att undergå erforderliga undersökningar, har hovrätten i ett brev till Statskontoret 21.10.2003 riktat en begäran om fortsatta undersökningar av X:s hälsotillstånd.

8. Hovrätten har 16.1.2004 förkastat X:s yrkande på rättelse av beslutet 26.9.2003. Statskontoret har 19.1.2004 meddelat, att X inte hade underskrivit den rehabiliteringsansökan, som Statskontoret skickat henne 12.11.2003, varför ärendet under dessa förhållanden förfallit från Statskontorets sida. X har därefter tillställt hovrätten ytterligare skrivelser och skriftväxling mellan henne och statskontoret. Hovrätten har avgjort ärendet i plenum genom beslut 13.8.2004, som delgivits X 23.8.2004.

Sammandrag av hovrättens avgörande

Relationen mellan entledigande och rätt till pension

9. Hovrätten konstaterade inledningsvis att domarnas oavsättlighet är en av rättsstatens bärande idéer, numera uttryckt i 103 § Finlands grundlag under rubriken domarnas rätt att kvarstå i tjänsten. Oavsättligheten, dock inte absolut, utgör den huvudsakliga garanten för domarnas oavhängighet. Syftet med denna från den vanliga tjänstemannens avvikande ställning är att trygga medborgarnas grundrättigheter och rättsskydd vid konflikter sinsemellan och med överheten, men inte att ge domarna särskilda privilegier. Kort sagt finns domarnas oavhängighet och oavsättlighet till i medborgarnas intresse, inte i domarnas eget. Motvikten till denna väl tryggade ställning är en skyldighet att sköta det krävande och ansvarsfulla domaruppdraget på ett sakligt och omsorgsfullt sätt.

10. Satsen om domarnas oavsättlighet är inte undantagslös. Sålunda stadgas i 103 § 2 mom. grundlagen, att genom lag bestäms om domares skyldighet att avgå bl.a. till följd av förlorad arbetsförmåga. I överensstämmelse härmed föreskrivs i 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen: "En domare är skyldig att avgå från sin statliga anställning, om han på grund av sjukdom, lyte eller kroppsskada förlorat sin arbetsförmåga. Avgår domaren inte, skall den domstol, vid vilken han skall åtalas för brott i tjänsten, utan ansökan entlediga honom. Innan domaren entledigas skall han ges tillfälle att yttra sig inom en förelagd skälig tid."

11. För de vanliga tjänstemännens del regleras motsvarande fråga i 25 § 2 mom. 1 punkten statstjänstemannalagen - ett lagrum som enligt undantagskatalogen i 45 § 3 mom. inte gäller domartjänster och domare - på följande sätt: "En myndighet får inte säga upp ett tjänsteförhållande av något skäl som beror av tjänstemannen, om inte skälet är synnerligen vägande. Som ett sådant skäl kan åtminstone inte betraktas tjänstemannens sjukdom, lyte eller kroppsskada, om inte följden härav har varit en väsentlig och bestående nedgång i tjänstemannens arbetsförmåga och tjänstemannen på grund härav har rätt till invalidpension."

Innebörden av uttrycket förlorad arbetsförmåga

13. Hovrätten konstaterade att en domare enligt 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen är skyldig att avgå från sin tjänst, om han på grund av sjukdom, lyte eller kroppsskada förlorat sin arbetsförmåga. Enligt hovrätten är uttrycket förlorad arbetsförmåga ingalunda ett absolut begrepp, som skulle förutsätta en total eller en i det närmaste total förlust av arbetsförmågan, såsom dess ordalydelse kunde tyckas tyda på. För att rätt förstå innebörden av uttrycket måste det sättas i relation till de krävande och ansvarsfulla uppgifter, som medföljer uppdraget som domare.

14. Med beaktande av de stora enskilda och allmänna intressen som skötseln av dessa viktiga och ofta svåra uppgifter tilldrar sig, stod det även klart, att de krav som skall ställas på en domares arbetsförmåga rimligtvis inte kan vara lägre än de som gäller för vanliga tjänstemän. Denna ofrånkomlighet att kraven på hälsa och arbetsförmåga måste korrelera med arbetsuppgifternas viktighets- och svårighetsgrad får direkt stöd av vissa motivuttalanden i förarbetena till såväl den gamla (757/1986) som den nya (750/1994) statstjänstemannalagen. Sålunda poängteras i motiven till den gamla lagen, att nedgången i tjänstemannens arbetsförmåga skall bedömas med utgångspunkt i hans tjänsteåligganden (RP 238/1984 rd s. 45), och i motiven till den nya lagen, att det vid bedömningen av om grunder för uppsägning föreligger skall beaktas de divergerande krav som de statliga tjänstemännens sinsemellan olika uppgifter ställer (RP 281/1993 rd s. 39).

15. Utgående från det ovan nämnda fann hovrätten det både naturligt och även nödvändigt, att för en bestämning av innebörden av uttrycket förlorad arbetsförmåga erinra om de förutsättningar, frånsett kravet på rätt till invalidpension, som gäller vid uppsägning av vanliga tjänstemän i motsvarande fall. Sålunda är utgångspunkten enligt 25 § 2 mom. gällande statstjänstemannalag den, att myndighet inte får säga upp ett tjänsteförhållande av något skäl som beror av tjänstemannen, om inte skälet är synnerligen vägande. Enligt 3 mom. 1 punkten kan som ett sådant skäl åtminstone inte beaktas tjänstemannens sjukdom, lyte eller kroppsskada, om inte följden härav har varit en väsentlig och bestående nedgång i tjänstemannens arbetsförmåga.

16. En ordning, i grunden identisk med denna, var i 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen av år 1986 (757/1986) strukturerad sålunda, att den grundläggande förutsättningen för uppsägning enligt 2 punkten var, att tjänstemannen inte längre förmådde fullgöra sina tjänsteåligganden på ett behörigt sätt. Enligt 1 punkten i detta lagrum skulle dock inte sjukdom, lyte eller kroppsskada betraktas som ett sådant skäl, om inte följden härav varit en väsentlig och varaktig nedgång i tjänstemannens arbetsförmåga.

17. Härmed väl jämförliga var enligt hovrätten motsvarande i svensk rätt gällande förutsättningar för entledigande av domare på grund av sjukdom. Sålunda föreskrivs i 6 § 1 mom. 1 punkten lag om fullmaktsanställning (1994:261), att en domare kan entledigas, om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för framtiden oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter tillfredsställande.

18. Hovrätten konstaterade att två uttryckligen eller underförstått uttalade centrala gemensamma nämnare för dessa regelkomplex är dels kravet på väsentlighet och dels kravet på varaktighet. Sjukdom, lyte och kroppsskada som grund för uppsägning, respektive entledigande förutsätter, att följden härav är en total förlust av eller en väsentlig och varaktig nedgång i arbetsförmågan eller med andra ord en framtida oförmögenhet att sköta sina tjänsteuppgifter på ett tillfredsställande sätt.

19. Med beaktande av de inledande tolkningsargumenten och de sammanfattande slutsatserna av rättsjämförelserna tedde det sig enligt hovrätten högst naturligt och väl grundat att utgå från att en domare - i den mening som avses i 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen - skall anses ha förlorat sin arbetsförmåga, om han på grund av sjukdom, lyte eller kroppsskada inte längre är förmögen att fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt, dvs. om nedgången i hans arbetsförmåga är väsentlig och bestående. Att ställa lägre krav på domarens arbetsförmåga än vad standarden "tillfredsställande fullgörelse av arbetsuppgifterna" förutsätter skulle definitivt vara en tolkning i strid med de intressen som ligger bakom oavsättligheten och som i sista hand skulle vända sig mot dem som oavsättligheten är avsedd att skydda, dvs. de rättssökande.

Kraven på domare och tingsdomarens arbetsuppgifter

20. Hovrätten konstaterade att tingsdomarens huvuduppgift är att vid tingsrättens sammanträde efter slutförd förberedelse med eller utan nämnd avgöra brott- och tvistemål samt tvistiga ansökningsärenden, alltså fatta beslut ofta med långtgående konsekvenser för människors frihet, ekonomi och personliga förhållanden. Handhavandet av denna uppgift - innefattande ett åliggande att leda en skriftlig och muntlig förberedelse och en muntlig huvudförhandling med parts- och vittnesförhör, ibland under flera dagar i sträck, samt att fatta avgörande i saken - har med tiden i takt med den övriga samhällsutvecklingen och den ökade internationaliseringen blivit allt mera krävande och förutsätts dessutom äga rum inom en skälig tid.

21. Härutöver ankommer det på tingsdomaren att handleda och ge kanslipersonalen och notarierna råd vid handläggningen av olika typer av ansöknings- och fastighetsärenden i kansliet - ibland mycket brådskande - och att vid behov själv avgöra dem. Det är en självklarhet, att fullgörandet av nu förutsatta arbetsuppgifter på ett vederbörligt sätt kräver en förhållandevis hög närvaro och stor arbetsinsats på själva arbetsplatsen. Detta gäller framför allt dels skötseln av kontakter med och informationen till åklagare, advokater och parter i brott- och tvistemål samt sökandena i ansöknings- och fastighetsärenden och dels handledningen av och rådgivningen till notarier och kanslipersonal samt samarbetet med övriga domare, liksom nyttjandet av ADB-funktioner, om inte möjlighet till distansarbete ordnats.

22. Hovrätten konstaterade sammanfattningsvis, att kraven på domarens yrkesskicklighet och personliga egenskaper fortgående och framför allt under 1990-talet ökat och att andelen arbete en tingsdomare överhuvudtaget eller ens någorlunda effektivt kan utföra utanför tingsrätten eller dess kansli samtidigt kraftigt minskat. Så är fallet främst till följd av den rättegångsreform, som trädde i kraft 1.12.1993. Denna medförde bl.a. en indelning av rättegången i tvistemål i ett förberedande och ett avgörande skede att handhas av samma domare och därmed ett förbud mot byte av domare i tvistemål under handläggning. Tillika överfördes handläggningen av inskrivningsärenden och summariska ärenden på icke juridiskt skolad personal, därför i behov av nära stöd och handledning.

X:s sjukfrånvaro

23. Hovrätten fann det ostridigt att X med ryggbesvär som angiven orsak under åren 1985-2003 varit sjukledig enligt följande:

1985 47 dagar

1986 62 dagar

1987 36 dagar

1988 56 dagar

1989 52 dagar

1990 38 dagar

1991 61 dagar

1992 57 dagar

1993 54 dagar (till 30.11.)

1994 100 dagar

1995 41 dagar

1996 145 dagar

1997 58 dagar

1998 48 dagar

1999 46 dagar

2000 92 dagar

2001 98 dagar

2002 105 dagar

2003 24 dagar

24. X hade visserligen invänt, att av de 145 frånvarodagarna år 1996 har endast 45 dagar avsett sjukledighet, medan 100 dagar gällt ledighet för rehabilitering, beviljad på grund av läkarintyg. Som svar härpå konstaterade hovrätten, att frågan närmast var av terminologisk art och att även ledigheten för rehabilitering hade sjukdom som grund.

25. I saken var vidare utrett och enligt hovrätten även erkänt av X, att antalet frånvarodagar helt eller delvis relaterade till sjukdom i själva verket varit betydligt större än vad de officiella sjukledigheterna visade, eftersom total utevaro från arbetsplatsen ofta ägt rum utan att läkarintyg företetts.

26. Enligt samstämmiga uppgifter av ett flertal i saken hörda hade X:s dagliga arbetstid i tingsrätten de dagar hon utöver tingsdagarna besökt den dessutom inskränkt sig i medeltal till två-tre timmar. X hade för sin del uppgett, att fyra var ett riktigare timantal och att hennes hälsotillstånd inte tålde längre tids arbete i kansliet.

27. Hovrätten konstaterade att på grund av X:s vägran att genomgå påfordrad hälsoundersökning - påkallad inte bara i ett allmänt utan även i hennes eget intresse - hade bilden av hennes sjukdom blivit något oklar. Det kvarstod dock det för sakens avgörande relevanta faktum, nämligen att X med sjukdom som åberopad och dokumenterad grund varit frånvarande från sitt arbete i ovan angivna höggradiga utsträckning.

28. De tillgängliga läkarutlåtandena och undersökningsresultaten gav vid handen, att X:s rygg inte tål långvarigt sittande, som lätt leder till olika smärttillstånd och sjukfrånvaro.

X:s arbetsinsats

29. Med hänvisning till resultatet av den granskning i tingsrätten som hovrätten förordnat om konstaterade hovrätten att framför allt sifferuppgifterna talade sitt tydliga språk om den mängd tvistemål och brottmål X årligen och totalt avgjort till antal och procentuellt i förhållande till totalantalet i tingsrätten avgjorda mål under sjuårsperioden 1994-2000.

30. Eftersom bestämningen av storleksklassen på X:s relativa arbetsinsats i viss mån fördunklades av två omständigheter värda särskild uppmärksamhet, påpekade hovrätten ytterligare i klargörande syfte, att dels hade antalet domare under åren 1994-2000 växlat sålunda, att i tingsrätten under denna period funnits, förutom tre ordinarie domare (lagmannen och två tingsdomare), en extra tingsdomare i 10 månader år 1995, i fyra månader år 1996 och i drygt sju månader år 1997 samt hela åren 1998-2000. Dels hade brottmålen åtminstone till år 1999 i enlighet med rådande fördelningssystem, i likhet med tvistemålen, fördelats mellan alla domare enligt huvudtalet, fastän arbetsordningen hade förutsatt, att lagmannen skulle tilldelas 1/5 och de två tingsdomarna 2/5 var av brottmålen, vilka tal givetvis skulle justeras, om i tingsrätten fanns flera tingsdomare.

32. Granskade man därefter enskilda år, lade man märke till att antalet av X avgjorda mål visserligen växlat från år till år, men att de överlag legat på en anspråkslös nivå och intet år ens närmelsevis motsvarat hennes kvot (1/3 respektive 1/4). Påfallande låga var siffrorna för de två sista åren av granskningsperioden, då X under år 1999 avgjort 9 tvistemål (12,7 %), varav 5 i huvudförhandling, och 13 brottmål (10,2 %) och under år 2000 (till 5.12) 4 tvistemå1 (6,1 %), varav intet i huvudförhandling, och 22 brottmål (9,2 %).

33. Hovrätten påpekade ännu att helhetsbilden av X:s arbetsinsats inte skulle ändras, även om hennes egna sifferuppgifter lades till grund för uträkningarna. Vissa enskilda tal skulle visserligen vara något högre, dock utan reell betydelse för helhetsbedömningen.

Sammanfattning och slutresultat

34. Hovrätten konstaterade att X ända sedan slutet på 1980-talet hade haft en årligen återkommande anmärkningsvärt hög sjukfrånvaro med kroniska ryggbesvär som angiven orsak - en frånvaro, ofta betydligt större än vad de officiella sjukdagarna visade. Hennes absoluta och relativa arbetsinsats hade genomgående under denna tid legat på en påtagligt anspråkslös nivå, tidvis t.o.m. förbluffande låg. Detta framgick av ett påfallande ringa antal avgöranden - statistiskt belagda från år 1994 till år 2000, det år detta ärende hade anhängiggjorts - vilka inte sällan tillkommit efter en handläggning som inte heller i fråga om handläggningssätt och -tid gick fri från kritik. Därtill hänvisade hovrätten till en bristande handledning av och rådgivning till personalen, liksom en eftersatt betjäning av tingsrättens kunder. Allt detta ledde enligt hovrätten till betydande menliga följder för tingsrättens verksamhet, övriga personal och kunder, samhället och rättsväsendets trovärdighet.

35. På dessa och övriga i beslutet nämnda grunder ansåg hovrätten det stå utom allt tvivel, att X till följd av en väsentlig och bestående nedgång i sin arbetsförmåga blivit oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tingsdomartjänst och därmed på grund av sjukdom förlorat sin arbetsförmåga på det sätt som avses i 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen. Denna helhetsbedömning ändrades inte därav, att X:s sjukdom inte kunnat närmare bestämmas till följd av hennes vägran att genomgå en av hovrätten förutsatt helhetsundersökning av sitt hälsotillstånd eller av att hennes frånvarodagar under år 2003 varit något lägre än tidigare år, dock fortsättningsvis relativt många.

36. Därför och då X vägrat avgå, förklarade hovrätten med stöd av ovan nämnda lagrum X entledigad från sin tingsdomartjänst med omedelbar verkan från den dag beslutet gavs.

37. Vid denna utgång av ärendet förkastades X:s yrkande på ersättning för sina rättegångskostnader.

Ändringssökande i Högsta domstolen

38. Högsta domstolen har 8.9.2004 i plenum beslutat att ändring i Vasa hovrätts beslut sökes hos Högsta domstolen genom besvär och att besvärsskriften skulle tillställas Högsta domstolen senast 8.10.2004 (HD 2004:110).

39. X har i sina till Högsta domstolen 8.10.2004 inkomna besvär yrkat att hovrättens beslut upphävs och att staten åläggs att ersätta hennes rättegångskostnader i ärendet enligt de till Högsta domstolen 23.2 och 25.2.2005 ingivna räkningarna. X har vidare yrkat att rättegångsmaterialet till den del det innehåller uppgifter om hennes hälsotillstånd skall hållas hemligt 40 år från det dom i saken ges.

40. X har efter besvärstidens utgång tillställt Högsta domstolen följande inlagor: bilagor till besvärsskriften 22.10.2004, en skrivelse 9.12.2004, tre skrivelser 15.12.2004 jämte bilagor, en skrivelse 16.12.2004, en skrivelse 22.12.2004, en skrivelse jämte bilagor 4.1.2005, en skrivelse 5.1.2005 samt 7.1.2005, den sistnämnda jämte bilagor. Ytterligare har X 25.1, 27.1 och 21.2.2005 ingett skrivelser jämte bilagor. Medicine licentiat C, som hörts som vittne i ärendet, har 24.2.2005 tillställt Högsta domstolen ett klarläggande av sin vittnesutsaga.

Ärendets handläggning i Högsta domstolen

Här återges inte punkterna 41-55 i Högsta domstolens beslut

Muntlig förhandling 10.1 och 12.1.2005

56. I ärendet har hållits muntlig förhandling 10.1.2005, vid vilken har hörts X och lagmannen i Korsholms tingsrätt A samt som vittnen lagmannen i Vasa tingsrätt B, företagshälsovårdsläkaren, specialisten i allmän medicin C, medicine och kirurgie doktorn, specialisten i neurologi D, tidigare bankdirektören och häradsdomaren vid Korsholms tingsrätt E och avdelningssekreteraren vid Korsholms tingsrätt F. Den muntliga förhandlingen fortsattes 12.1.2005 med hörande av X och med slutanförande, då X gavs tillfälle att bemöta det som framkommit vid hörandet av A och de ovan nämnda vittnena. Över den muntliga förhandlingen har uppgjorts ett skilt protokoll.

Högsta domstolens angörande

Beslut angående handläggningen

Rättegångsmaterialets offentlighet

57. X har yrkat att rättegångsmaterialet till den del det innehåller uppgifter om hennes hälsotillstånd skall hållas hemligt i 40 år från det avgörande i saken ges.

58. Enligt 24 § 1 mom. 25 punkten lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet är handlingar som innehåller uppgifter om en persons hälsotillstånd eller handikapp samt den hälsovård eller rehabilitering som denne har erhållit sekretessbelagda. Av 9 § 2 mom. lagen om offentlighet vid rättegång följer att till domstol ingivna handlingar, som är sekretessbelagda enligt ovan nämnda lagrum skall hållas hemliga även utan ett domstolsbeslut.

59. Högsta domstolen har i enlighet med 5 b § lagen om offentlighet vid rättegång beslutat att ta in i detta offentliga avgörande vissa sådana uppgifter som enligt 25 punkten i tidigare nämnda lagrum är sekretessbelagda, i den utsträckning det behövs för att motivera avgörandet.

Här återges inte punkterna 60-63 i Högsta domstolens beslut

Skäl i huvudsaken

Rättsliga utgångspunkter

Domares rättsliga ställning och oavsättlighet

64. Ärendet gäller en fråga av synnerligen stor principiell betydelse, nämligen entledigande av en domare mot sin vilja. Ärendet är också ovanligt. I vårt land har veterligen inte hittills förekommit fall där en domare förlorat sin arbetsförmåga men vägrat avgå och därför blivit entledigad genom beslut av behörig domstol. Sakens principiella betydelse, som även hovrätten betonat i sitt beslut, beror på dess direkta anknytning till de grundlagsbaserade stadgandena om domarnas oavsättlighet, vilka hör till de grundläggande principerna i en rättsstat. Enligt grundlagen utövas den dömande makten av oberoende domstolar. Domarnas rätt att kvarstå i tjänsten utgör kärnan i de konstitutionella garantierna för oberoendet.

65. Enligt 103 § 1 mom. grundlagen får en domare inte förklaras förlustig sin tjänst på annat sätt än genom dom av domstol. Endast brott eller förlust av arbetsförmåga kan komma i fråga som grund för avsättning eller entledigande av en domare. Avsättning kan ske på grund av tjänstebrott eller annat brott i enlighet med strafflagens stadganden. Enligt 103 § 2 mom. grundlagen bestäms genom lag om domares skyldighet att avgå vid viss ålder eller till följd av förlorad arbetsförmåga. Förlust av domartjänst på grund av arbetsoförmåga regleras närmare genom särskilda stadganden i statstjänstemannalagen (750/1994).

Stadgandena om fall där en domares arbetsförmåga blir ifrågasatt

66. Enligt 19 § 1 mom. statstjänstemannalagen (750/1994) är en tjänsteman skyldig att på begäran av myndigheten lämna denna upplysningar om sina förutsättningar att sköta tjänsten med hänsyn till hälsan. En tjänsteman kan också åläggas att genomgå kontroll eller undersökning av hälsotillståndet, om detta är nödvändigt för bedömningen av hans förutsättningar att sköta sina uppgifter. Av 45 § 1 och 3 mom. sagda lag (208/2000) framgår att nämnda stadganden gäller även domare.

67. Enligt 40 § 2 mom. 2 punkten statstjänstemannalagen kan en tjänsteman avstängas från tjänsteutövning, om han vägrar att delta i sådan kontroll eller undersökning som avses i 19 § eller om han vägrar att i enlighet med nämnda paragraf lämna uppgifter om sitt hälsotillstånd. Stadgandet gäller även domare (45 § 1 och 3 mom. statstjänstemannalagen).

68. Enligt 40 § 2 mom. 3 punkten statstjänstemannalagen kan en tjänsteman avstängas från tjänsteutövning, om han har en sjukdom som i väsentlig mån hindrar skötseln av tjänsten. Även detta stadgande gäller också domare (45 § 1 och 3 mom. statstjänstemannalagen).

69. Stadgandena om entledigande av domare ingår i 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen, enligt vilket en domare är skyldig att avgå från sin statliga anställning, om han på grund av sjukdom, lyte eller kroppsskada förlorat sin arbetsförmåga. Avgår domaren inte, skall den domstol, vid vilken han skall åtalas för brott i tjänsten, utan ansökan entlediga honom. Innan domaren entledigas skall han ges tillfälle att yttra sig inom en förelagd skälig tid.

X:s uppfattning om rättsläget

70. X har för det första hävdat att bedömningen av arbetsförmåga - eller av förlust av arbetsförmåga - är en rent medicinsk fråga. Därför ankommer bedömningen enligt henne på läkare. X har ansett att den domstol som enligt 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen skall besluta om entledigande inte har någon rätt att göra en självständig bedömning av en domares arbetsförmåga. Beslutet får endast grundas på den slutsats som vederbörande läkare kommit fram till.

71. Vidare har X hävdat att stadgandena i 19 § statstjänstemannalagen inte ger arbetsgivaren någon rätt att få del av de uppgifter om en tjänstemans hälsotillstånd som framkommit vid en läkarundersökning som tjänstemannen med stöd av lagrummet ålagts att genomgå. Arbetsgivaren har endast rätt att få del av den slutsats beträffande arbetsförmågan som framgår av läkarutlåtandet och är bunden av denna slutsats.

72. Slutligen har X hävdat att entledigande av en domare på grund av förlust av arbetsförmåga inte kan komma i fråga om inte domaren beviljats invalidpension. Även om någon sådan förutsättning för entledigande inte uttryckligen framgår av 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen, måste enligt X rättsläget för domarnas del anses överensstämma med det som gäller vid uppsägning av tjänstemän. Enligt 25 § 2 mom. statstjänstemannalagen får en myndighet nämligen inte säga upp ett tjänsteförhållande av något skäl som beror av tjänstemannen, om inte skälet är synnerligen vägande. Som ett sådant skäl kan åtminstone inte betraktas tjänstemannens sjukdom, lyte eller kroppsskada, om inte följden härav har varit en väsentlig och bestående nedgång i tjänstemannens arbetsförmåga och tjänstemannen på grund härav har rätt till invalidpension. X har ansett att domarna inte kan vara i en sämre ställning än tjänstemän, vilket enligt henne skulle vara fallet om en domare kunde entledigas utan att ha beviljats invalidpension.

73. Sammantaget har X betonat att de ovan nämnda stadgandena avser att skydda arbetstagaren och att skyddet för domarnas del inte kan vara svagare än för tjänstemännens del. Principen om domarnas oavsättlighet innebär tvärtom att det är synnerligen viktigt att en domare endast kan entledigas om han eller hon enligt medicinskt sakkunnig bedömning har förlorat arbetsförmågan och på denna grund medgetts rätt till invalidpension.

Analys av de relevanta stadgandena

Inledande synpunkter

74. Den grundlagsstadgade principen om domarens oavsättlighet är givetvis av stor betydelse även vid en tolkning och tillämpning av stadgandena om entledigande av domare på grund av förlorad arbetsförmåga. En central utgångspunkt härvid måste vara, såsom även hovrätten betonat, att domarens rätt att kvarstå i tjänst inte är garanterad för domarens egen skull, utan för att tillgodose allmänna intressen.

75. Om en domare på grund av sjukdom, lyte eller kroppsskada förlorat sin arbetsförmåga är han eller hon enligt 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen i första hand skyldig att avgå självmant. Det är uppenbart att en sådan skyldighet har ålagts domaren för det allmänna intressets skull. En skyldighet att avgå är med andra ord ett uttryck för att domarens oavsättlighet inte innebär någon rätt för domaren att kvarstå i tjänst även om arbetsförmågan av hälsoskäl gått förlorad.

76. Vidare innebär de ovan nämnda stadgandena i 40 och 45 § statstjänstemannalagen att en domare kan avstängas från tjänsteutövning, om han eller hon har en sjukdom som i väsentlig mån hindrar skötseln av tjänsten. Det framgår således uttryckligen av statstjänstemannalagen att inte heller en domare har någon rätt att fortsätta sin tjänstgöring, om han eller hon av hälsoskäl saknar förmåga att handha sina tjänsteåligganden.

77. Sammantaget bör således framhållas att det allmänna intresset kräver att domarnas oavhängighet tryggas genom rätten att kvarstå i tjänst, men att det allmänna intresset även förutsätter, att en domare skall vara i stånd att fullgöra det som en vederbörlig skötsel av domaruppgiften kräver. Statstjänstemannalagens stadganden om utredning av hälsotillstånd, avstängning från tjänsteutövning, skyldighet att avgå samt entledigande på grund av förlorad arbetsförmåga avser i första hand att tillgodose och sinsemellan balansera dessa allmänna intressen. Rätten att kvarstå i tjänst är naturligtvis också av stor betydelse för den enskilda domaren. Det primära syftet med de ovan nämnda lagreglerna är emellertid inte att tjäna domarens personliga intressen, varför frågan om entledigande av en domare, i motsats till vad som framhållits av X, inte enbart kan betraktas utgående från en arbetstagares behov av anställningstrygghet i förhållande till arbetsgivaren.

78. Även beslutsordningen för entledigande av domare visar, att ett sådant avgörande gäller en fråga som berör allmänna intressen. Enligt 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen har behörigheten att behandla ett ärende som gäller entledigande av en domare ordnats på samma sätt som behörigheten att behandla ett tjänsteåtal mot domaren.

Grunderna för bedömningen av en domares arbetsförmåga

79. Om en domare på grund av sjukdom, lyte eller kroppsskada förlorat sin arbetsförmåga är han såsom redan konstaterats i första hand skyldig att avgå självmant. I andra hand framgår det av 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen att en domare som inte avgår frivilligt kan entledigas, om han förlorat sin arbetsförmåga och detta beror på sjukdom, lyte eller kroppsskada. Frågeställningen enligt stadgandet är således tredelad: för det första, har domaren förlorat sin arbetsförmåga; för det andra, har domaren drabbats av sjukdom, lyte eller kroppsskada; för det tredje, beror förlusten av arbetsförmåga på sjukdomen, lytet eller kroppsskadan.

80. Redan stadgandets innehåll och uppbyggnad ger således vid handen att en bedömning av domarens arbetsförmåga, eller förlust av arbetsförmåga, inte i första hand är en medicinsk fråga. Däremot kan orsakerna till en bristande arbetsförmåga vara medicinska. Eftersom entledigande från domartjänst endast kommer i fråga, om förlusten av arbetsförmåga är en följd av sjukdom, lyte eller kroppsskada kan avgörandet i det avseendet förutsätta en medicinsk analys. Är det inte uppenbart att arbetsoförmågan beror på personens hälsotillstånd, kan särskild medicinsk utredning behövas för att möjliggöra en bedömning av hälsotillståndet, dess inverkan på personens funktionsförmåga och sambandet mellan hälsotillstånd och bristande arbetsförhet.

81. Även om en medicinsk utredning om personens hälsotillstånd och dess följder således kan vara nödvändig, ankommer det på den som enligt lag skall fatta beslutet om entledigande att avgöra om förutsättningarna för entledigande föreligger. Situationen vid en tillämpning av 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen avviker således inte från andra sammanhang där ett avgörande är beroende av en bedömning av arbetsförmåga eller någon annan omständighet vars bedömning kan förutsätta medicinsk utredning. Lika litet som t.ex. försäkringsdomstolen är bunden av läkarutlåtanden som en sökande företer till stöd för ett yrkande på invalidpension, kan en allmän domstol vid ett avgörande som gäller entledigande av en domare vara rättsligt bunden av slutsatserna i inlämnade läkarutlåtanden. Varje utredning, inklusive utredning av medicinskt sakkunniga, skall särskilt bedömas - i fråga om innehåll, relevans och betydelse - av den som enligt lag skall fatta ifrågavarande beslut.

82. Liksom hovrätten anser Högsta domstolen att frågan om arbetsförmåga eller förlust av arbetsförmåga vid tillämpningen av 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen måste bedömas utgående från de arbetsuppgifter och de krav som är förknippade med handhavandet av en domartjänst. Det avgörande är således om ifrågavarande domare med hänsyn till såväl mängden som kvaliteten av utfört arbete klarar av att fullgöra det som krävs av en domare i sådan tjänst. Till denna del är det, såsom redan konstaterats, inte fråga om en medicinsk bedömning, utan en bedömning av ifrågavarande domarens faktiska förmåga, respektive oförmåga, att handha sin tjänst. Dessutom står det klart, vilket även hovrätten konstaterat, att entledigande endast kan komma i fråga om oförmågan att handha tjänsten måste betraktas som bestående.

Utredning av hälsotillståndet

83. För att bedöma en domares förutsättningar att sköta sina uppgifter, eller för att utreda orsakerna till en konstaterad bristande arbetsförmåga, kan det vara nödvändigt att få upplysningar om domarens hälsotillstånd. Stadgandena härom finns i 19 § statstjänstemannalagen.

84. Lagstiftningen om en läkares sekretessplikt innebär att upplysningar om en persons hälsotillstånd inte utan vederbörande persons samtycke kan lämnas direkt av en läkare till den myndighet som avses i 19 § statstjänstemannalagen. Bland annat därför har nämnda stadgande också utformats så, att det ålägger domaren själv en skyldighet att lämna de nödvändiga upplysningarna, eventuellt efter det att domaren först ålagts att genomgå en sådan undersökning av hälsan som behövs för att utreda och bedöma hans förutsättningar att sköta tjänsten. Fullgör domaren inte dessa skyldigheter är detta i sig enligt 40 § 2 mom. 2 punkten sagda lag en grund för att avstänga en domare från tjänsteutövning.

Förhållandet mellan entledigande och invalidpension

86. Att rätten att säga upp en tjänsteman i fall av bristande arbetsförmåga som beror på hälsoskäl har kopplats till den förutsättningen att tjänstemannen har rätt till invalidpension hänger samman med att arbetsgivaren i första hand skall lösa problemet genom att ändra på tjänstemannens arbetsuppgifter och eventuellt genom att omskola honom för sådana uppgifter som är lämpliga med hänsyn till arbetsförmågan (t.ex. Bruun - Mäenpää - Tuori, Virkamiesten oikeusasema, s. 244, 245). Motsvarande möjligheter saknas när det gäller domare. Till domarens oavsättlighet hör att en domare skall handha den domartjänst som han är utnämnd till och att tjänsteåliggandena inte kan förvandlas från domaruppgifter till något annat. En domare har en tryggad rätt att behålla och utöva sin tjänst, men såsom framgår av de tillämpliga stadgandena i statstjänstemannalagen gäller detta endast så länge han eller hon med hänsyn till hälsan faktiskt har kvar förmågan att sköta tjänsten.

87. Enligt lagen om statens pensioner (280/1966) gäller som förutsättning för erhållande av invalidpension att personen i fråga på grund av sjukdom, lyte eller skada blivit oförmögen att handha sin tjänst (9 § 1 mom. a punkten; 1671/1995). Denna oförmögenhet bör avse en period av minst ett år. Högsta domstolen har ovan ansett att det avgörande vid tillämpningen av 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen är, om domaren på grund av sjukdom, lyte eller skada på ett bestående sätt blivit oförmögen att handha sin tjänst. De rättsliga förutsättningarna för entledigande av en domare avviker således inte från det som krävs för erhållande av invalidpension, åtminstone inte på ett sådant sätt att förutsättningarna för invalidpension skulle te sig strängare än förutsättningarna för entledigande.

88. Invalidpension kan endast beviljas om personen själv, eller någon med laglig rätt att företräda honom, ansöker om sådan pension. Det är klart att ett entledigande av en domare med stöd av 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen inte kan vara beroende av en åtgärd som endast domaren själv kan vidta. En sådan situation skulle innebära att ett entledigande endast vore möjlig under domarens egen medverkan. Syftet med stadgandena om entledigande är emellertid att skapa en nödvändig utväg för den situationen att domaren inte självmant avgår, vilket i första hand är hans skyldighet då arbetsförmågan av hälsoskäl gått förlorad. Med hänsyn till stadgandenas syfte är det således uteslutet att tillämpningen av den regel som gäller i andra hand, dvs. regeln om entledigande, till slut också skulle vara beroende av domarens egen hållning. Något krav på att domaren beviljats invalidpension redan innan ett beslut om entledigande kan fattas kan således inte uppställas.

Utredning om X:s situation

X:s hälsotillstånd

90. X har berättat att hon våren 1980 drabbades av akut ischias och att hon efter denna tidpunkt lidit av kronisk smärta eller värk i ryggen. Ända sedan 1980 har hon stått under ständig läkarbehandling för dessa ryggbesvär. X:s beskrivning av sin ryggsjukdom motsägs inte av den medicinska utredning som hon företett i ärendet i hovrätten och i Högsta domstolen.

91. X har själv beskrivit hur ryggsjukdomen yttrar sig. Hon har berättat att den inverkar på hela hennes liv och den dagliga tillvaron. Under årens lopp har hon dock lärt sig att hantera situationen och att förutse hur ryggen reagerar och hon har ordnat sitt arbete i enlighet med detta. Tidvis drabbas hon av akut smärta som kräver sjukledighet. Även till denna del stöds X:s egen berättelse av den medicinska utredningen i ärendet. Av den framgår att smärtan ökar vid ett långvarigt sittande. Åtminstone tidvis har redan två timmars sittande resulterat i svår smärta.

X:s frånvaro till följd av sjukdom

92. I ärendet är ostridigt att X varit frånvarande från arbetet till följd av sjukdom under åren 1985-2004 i den omfattning som redogjorts för ovan i punkt 23. År 2004 fram till hovrättens beslut om entledigande har X varit sjukledig sju dagar.

93. X har gjort två invändningar angående ovan angivna dagar. X har för det första hävdat att år 1996 var frånvarodagarna till följd av sjukdom 43, medan 102 dagar gällde ledighet för rehabilitering. År 1997 var frånvarodagarna till följd av sjukdom 44, medan 14 dagar gällde ledighet för rehabilitering. För det andra har X påpekat att de ovan nämnda sjukledigheterna under åren 2000-2004 omfattat arbetsdagar i följande utsträckning: 71 arbetsdagar år 2000, 71 arbetsdagar år 2001, 87 arbetsdagar år 2002, 22 arbetsdagar år 2003 och 7 arbetsdagar år 2004.

94. Högsta domstolen konstaterar att även om frånvaron 1996 och 1997 delvis har berott på rehabilitering såsom X har uppgett, har även denna frånvaro sin grund i X:s ryggsjukdom. Under perioden 1994-1999 har den årliga frånvaron till följd av sjukdom således varierat från 41 dagar till 145 dagar. X har under denna tid varit frånvarande till följd av sjukdom i genomsnitt 73 dagar per år eller en period som sammanlagt motsvarar närmare två och en halv månad per kalenderår. Under perioden 2000-2002 har frånvaron till följd av sjukdom varit ännu större och uppgått till en period som sammanlagt motsvarar drygt tre månader per kalenderår. Även om man som X utgår från antalet arbetsdagar, utgör de arbetsdagar hon varit frånvarande till följd av sjukdom en motsvarande andel av det årliga antalet arbetsdagar.

95. I den muntliga förhandlingen har X tillfrågats om orsaken till sjukfrånvaron. X har härvid bekräftat att den ovan nämnda sjukledigheten alltid har berott på ryggbesvären.

Hemarbetet

97. I det följande skall utredas i vilken mån X har varit frånvarande från tingsrättens kansli utöver den tid hon varit sjukskriven.

99. I ärendet kan således anses utrett att X:s dagliga arbetstid i kansliet de dagar hon varit där inte har varit längre än 3-4 timmar. Därutöver har X arbetat hemma även hela dagar åtminstone före sammanträdesdagar och även i någon utsträckning dagar efter sådana. Detta innebär att X har haft s.k. hemarbetsdagar, antingen bestående av en eftermiddag eller en hel dag, regelbundet och i betydande omfattning.

100. X har i Högsta domstolen uppgett att orsaken till att hon valt att arbeta hemma är att hon strävat efter att ordna sitt arbete på ett bra sätt. X har även låtit förstå att stämningen på arbetsplatsen har bidragit till att hon inte tillbringat mera tid på kansliet. Däremot har X bestridit att hon haft hemarbetsdagar om hon haft så ont i ryggen att hon inte kunnat ta sig till kansliet. I sådana situationer har hon alltid meddelat kansliet att hon är sjuk och frånvaron har då registrerats som sjukfrånvaro.

X:s arbetsinsats

102. För att få en uppfattning om X:s arbetsinsats är det nödvändigt att först utreda det totala antalet avgjorda ärenden i Korsholms tingsrätt och därefter antalet ärenden avgjorda av X. De sistnämnda bör sedan ställas i relation till den andel av det totala antalet mål som enligt arbetsordningen skulle tillfalla X och avgöras av henne. Härvid skall främst fästas uppmärksamhet vid de statistiska uppgifterna för dels stridiga tvistemål och dels brottmål.

Stridiga tvistemål

103. Under åren 1995-2002, då i tingsrätten mestadels funnits fyra domare och då de stridiga tvistemålen, s.k. L-mål, enligt arbetsordningen skulle fördelas jämt mellan domarna, har X avgjort 90 stridiga tvistemål av totalt 629, eller 14 procent av totalantalet. X:s andel enligt arbetsordningen borde under en stor del av denna tid ha varit 25 procent av totalantalet. Om man härtill beaktar att det funnits en fjärde domare endast under en del av åren 1995, 1996 och 1997 bör X:s procentuella andel för denna tid ställas i relation till en schematisk andel om 33 procent.

104. Den statistik som legat till grund för ovan nämnda uträkning är tingsrättens officiella statistik. X har ansett att de sifferuppgifter som uppgetts av lagman A till vissa delar är felaktiga, även efter det att lagmannen korrigerat uppgifterna för åren 1994, 1995 och 1996. De sifferuppgifter X har ansett att skall ligga till grund för bedömningen avviker dock endast i ringa grad från den officiella statistiken både vad gäller det totala antalet avgjorda mål och av X avgjorda mål. Även om X:s sifferuppgifter lades till grund för uträkningen av X:s andel av de avgjorda målen, skulle detta inte i nämnvärd grad inverka på helhetsbilden.

105. Det är väl känt att statistiska uppgifter kan vara behäftade med en del fel. Då granskningen dock omfattar en längre tidsperiod kan eventuella statistiska felaktigheter antas drabba samtliga domare. Självklart är att det ur de statiska uppgifterna endast i begränsad omfattning kan utläsas något om målens svårighetsgrad. Även X har dock utgått ifrån att det är de stridiga tvistemålen och de mål som avgjorts efter huvudförhandling som är de mest arbetsdryga. Även om det är möjligt att den arbetsmängd som hänför sig till de stridiga tvistemålen under något år kan komma att bli ojämn, är det dock sannolikt att en utjämning sker under en längre period. Samtliga domare kan därför under en längre granskningsperiod förmodas ha haft enkla och svårare mål i lika utsträckning, liksom även mål som kumulerats eller förlikts. Detta har även X medgett, men samtidigt konstaterat att så inte var fallet i Korsholms tingsrätt, eftersom X missgynnats vid fördelningen av mål.

107. X har vidare hävdat att hon aldrig eller i varje fall i mycket ringa omfattning tilldelats ostridiga ansökningsärenden, vilka i huvudkansliet fördelats mellan lagmannen och notarierna samt kanslipersonalen. Även om det blivit oklart vad X avsett med "ostridiga ansökningsärenden" bör hennes påstående förstås så, att hon anser sig ha blivit tilldelad enbart svårare eller mera arbetsdryga ansökningsärenden.

109. Vidare kan ur sammanställningen utläsas att X avgjort 11 av de ovan nämnda ärendena efter "muntlig förberedelse" eller efter "huvudförhandling". En jämförelse med tingsdomare FT utvisar att han avgjort långt flera H- och HP-mål, sammanlagt drygt 260, varav 229 efter kanslibehandling. Vidare har han avgjort 39 ansökningsärenden efter "muntlig förberedelse" eller efter "huvudförhandling". Den omständigheten att tingsdomare FT sannolikt avgjort en del av dessa mål i filialkansliet i Kristinestad påverkar inte den slutsats som kan dras för X:s del, dvs. att hennes andel H- och HP-mål, som krävt behandling i sammanträde inte har varit särskilt stor. Tvärtom har tingsdomare FT haft en större andel ansökningsärenden av denna karaktär än X.

Brottmål

111. Under åren 1995-2002, då i tingsrätten som ovan konstaterats mestadels funnits fyra domare, har dessa avgjort sammanlagt 1 376 brottmål. X har avgjort 151 brottmål eller 11 procent av totalantalet. Enligt de arbetsordningar som var gällande för Korsholms tingsrätt fram till 11.4.2003 skulle brottmålen fördelas så att lagmannen tilldelades en mindre andel brottmål än tingsdomarna (lagmannen 1/5 och de två tingsdomarna 2/5 var av de brottmål som inte avgjordes av notarierna). I ärendet har dock utretts att även brottmålen, eller mera precist brottmålsdagarna, åtminstone fram till hösten 1999 fördelades enligt huvudtalet, varför X:s andel under en stor del av denna tid borde ha varit 25 procent av totalantalet. Om man härtill beaktar att det funnits en fjärde domare endast under en del av åren 1995, 1996 och 1997 bör X:s procentuella andel för den tiden ställas i relation till en schematisk andel om 33 procent.

112. Beträffande dessa statistiska uppgifter har X för det första invänt, att de brottmål som enligt arbetsordningen skulle avgöras i filialkansliet inte kan tas med i sammanställningen. Av de statistiska uppgifter som Högsta domstolen har haft tillgång till framgår inte hur många brottmål som hänfört sig till filialkansliet under åren 1994-1999. För åren 2000-2002 har det varit möjligt att ur det statistiska materialet räkna ut detta. Således har i huvudkansliet under åren 2000-2002 avgjorts 436 brottmål. Av dessa har X avgjort 70 mål dvs. 16 procent av totalantalet. X:s procentuella andel bör jämföras med en schematisk andel för huvudkansliets del om 33 procent. Även om vid jämförelsen således bortses från de mål som tillfallit sidokansliet påverkas inte X:s procentuella andel av de avgjorda brottmålen i relation till hennes schematiska andel i någon väsentlig grad. Jämförelsevis kan konstateras att den andra tingsdomaren vid huvudkansliet FT under åren 2000-2002 avgjort sammanlagt 250 brottmål.

113. För det andra har X invänt att hon avgjort samtliga brottmål som tilldelats henne och att hon inte haft någon möjlighet att påverka detta antal. Detta påstående föranleder en granskning av hur brottmålen fördelats mellan domarna. Fram till 1.9.1999 har åklagarna fördelat målen enligt den förteckning över sammanträdesdagar som lagmannen årsvis tillställt åklagarna. Enligt vad som framkommit i ärendet kan man inte med säkerhet utgå ifrån att åklagarna åtminstone i regel skulle på förhand ha varit medvetna om hur dagarna fördelats mellan domarna. Efter ovan nämnda tidpunkt har brottmålen inte längre fördelats av åklagarna, utan de har delats direkt åt domarna enligt en turordning av en tingssekreterare. Enligt vad X själv har berättat har hon sedan själv bestämt vilken sammanträdesdag målen skulle tas upp till behandling.

114. Det system som tillämpats vid Korsholms tingsrätt både före 1.9.1999 och därefter borde i princip ha resulterat i en jämn fördelning av brottmålen. Detta har dock inte varit fallet. Eftersom det första hela året som brottmålen fördelats på tingsrättens försorg var året 2000, är det av särskilt intresse att granska detta och följande år. Av de sifferuppgifter om fördelade respektive avgjorda brottmål som X tillställt hovrätten framgår att X år 2000 tilldelats 31 brottmål, medan tingsdomare FT tilldelats 94 brottmål. För året 2001 är motsvarande siffror 16 respektive 96.

115. Enligt arbetsordningen fördelas de inkomna ärendena åt de övriga domarna då en domare är frånvarande till följd av sjukdom. Det är således givet att X:s sjukfrånvaro bör ha inverkat på det antal mål som hon tilldelats. X:s sjukfrånvaro, som år 2000 uppgått till 92 dagar (71 arbetsdagar) och år 2001 till 98 dagar (71 arbetsdagar), utgör således en förklaring till att X tilldelats avsevärt färre brottmål i jämförelse med den andra tingsdomaren vid huvudkansliet. Tillika bör dock även konstateras att den tid X varit sjukledig inte i sig till fullo förklarar det faktum att X handlagt en mindre andel brottmål.

116. X har inte påstått att sammanträdesdagarna inte skulle ha fördelats jämt mellan domarna. Enligt de förteckningar över sammanträdesdagar i brottmål som företetts i ärendet kan man sluta sig till att X årligen haft högst omkring 10 sammanträdesdagar för brottmål. I Högsta domstolen har X uppgett att under år 2000, då hon avgjort 24 brottmål, har antalet brottmålsdagar för hennes del varit fem, av vilka ett större brottmål med flera åtalade upptagit en hel tingsdag. Vittnet häradsdomaren E har uppgett att under samtliga sammanträdesdagar handläggs 6-9 mål oberoende av vem som är ordförande. De statistiska uppgifterna visar i vart fall dels att X:s brottmålsdagar har varit färre till antalet och dels att hon handlagt ett betydligt färre antal brottmål än vad som borde ha varit fallet enligt det system som tillämpades då brottmålen och brottmålsdagarna fördelades mellan domarna.

117. X har själv uppgett att långa sammanträdesdagar är svåra för henne (bemötande till hovrätten 5.9.2000). Hon har därför uttryckt sitt missnöje med det arrangemang som infördes 1.9.1999, enligt vilket notarierna skulle ha sina egna sammanträdesdagar och inte dela en dag med någon av domarna. Det tidigare tillämpade systemet möjliggjorde att X kunde handlägga sina brottmål på förmiddagen och notarien sina mål på eftermiddagen (enligt inlaga till hovrätten 20.4.2001). Det är således rimligt att utgå ifrån att X:s önskan att begränsa sammanträdesdagarnas längd genom att begränsa antalet mål även har lett till att X tilldelats färre brottmål. Enligt vittnet E har X:s sätt att handlägga brottmålen dessutom varit mycket grundligt, vilket det inte finns anledning att betvivla.

Läkarutlåtandena om X:s arbetsförhet

119. X har vidare åberopat ett utlåtande av medicine och kirurgie doktor D, specialist i neurologi med särskild kompetens i försäkringsmedicin, enligt vilket X utgående från rådande praxis inte skulle ha rätt till invalidpension. D har personligen hörts i Högsta domstolen, där han närmare tillfrågats om innehållet i och grunderna för det skriftliga utlåtandet. Härvid har det framkommit att hans erfarenhet hänför sig till pensionssystemet för arbetstagare och att även utlåtandet i detta ärende baserat sig på praxis vid tillämpningen av lagen om arbetstagarnas pensioner. Däremot har D förklarat att han inte var insatt i det regelverk eller praxis som gäller statens pensionssystem.

Lagman A:s berättelse

120. A, lagman i Korsholms tingsrätt, har personligen hörts i Högsta domstolen. Enligt A har X:s sjukdomsrelaterade omfattande frånvaro från arbetsplatsen inverkat mycket på X:s arbetsinsats. Det har också varit "bråk" kring fördelningen av mål i och med att X ofta protesterat mot att ta sig an mål. Eftersom det alltid varit problematiskt att fördela mål åt X har detta lett till att "minsta motståndets lag" vunnit; för att undvika svårigheter har mål hellre delats åt de andra. Dessutom är vissa typer av ärenden, bl.a. rörande tvångsmedel, till sin natur sådana att de i allmänhet handläggs omgående av de domare som är på plats i kansliet. Enligt A ger tingsrättens arbetsstatistik sammanlagt en representativ och med verkligheten överensstämmande bild av X:s arbetsinsats under åren.

121. Lagman A har betonat att det allra mest besvärliga med hänsyn till tingsrättens verksamhet har varit att X:s hälsotillstånd, den därmed sammanhängande ofta förekommande sjukfrånvaron och begränsade närvaron i kansliet lett till att det inte har varit möjligt att räkna med X som en tingsdomare bland andra. Hon har alltid krävt särskild hänsyn, men enligt A kan en domartjänst inte bli en form av skyddsanställning. Situationen är inte acceptabel med hänsyn till tingsrätten som helhet och den övriga personalen.

Lagman B:s vittnesberättelse

122. Lagman B, som tjänstgjort i Korsholms tingsrätt som tf. lagman under tiden 2.3.1998-13.1.1999, har hörts som vittne i Högsta domstolen. B har berättat att X under den perioden ofta var sjuk och överhuvudtaget sällan på kansliet. Enligt B blev domstolens arbete lidande på grund av detta. Det är omöjligt att sköta en tingsdomartjänst hemifrån. B har berättat att han låtit X förstå att hon borde ha varit mera på kansliet. På grund av att X var så litet på plats blev de övriga domarna mycket mera belastade. Från parterna eller deras ombud hade det enligt B också kommit negativa reaktioner som gällde X:s arbetsinsats.

Slutsatser med hänsyn till förutsättningarna för entledigande

Sammanfattning av rättsläget

123. De relevanta rättsreglerna har analyserats ovan, och Högsta domstolens slutsatser beträffande dem kan sammanfattas enligt följande: En domare kan entledigas, om han förlorat sin arbetsförmåga, dvs. blivit oförmögen att handha sin domartjänst, och detta beror på sjukdom, lyte eller kroppsskada. Bedömningen av förlust av arbetsförmåga måste ske utgående från domarens faktiska förutsättningar att sköta sin tjänst. Bedömningen av arbetsförmågan är således inte i första hand en medicinsk fråga. Orsakerna till arbetsoförmågan måste emellertid hänföra sig till domarens hälsotillstånd, och den bedömningen kan vara beroende av särskild medicinsk utredning. Entledigande förutsätter inte att domaren beviljats invalidpension.

Frågeställningen med hänsyn till fakta i ärendet

124. X har utnämnts till tingsdomare 1976. Det är ostridigt att hon därefter, enligt egen utsaga våren 1980, drabbats av ryggbesvär och att dessa besvär numera, sedan ett stort antal år, är kroniska och medför kronisk neuropatisk smärta. X själv har ansett att hennes arbetsförmåga emellertid inte är nedsatt med tanke på tjänsten som tingsdomare. Samtidigt står det dock klart att ryggbesvären varit orsaken till den sjukfrånvaro som redogjorts för ovan och att dessa också varit den primära eller åtminstone en viktig bidragande orsak till att X regelmässigt arbetat på tingsrättens kansli endast under förmiddagarna. Varken de läkarutlåtanden som framlagts eller X:s egna utsagor ger vid handen att något annat än de hälsoproblem som sammanhänger med ryggen skulle ha inverkat på X:s arbetsförmåga. X själv har försäkrat och betonat att hon under alla år har arbetat så mycket hon bara kunnat.

125. I den mån X:s arbetsförmåga kan anses otillräcklig är det således utrett att det är ryggbesvären som utgör orsaken. Såsom även framhållits av X själv behövs ingen ytterligare utredning om hennes hälsotillstånd. Den avgörande frågan i ärendet gäller själva arbetsförmågan.

Läkarutlåtandenas betydelse i ärendet

126. Såsom även medicine licentiat C:s vittnesberättelse ger vid handen kan de läkarutlåtanden han utfärdat om X:s lämplighet för arbetet som tingsdomare inte uppfattas som ställningstaganden beträffande hennes faktiska förmåga att klara av det som en tingsdomare bör kunna uträtta. Utlåtandena har byggt på en abstrakt uppfattning om en tingsdomares arbete, inte på någon konkret uppfattning om X:s faktiska arbetsinsats eller förmåga att klara av de uppgifter som normalt förutsätts i en sådan tjänst. I C:s vittnesmål har också framkommit att hans slutsats om X:s arbetsförhet har påverkats av X:s egen inställning, dvs. av att hon själv varit emot tanken på invalidpension. Med hänsyn till nämnda omständigheter kan C:s läkarutlåtanden inte tillmätas avgörande betydelse vid en bedömning av förutsättningarna för entledigande. Motsvarande gäller de övriga läkarutlåtanden som X åberopat och som innehållit uttalanden om hennes arbetsförmåga.

Betydelsen av utredningen beträffande rätten till invalidpension

X:s arbetsförmåga

Utgångspunkter

131. X har ansett att man vid en bedömning av arbetsinsatser på basen av statistiken måste beakta hennes sjukledigheter. Enligt X har man laglig rätt att vara sjuk, och vid en jämförelse av arbetsinsatser måste man, vid beräkningen av den andel av mål som skulle ankomma på henne, göra ett avdrag som motsvaras av den tid hon varit sjukledig. Med anledning härav konstaterar Högsta domstolen att detta ärende inte handlar om rätten att vara sjuk utan om rätten att stanna kvar i tjänsten trots varaktig sjukdom. Eftersom den fråga som skall avgöras är om X på grund av sjukdom förlorat arbetsförmågan, kan något avdrag för sjukdagar givetvis inte göras då X:s faktiska arbetsinsats skall bedömas i relation till hurdan arbetsinsatsen normalt borde ha varit.

Samlad bedömning av arbetsstatistiken

132. Den analys av arbetsstatistiken som redovisats ovan (punkterna 102-117) ger vid handen att X:s andel av handlagda mål i stort sett varit omkring hälften av vad den borde ha varit utgående från en normal arbetsfördelning i tingsrätten. Den arbetsinsats som X varit i stånd att prestera har således under lång tid varit väsentligt lägre än vad som normalt bör kunna förutsättas. I och med att detta inneburit en ökad arbetsbörda för tingsrättens övriga tingsdomare har X:s arbetsinsats i jämförelse med de övriga tingsdomarnas faktiska arbetsinsats givetvis varit ännu mer blygsam.

Fördelningen av mål

133. X har understrukit att hon avgjort alla mål som tilldelats henne. Därför kan det enligt X inte anses bero på henne om hennes arbetsinsats visat sig vara mindre än de andra domarnas.

135. Vid den muntliga förhandlingen i Högsta domstolen har X också hävdat att målfördelningen missgynnat henne genom att en större andel av de stridiga tvistemål (L-mål) som handlagts av henne varit sådana som avgjorts efter huvudförhandling. En analys av tingsrättens arbetsstatistik stöder emellertid inte detta påstående, vilket redovisats i punkt 106 ovan.

Handläggningstider

136. Vidare har X åberopat att hon avgjort alla henne fördelade mål inom en skälig tid. Enligt henne är åldersstrukturen bland målen det avgörande kriteriet, vid sidan om arbetets kvalitet, för en bedömning av arbetsinsatsen.

Slutsatser beträffande X:s arbetsförmåga

139. Det förhållandet att den totala arbetsinsats som X varit i stånd att prestera under mycket lång tid varit så låg som framgår av statistiken över handlagda mål visar även i sig, att X:s arbetsförmåga inte bara påverkats av den egentliga sjukfrånvaron, utan av att ryggbesvären medfört en ständig brist i hennes arbetskapacitet.

141. X har hävdat att hon inte innan detta ärende blev anhängigt haft någon vetskap om att hennes arbetsinsats skulle ha varit mindre än den borde ha varit. Högsta domstolen konstaterar att ett sådant påstående inte kan anses trovärdigt bl.a. med beaktande av att problematiken kring X:s arbetsförmåga redan varit föremål för motsvarande förfarande tidigare. Med hänsyn till tillämpningen av stadgandena om entledigande har X:s nämnda påstående inte heller någon särskild betydelse, i synnerhet inte, eftersom X inte ens hävdat att hon skulle ha varit i stånd att uppnå en större arbetsinsats, utan konstaterat att hon alltid har arbetat så mycket hon kunnat.

Frågan om arbetsförmågan väsentligt förbättrats sedan 2003

142. X har framfört att antalet dagar då hon varit sjukledig minskat under åren 2003 (24 dagar) och 2004 (7 dagar fram till hovrättens beslut i augusti om entledigande). X har berättat att en ny form av vård genom injektioner inletts 2003 och gett positiva resultat, vilket bl.a. resulterat i färre sjukdagar.

Övrigt

144. X har ansett att anhängiggörandet av detta ärende av lagmannen samt ärendets behandling i hovrätten utgjort mobbning. Enligt henne har de verkliga orsakerna till processen inte varit hennes ryggbesvär och arbetsfömåga, utan det har varit fråga om trakasserier. X har bl.a. hänvisat till att ett entledigande av henne från tjänsten inte skulle medföra någon reell vinst för tingsrätten, eftersom hennes arbetsinsats då skulle falla bort helt.

145. Högsta domstolen konstaterar för det första, att ett entledigande av en domare inte innebär att ifrågavarande domartjänst upphör. Utgångspunkten är att varje tjänst skall besättas och innehas av en person med erforderlig kompetens och normal arbetsförmåga. Hur tjänstestrukturen behöver utformas på sikt är givetvis en separat fråga och beroende av tingsrättens generella arbetssituation och resursbehov.

146. Med hänsyn till den utredning som föreligger i ärendet beträffande X:s arbetsinsats samt lagman A:s och lagman B:s berättelser råder det ingen tvekan om att konsekvenserna av X:s hälsotillstånd för hennes arbetsinsats och situationen på tingsrätten utgjort ett verkligt problem under lång tid. A har medgett att kommunikationen mellan henne och X inte har fungerat, men enligt A har detta inte berott enbart på henne. Av B:s berättelse har också framgått, att det uppstod slitningar mellan X och B trots att B från början uttryckligen haft som mål att så långt som möjligt försöka hantera situationen utan konflikt och även X berättat att B:s vikariat på tingsrätten börjat i en ömsesidig välvillig anda.

148. Hovrätten i sin tur har behandlat och avgjort ärendet, vilket den varit skyldig att göra. Den omständigheten att utgången inte har varit överensstämmande med X:s uppfattning innebär inte att hovrätten kunde anses ha ägnat sig åt mobbning. X har visserligen framfört olika invändningar mot det förfarande som föregått hovrättens beslut om entledigande. X:s yrkanden i Högsta domstolen går dock endast ut på att hovrättens beslut skulle upphävas därför att beslutet i sak är felaktigt. Någon prövning av påstådda processuella fel i hovrätten är således inte aktuell i ärendet.

X:s i Högsta domstolen väckta fråga rörande deltidspension

149. Efter den muntliga förhandlingen i Högsta domstolen har X i en skrivelse som inkommit 27.1.2005 anfört, att ett beslut om entledigande borde föregås av en utredning om möjlighet till deltidspension, men att någon sådan fråga inte tagits upp med henne vare sig från tingsrättens sida eller från hovrättens sida. I skrivelsen har X meddelat att hon nu för sin del skulle vara beredd att pröva en lösning som går ut på deltidspension.

150. Högsta domstolen konstaterar att deltidspension, till skillnad från delpension på grund av invaliditet, är en pensionsförmån som inte är knuten till bristande arbetsförmåga. Deltidspensionen är avsedd för personer som inte är arbetsoförmögna men som vill minska arbetsinsatsen och uppnå en gradvis övergång från arbetsliv till pension. Deltidspension förutsätter att personen i fråga kan övergå till att arbeta på deltid enligt villkor avtalade med arbetsgivaren. Lönebortfallet kompenseras då delvis genom deltidspensionen.

152. Under alla omständigheter måste ett arrangemang med deltidspension anses förutsätta att ifrågavarande domare har normal och stabil arbetsförmåga till sådant reguljärt deltidsarbete som systemet förutsätter. Som nämnts är systemet med deltidspension inte avsett som ett alternativ till invalidpension. Inte heller kan stadgandena om deltidspension anses inverka på de förutsättningar under vilka en domare enligt 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen är skyldig att avgå, eller bör entledigas, på grund av förlorad arbetsförmåga.

153. Det som X anfört i sin ovan nämnda skrivelse saknar således betydelse för avgörandet i detta ärende.

Slutsats

154. På de grunder som anförts ovan anser Högsta domstolen, liksom hovrätten, att X såsom avses i 46 § 2 mom. statstjänstemannalagen på grund av sjukdom förlorat sin arbetsförmåga och att tillståndet måste bedömas som bestående.

Rättegångskostnader

155. Vid denna utgång av ärendet har X inte rätt till ersättning för sina rättegångskostnader.

Beslut

Hovrättens beslut ändras inte.

X:s yrkande på ersättning för rättegångskostnaderna förkastas.

Saken har avgjorts av justitieråden Anja Tulenheimo-Takki, Mikko Tulokas, Kari Kitunen, Pauliine Koskelo och Pasi Aarnio. Föredragande Anne Ekblom-Wörlund.