Supreme Court allows road relocation under old law when local legislation competence was transferred to Åland.

Ahvenanmaan itsehallintolaissa maakunnalle oli annettu oikeus säätää teistä. Kun maakunnassa ei ollut annettu yksityisiä teitä koskevaa lainsäädäntöä, yksityistielain 38 b § tuli sovellettavaksi maakunnassa sellaisena kuin se oli itsehallintolain tullessa voimaan. Ks. KKO:1996:106

Ahvenanmaan itsehallintoL 18 § 21 kohta

Ahvenanmaan itsehallintoL 71 §

YksityistieL 38 b § (521/1975)

---

[SV]

I självstyrelselagen för Åland hade landskapet givits lagstiftningsbehörighet beträffande vägar. Då det i landskapet inte hade utfärdats stadganden om enskilda vägar, skulle 38 b § lagen om enskilda vägar tillämpas i landskapet i den lydelse lagrummet hade då självstyrelselagen trädde i kraft. Se KKO:1996:106

SjälvstyrelseL för Åland 18 § 21 punkten

SjälvstyrelseL för Åland 71 §

L om enskilda vägar 38 b § (521/1975)

Tidigare handläggning av saken

Beslut i vägförrättning 22.5.2002

A såsom ägare av lägenheten X i Westergeta by i Geta kommun i landskapet Åland anhöll om flyttandet av Fagernässkogsbilvägen på grund av den olägenhet som vägen och dess begagnande förorsakade hans fastighet. B såsom ägare av lägenheten Y motsatte sig ansökan till den del flyttningen av den befintliga vägen berörde hennes fastighet.

Förrättningsingenjören konstaterade med hänvisning till stadgad praxis vid förrättningar och i jorddomstolen att alla ändringar i lagen om enskilda vägar vilka gjorts sedan självstyrelselagen för Åland från år 1991 (nedan självstyrelselagen) trätt i kraft, såsom lagändringarna från åren 1996 och 2000, kunde tillämpas i denna vägförrättning. Förrättningsingenjören beslutade med stöd av 38 b § lagen om enskilda vägar att A såsom ägare till lägenheten X var berättigad att få vägen flyttad för att minska den olägenhet vägen förorsakar lägenhetens ekonomicentrum. Vägrätterna stiftades så att Fagernässkogsbilvägs väglag erhöll en vägrätt på fastigheten Y område.

Saken har avgjorts av förrättningsingenjören Pauli Rannikko.

Åbo tingsrätts, jorddomstols dom 26.6.2003

B sökte ändring i jorddomstolen. Beslutet hade fattats med stöd av 38 b § lagen om enskilda vägar (1079/2000), som hade trätt i kraft 1.1.2001. Övergångsstadgandet i 71 § självstyrelselagen innebar enligt B att stadganden om enskilda vägar i rikslagstiftningen skulle tillämpas i landskapet sådana de var då självstyrelselagen trädde i kraft tills de upphävts genom landskapslag. Någon sådan landskapslag hade inte utfärdats.

Jorddomstolen konstaterade att enligt 18 § självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om vägar och kanaler, vägtrafik, spårbunden trafik, båttrafik, farleder för den lokala sjötrafiken (punkt 21), samt i fråga om övriga angelägenheter som enligt grundsatserna i självstyrelselagen skall hänföras till landskapets lagstiftningsbehörighet (punkt 27).

Enligt 27 § självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om fastighetsbildning och fastighetsregistrering samt därmed sammanhängande uppgifter (punkt 16), andra än i paragrafen särskilt nämnda privaträttsliga angelägenheter, om de inte direkt hänför sig till ett rättsområde som enligt självstyrelselagen hör till landskapets lagstiftningsbehörighet, (punkt 41) samt övriga angelägenheter som enligt grundsatserna i lagen skall hänföras till rikets lagstiftningsbehörighet (punkt 42).

I 71 § självstyrelselagen stadgas att har genom denna lag eller med stöd av den till rikslagstiftningen hänförts ett rättsområde som tidigare reglerats genom landskapslag, eller till landskapets lagstiftningsbehörighet överförts ett område som tidigare har reglerats genom rikslagstiftning, skall landskapslag eller rikslagstiftning, som inom detta rättsområde tillkommit innan denna lag har trätt i kraft, fortfarande tillämpas i landskapet till dess den upphävts.

Jorddomstolen redogjorde för innehållet i förarbetena till självstyrelselagen och konstaterade att det i ärendet var fråga om en enskild väg och om inskränkningar i enskilda medborgares samt både fysiska och juridiska personers rätt. Frågan gällde i vilken ordning beslut om vägrätter som avses i lagen om enskilda vägar kunde göras och anteckningar därom bli införda i fastighetsregistret. På grund av självstyrelselagen, som är en grundlag, och på grund av innehållet i regeringspropositionen konstaterade jorddomstolen att lagstiftningsbehörigheten inte entydigt och klart hade överförts från riket till landskapet berörande de i många hänseenden till privaträttens område hörande områden, vilka är och var stadgade i lagen om enskilda vägar i lagens lydelse av 31.12.1992.

Jorddomstolen fann bestämmelserna i 18 § 21 punkten och 27 § 16 punkten självstyrelselagen vid första ögonkastet motstridiga. Jorddomstolen ansåg att den förstnämnda punkten var tvetydig men trafikmässigt förankrad. Med hänvisning till lagens förarbeten fann jorddomstolen att det sistnämnda lagrummet skulle tolkas innefatta uppgifter som utförs av lantmäterimyndigheter och som inte direkt hänför sig till fastighetsbildningen eller fastighetsregistreringen.

Vägrätten på annan tillhörig mark hade ansetts vara en till privaträttens område hörande rätt. En vägrätt på annan tillhörig fastighets område blev bestående genom en anteckning i fastighetsregistret i den ordning som nu framgår av 51 § (1079/2000) lagen om enskilda vägar och av de talrika övriga, i hela riket gällande stadgandena i fastighetsbildningslagstiftningen.

Jorddomstolen konstaterade att också en bestående vägrätt enligt lagen om enskilda vägar var en privaträttslig angelägenhet och därmed även en sådan angelägenhet, som direkt hänförde sig till det rättsområde eller fastighetsbildningen, som utförs av lantmäterimyndigheter och även direkt hänför sig till fastighetsregistreringen.

Tvetydigheten i stadgandena i 18 § 21 punkten och 27 § 16 punkten skulle enligt jorddomstolen avgöras med tillämpning av stadgandena i 27 § 41 och 42 punkten. Enligt grundsatserna i självstyrelselagen hörde till rikets lagstiftningsbehörighet att stifta lagar till den del det är fråga om i lagen om enskilda vägar avsedda sådana bestående vägrätter, som skall antecknas i fastighetsregistret. De i riket nu gällande stadgandena i lagens 38 b § kunde tillämpas inom landskapet Åland. Förrättningen kunde följaktligen inte upphävas på den grunden att beslutet om vägens flyttande med stöd av sagda 38 b § skulle sakna stöd i lag. Besvären förkastades.

Saken har avgjorts av jordrättsdomaren Juha Wainio, jordrättsingenjören Kimmo Nevavuori och nämndemännen.

Ändringssökande i Högsta domstolen

B meddelades besvärstillstånd. B yrkade att jorddomstolens dom upphävs till den del flyttningen av den befintliga vägen berör ändringssökandens fastighet.

A inkom med bemötande och yrkade att besvären skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Skäl

1. Målet gäller en vägförrättning i vilken B och A är sakägare. A har vid förrättningen yrkat att Fagernässkogsbilvägen skall flyttas. B har motsatt sig flyttandet av vägen till den del vägen skulle flyttas till hennes lägenhet. Vägförrättningen som slutfördes 22.5.2002 ägde rum i landskapet Åland.

2. I målet är det i första hand fråga om vilket lagstadgande som skall tillämpas vid vägförrättningen.

3. Enighet föreligger om att det är fråga om en förrättning som gäller en enskild väg och att vid förrättningen skall tillämpas lagen om enskilda vägar (358/1962). Vid denna förrättning tillämpas inte landskapslagen om ägovägar i landskapet Åland (1932:19).

4. Enligt B skall förutsättningarna för flyttande av en enskild väg bedömas enligt 38 b § lagen om enskilda vägar sådant detta lagrum lyder i lagen 521/1975. Enligt B innebär detta att Fagernässkogsbilvägen på A:s ansökan kan flyttas endast inom honom tillhöriga områden.

5. A har framfört att det nämnda lagrummet skall tillämpas i den form det fått genom lagen 1079/2000. Detta lagrum ger enligt A honom en möjlighet att av särskilda skäl få vägen flyttad även till andra områden än sådana som tillhör honom själv.

6. Tvisten om tillämplig lag härrör ur övergångsstadgandet i 71 § i den gällande självstyrelselagen för Åland (1144/1991, självstyrelselagen). Enligt detta lagrum skall rikslagstiftningen inom ett sådant rättsområde som genom självstyrelselagen överförts till landskapets lagstiftningsbehörighet tillämpas i landskapet tills den upphävts genom landskapslag.

7. Lagen om enskilda vägar är stiftad år 1962 och har tillämpats på Åland sedan dess. Lagen har alltså varit gällande i landskapet redan före självstyrelselagen. Landskapslagstiftning saknas på detta område. Därför står det i och för sig klart att lagen utgör utgångspunkt för rättsläget i landskapet. Ändringar i lagen har emellertid gjorts i rikslagstiftningen efter det att självstyrelselagen 1.1.1993 trädde i kraft. I detta mål är det fråga om en av dessa ändringar har rättsverkningar inom landskapet.

8. Det lagrum B åberopar var tillämpligt i landskapet Åland när självstyrelselagen trädde i kraft. Ändringen som A hänvisar till har genomförts efter denna tidpunkt och endast med rikslagstiftning. Det nyare lagrummet är därför tillämpligt i landskapet endast om lagstiftningsbehörigheten vad gäller det som stadgats i lagrummet vid antagande av ändringarna fortfarande tillkom riket. B har hävdat att denna lagstiftningskompetens hade övergått till landskapet.

9. Utgångspunkten för lösning av kompetenstvister som härrör ur självstyrelselagen är en bedömning av under vilket av de rättsområden, vilka uppräknas i nämnda lag, den reglering faller, som frågan gäller.

10. En bedömning av under vilket rättsområde ett rättsligt fenomen faller innefattar en tolkning av självstyrelselagen. Lagen är unik beträffande såväl dess statsförfattningsrättsliga ställning som förfarandet vid dess beredning och antagande. Särskild hänsyn bör fästas vid uttalanden i förarbetena.

11. De konkreta regler det nu är fråga om är lagstiftning om enskilda vägar. Enligt 18 § 21 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om vägar och kanaler, vägtrafik, spårbunden trafik, båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken. Frågan är därför om denna lagstiftningsbehörighet beträffande vägar skall tolkas omfatta lagstiftning om enskilda vägar och, om detta är fallet, om denna kompetens även omfattar stadganden med ett sådant innehåll som det nämnda lagrummet i lagen om enskilda vägar.

12. Om vägar stadgades i den äldre självstyrelselagen för Åland från år 1951 (670/1951) att landstinget tillkom lagstiftningsbehörighet i landskapet, då ärendet angick väghållningen, reglering av trafiken samt motorfordon, den lokala sjötrafiken och härför avsedda kommunikationsleder (13 § 17 punkten). Jämlikt 11 § 2 mom. 11 punkten samma lag hänfördes till rikets lagstiftningsbehörighet bland annat ärenden som angick skifteslagstiftningen och fastighetsregister.

13. Den kommitté, Ålandskommittén, som år 1981 tillsatts för att uppgöra ett förslag till ny självstyrelselag för landskapet Åland, konstaterade att lagstiftningen om enskilda vägar hör till den del av privaträtten som underlyder rikets lagstiftning, medan lagstiftningen om allmänna vägar faller under landskapets behörighet (Kommittébetänkande 1987:31, s. 62). Enligt förslaget skulle lagstiftningen om såväl enskilda som allmänna vägar ankomma på lagtinget. Förslaget motiverades med lagstiftningens lokala karaktär och strävan att undvika delade rättsområden. I detaljmotiveringen till det föreslagna lagrummet anförde kommittén att med uttrycket vägar avsågs i lagtexten både allmänna och enskilda vägar. Beträffande de sistnämnda innebar förslaget enligt kommittén en kompetensöverföring.

14. Kommittébetänkandet sändes för utlåtande. Ur sammanställningen av remissvaren (Justitieministeriet. Lagberedningsavdelningens publikation 14/1988) framgår att såväl jord- och skogsbruksministeriet som lantmäteristyrelsen ansåg att lagstiftningskompetensen beträffande stadganden om grundande, ändring och upphävande av vägrätt även i framtiden skulle tillkomma riket. Lantmäteristyrelsen ansåg i första hand att lagstiftningsbehörigheten i fråga om enskilda vägar i sin helhet skulle ankomma på riket.

15. Den fortsatta beredningen av revisionen av självstyrelselagstiftningen företogs av en arbetsgrupp. I dess betänkande anfördes att en del av de områden i vilka lagstiftningsbehörigheten föreslogs bli överförd på landskapet angavs uttryckligen i självstyrelselagsförslaget, bland dem enskilda vägar (Lagberedningsavdelningens publikation 7/1989 s. 65). I detaljmotiveringarna anförde arbetsgruppen att med uttrycket vägar i lagtexten skulle förstås både allmänna och enskilda vägar samt att förslaget sålunda innehöll en kompetensöverföring beträffande de sistnämnda.

16. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ny självstyrelselag för Åland (RP 73/1990 rd.) överensstämde till relaterade delar med arbetsgruppens förslag. Riksdagen och landstinget antog den nya lagen till dessa delar i föreslagen form.

17. Högsta domstolen finner att den förevarande utredningen ger vid handen att avsikten vid tillkomsten av självstyrelselagen har varit att överföra kompetensen för lagstiftningen om enskilda vägar till landskapet.

18. Jorddomstolen har anfört att en ändamålsenlig behörighetsfördelning samt lagstiftningsbehörighet berörande bestående rätter till fastigheter och en ändamålsenlig förvaltningsbefogenhet jämte rättssäkerheten vid allsidig rättskipning enligt jorddomstolens prövning talar för att lagstiftningsbehörigheten beträffande nu ifrågavarande reglering skulle höra till riket.

19. Mot den bakgrund som ovan anförts kan Högsta domstolen inte tillmäta de framförda synpunkterna avgörande relevans i behörighetsfrågan. Högsta domstolen finner det emellertid påkallat att ännu undersöka huruvida de konkreta bestämmelser det nu är fråga om innehåller sådana drag, som inte hänför sig till de rättsområden på vilka landskapet har lagstiftningskompetens.

20. I landskapslagar av så kallad blandad natur kan intas stadganden från rättsområden vilka hör till rikets lagstiftningskompetens. Detta är enligt 19 § 3 mom. självstyrelselagen möjligt för vinnande av enhetlighet och överskådlighet, om stadgandena i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. På motsvarande sätt kan det i de lagar som stiftats i riket före självstyrelselagens ikraftträdande på de rättsområden, som hört till rikets behörighet men överförts till landskapets lagstiftningskompetens, finnas stadganden, vilka till sin natur fortfarande hör till rikslagstiftningen. Om lagen till dessa delar ändras i riket kommer den nya rikslagen direkt att inverka på giltigheten av de motsvarande stadgandena i den äldre lagen, som enligt 71 § självstyrelselagen förblivit i kraft i landskapet.

21. Stadgandet i 38 b § lagen om enskilda vägar gäller flyttning av väg och vissa rättigheter i anslutning till väg. Jorddomstolen har ansett vägrätten vara en del av privaträtten. Med beaktande av 27 § 41 och 42 punkten självstyrelselagen skulle lagstiftning på området tillkomma riket. Vidare har jorddomstolen ansett att en bestående vägrätt också är en sådan angelägenhet som direkt hänför sig till fastighetsregistreringen och därför jämväl på den grunden med tillämpning av 27 § 16 punkten samma lag skulle höra till rikets lagstiftningskompetens.

22. Högsta domstolen konstaterar att privaträttsliga angelägenheter i huvudsak hör till rikets behörighetsområde. Saken bör dock bedömas med utgångspunkt i att lagstiftningskompetensen beträffande enskilda vägar, på sätt som ovan framförts, medvetet genom lagstiftning har överförts till landskapet. Då 27 § 41 punkten självstyrelselagen uttryckligen från rikets lagstiftningskompetens undantar de privaträttsliga angelägenheter, som direkt hänför sig till ett rättsområde som enligt samma lag hör till landskapets lagstiftningsbehörighet, kan samma lagrum inte åberopas som stöd för åsikten att regleringen av förutsättningarna för förflyttning av enskilda vägar skulle vara en del av rikets lagstiftningskompetens.

23. En tolkning, enligt vilken reglering av vägrätt skulle vara en angelägenhet som direkt hänför sig till fastighetsregistreringen och alltså fortsättningsvis enligt 27 § 16 punkten självstyrelselagen skulle höra till riket, skulle också stå i strid med den uttalade avsikten att överföra lagstiftningskompetens beträffande enskilda vägar till landskapet. Reglerna om rätten till väg är ju centrala i lagstiftningen om enskilda vägar.

24. Av ovan framförda tolkning följer att förutsättningarna att flytta en väg inom landskapet kan avvika från dem som gäller i andra delar av riket. Enligt Högsta domstolen äventyrar inte heller denna omständighet den nödvändiga systematiska enhetligheten inom privaträtten och fastighetsbildningsrätten på ett sådant sätt som skulle göra en motsatt tolkning oundviklig.

25. Som följd av det ovanstående finner Högsta domstolen att 38 b § lagen om enskilda vägar var tillämplig vid vägförrättningen i den lydelse detta lagrum fått i lagen 521/1975.

26. Enligt nämnda lagrum kan vägen flyttas till annat ställe på fastighetsägarens bekostnad inom honom tillhöriga områden för avlägsnande eller minskande av förfång, som vägen eller dess begagnande förorsakar fastighetens ägare, om detta kan ske utan betydande förfång för någon av vägdelägarna.

27. A och B har inte kommit överens om någon flyttning av vägen. Mot B:s vilja har vägen inte kunnat flyttas från lägenheten X till fastigheten Y. Slutresultatet av vägförrättningen grundar sig på felaktig tillämpning av lagstiftningen i landskapet och ärendet bör därför prövas på nytt vid förrättning.

Beslut

Jorddomstolens dom och förrättningsmännens beslut upphävs till den del domen avser flyttandet av vägrätt till området för lägenheten Y. Saken återförvisas till vägförrättning för en ny prövning.

Saken har avgjorts av justitieråden Anja Tulenheimo-Takki, Eeva Vuori, Gustav Bygglin, Mikko Könkkölä och Juha Häyhä. Föredragande Jari Salila.