Supreme Court convicted defendant of murder and ordered higher damages for sister than father due to closeness.

A kuristi päihtynyttä ja lievästi kehitysvammaista B:tä ja tämän jälkeen potkaisi laiturin reunalle kyykistynyttä B:tä seurauksin, että tämä putosi veteen ja hukkui. Kysymys tapon ja törkeän kuolemantuottamuksen välisestä rajanvedosta sekä B:n isälle ja sisaruksille vahingonkorvauslain 5 luvun 4 a §:n nojalla henkisestä kärsimyksestä maksettavista korvauksista. (Ään.)

RL 21 luku 1 §

RL 21 luku 9 §

VahL 5 luku 4 a §

---

[SV]

A ströp den berusade och lindrigt utvecklingsstörda B och därefter sparkade han henne då hon satt på huk vid kanten av en brygga med påföljd att hon föll i vattnet och drunknade. Fråga om gränsdragning mellan dråp och grovt dödsvållande samt om erläggande av ersättning för psykiskt lidande till B:s far och syskon med stöd av 5 kap. 4 a § skadeståndslagen. (Omröstn.)

SL 21 kap 1 §

SL 21 kap 9 §

SkadeståndsL 5 kap 4 a §

MÅLETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE INSTANSERNA

Åtal i Pargas tingsrätt

Åklagaren har yrkat på straff åt A för följande brott som har begåtts i Pargas 26.9.2000:

Dråp

A har dödat B vid Djupvikens hamnområde genom att först strypa henne med händerna och sin bils säkerhetsbälte, så att B bl.a. har erhållit brott på tungbenet och sköldbrosket, varefter A har sparkat B så att hon har hamnat i vattnet där hon har avlidit på grund av drunkning. A borde ha insett att hans beteende skulle leda till B:s död. A borde med säkerhet eller med största sannolikhet ha insett att B:s död skulle följa på gärningen med beaktande av föreliggande omständigheter såsom B:s berusningsgrad, försvagade tillstånd på grund av strypningen samt mörker.

Alternativt åtal

Grov misshandel

A har begått fysiskt våld mot B på ovan nämnt sätt. Gärningen bör anses grov med beaktande av att B har tillfogats svår kroppsskada, försatts i ett livshotande läge samt att misshandeln har begåtts på ett synnerligen rått och grymt sätt. Gärningen bör även som helhet anses grov.

Grovt dödsvållande

A har genom grov oaktsamhet åsamkat B:s död på nämnt sätt. A borde ha insett att B:s död skulle vara en sannolik följd av hans gärning. Gärningen bör även som helhet anses grov.

B:s rättsinnehavarnas yrkanden i tingsrätten

B:s fader X, broder Y och syster Z förenade sig i åtalet. Därtill yrkade de att svaranden åläggs att ersätta dem för psykiskt lidande, X till följd av förlusten av hans dotter 250 000 mark, Y till följd av förlusten av hans syster 200 000 mark och Z till följd av förlusten av hennes syster 250 000 mark, alla summor jämte laga ränta.

Bemötande

A bestred åtalet för dråp samt de alternativa åtalen för grov misshandel och grovt dödsvållande. Han medgav att han genom sitt förfarande har gjort sig skyldig till misshandel och dödsvållande.

Tingsrättens dom 7.12.2000

Domskäl

Tillräknande

A har gjort sig skyldig till det dråp, för vilket åklagaren har yrkat straff.

Grunder

A:s berättelse i förundersökningen

Då hon sedan har börjat försöka stiga in i svarandens bil, har svaranden beslutat att han ej vill ha henne in i bilen, eftersom hennes kläder varit genomblöta så att bilens sitsklädsel kunde bli förstörd. Därför har han i syfte att hålla henne ute ur bilen först med ena handen, sedan med andra handen, ytterligare med båda händerna och till slut, då hon pånytt försökt in i bilen, även genom att vira bilens säkerhetsbälte runt B:s hals och dra åt med båda händerna strypt henne, så att hon har fått svårt att andas och tala. Då hon ånyo försökt in i bilen har hon dock lyckats få bilnycklarna ur strömlåset, och har sedan kastat nycklarna mot stranden till. Svaranden har då gått mot stranden för att leta efter nycklarna, och har även hittat dem, trots att närmaste lykta funnits en god bit från stranden uppe vid parkeringsplatsen. Då han sedan börjat gå mot bilen, har han sett att B suttit på huk på bryggan vid stranden. B har berättat att hon letat efter något - troligen sina löständer.

Svaranden, som varit arg på B för att hon har slängt bort hans bilnycklar, har då bakifrån sparkat henne i baken eller på bakre delen av låret så att hon huvudstupa har flugit i vattnet. Hon har landat i vattnet cirka en och en halv meter ut från bryggan, mellan en trålare och en motorbåt, i riktning mot motorbåten. Svaranden har inte kunnat uppge om hon stött sig mot motorbåten eller ej. Farkosterna har fällt skuggor över vattnet.

Därefter har svaranden blivit kvar och stått på bryggan i väntan på att B möjligen skulle komma upp ur vattnet. Då hon inte gjort det, har svaranden avlägsnat sig från platsen efter 5 - 10 minuter.

Svaranden har anfört att han haft för avsikt att hoppa efter B för att rädda henne från att drunkna, men har dock inte gjort det, eftersom svaranden inte anser sig vara en bra simmare och är rädd för vatten. Svaranden, som inte haft sin mobiltelefon med sig, har inte heller sökt utomstående hjälp för att rädda B, eftersom han gripits av panik.

A:s berättelse i rätten

Svaranden har i rätten berättat, att han ej i något skede haft för avsikt att med händerna strypa B, utan har bara skuffat bort henne för att få henne ut ur bilen i en situation där båda varit i upprört tillstånd. Han har inte heller strypt B med bilens säkerhetsbälte, utan har endast använt det för att dra B ut bilen. Bältet har dock i samband med detta hamnat mot B:s hals.

Beträffande sparken som svaranden tilldelat B har svaranden i rätten ansett att hans avsikt ej varit att sparka B i vattnet, utan att sparken endast varit ett uttryck för den förargelse svaranden känt för att B tagit hans bilnycklar och kastat iväg dem, och att svaranden skulle ha förfarit på samma sätt oaktat B hade befunnit sig högre upp på land. Svaranden har ytterligare anfört, att han nog övervägt att hoppa i och rädda B, men att han inte gjort detta eftersom han inte är simkunnig och för att han är rädd för vatten sedan hans yngre bror drunknat då han själv var 9 år gammal.

Svaranden har slutligen konstaterat, att det mesta som skett efter det att B våt har kommit upp från strandkanten och försökt ta sig in i svarandens bil har skett då båda varit upprörda.

Berättelsernas trovärdighet

Tingsrätten fann svarandens berättelse i förundersökningen mera trovärdig till den del det han berättat i rätten utan särskilda skäl avviker från det han berättat i förundersökningen, huvudsakligen i fråga om sin avsikt och sitt ansvar i saken, eftersom den berättelse som är tidigare avgiven i ärendet betraktas som mera trovärdig såsom först avgiven.

Slutsatser i obduktionen

B har upphittats död i vattnet vid Djupvikens brygga 26.9.2000 ca. kl. 14.35. Den direkta dödsorsaken har enligt rättsläkarens utlåtande varit drunkning. B:s alkoholhalt i blodet har varit 1.4 promille. På halsens hud har det funnits skavsår som ett tecken på att B blivit strypt. Ytterligare har hon haft blåmärken under hakan och på halsen, blodutgjutning under huden bredvid den högra spottkörteln som finns under hakan, brott på högra sidan av sköldbrosket samt två brott på tungbenet.

På nedre ögonlockarna samt på vänstra ögats bindehinna har funnits blodutgjutelser som tyder på strypning, och i örongångarna har funnits blod. Ytterligare har det funnits blåmärken och skrubbsår över resten av kroppen.

Rättsläkaren har konstaterat, att man inte kan säga med säkerhet i vilken grad B:s handlingsförmåga varit nedsatt till följd av strypning förrän hon sparkats i vattnet. Det kan inte alltså fastställas med säkerhet huruvida B blivit vid liv ifall hon ej hamnat i vattnet. Rättsläkaren konstaterar dock, att B:s handlingsförmåga sannolikt varit nedsatt till följd av strypningen, och detta har bidragit till att hon drunknat. Rättsläkaren konstaterar ytterligare, att B:s handlingsförmåga kan ha varit nedsatt även till följd av hennes berusningstillstånd.

Enligt rättsläkaren föreligger det ej konflikt mellan det uppgivna händelseförloppet och undersökningens resultat. Fråga är om ett brott mot liv.

Svarandens uppsåt

Utöver övrig utredning i målet har tingsrätten vid bedömande av svarandens uppsåt beaktat följande: Svaranden har ej vetat hur simkunnig B varit emedan svaranden ej känt henne från tidigare samt eftersom B då hon gått i vattnet ej simmat i egentlig mening utan uppenbarligen endast skvättat omkring sig i strandvattnet med kläderna på.

Svaranden har varit medveten om att han själv ej är simkunnig och att han är rädd för vatten, då han med en hård spark sparkat B i vattnet. Han visste sålunda att hans egen möjlighet att rädda henne var i det närmaste obefintlig. Han visste även att han inte hade sin mobiltelefon med sig.

Svaranden har försatt B i ett försvagat tillstånd genom att upprepade gånger och på olika sätt strypa henne, så att bland annat hennes tungben brutits.

Han har sett att B haft svårigheter att andas efter strypandet, och även märkt att hennes röst har förändrats, innan han sparkat henne i vattnet.

Svaranden har i det irriterade tillstånd han befunnit sig i då B slängt iväg hans bilnycklar plötsligt, utan förvarning, sparkat B bakifrån hårt i baken i sådan riktning, att hon slängts ut över vattnet ca. 1 1/2 meter och hamnat i vattnet mellan en trålare och en motorbåt i riktning mot motorbåten. Svaranden har ej närmare känt till vattendjupet vid bryggan.

Vid händelsetidpunkten har det varit mörkt, eftersom det skett i slutet av september och på natten, samt eftersom närmaste lampa varit i andra ändan av kajen sett från trålarens plats. Vattnet har varit kallt då det endast var ca. 13 grader. Svaranden har varit medveten om att B varit berusad.

Slutsats

På ovan anförda grunder fann tingsrätten det bevisat, att svaranden vid gärningstillfället insåg att döden var en säker påföljd av sparken eller att döden med största sannolikhet följer av hans handlande, och att han åtminstone genom att sparka henne ut i vattnet visade likgiltighet för B:s liv. Svaranden har inte kunnat utgå från att möjligheten att B avlider inte med största sannolikhet skulle vara en följd av att hon hamnar i vattnet. B har varit i ett försvagat tillstånd till följd av strypning samt även eventuellt till följd av hennes berusningstillstånd.

Det är motiverat att anse att svarandens uppsåt sträckt sig ända till B:s död.

Tingsrätten dömde A med stöd av 21 kap. 1 § 1 mom. strafflagen för dråp till ett 8 år 1 månad långt fängelsestraff.

A ålades att ersätta för psykiskt lidande, X 60 000 mark, Y 40 000 mark och Z 60 000 mark, alla jämte ränta.

Saken har avgjorts av lagman Charles Lindroos samt nämndemän Stig Engman, Veijo Räsänen och Gustav Sundström.

Åbo hovrätts dom 27.6.2001

X, Y och Z samt svaranden A sökte ändring i tingsrättens dom.

X, Y och Z yrkade att A skulle dömas till ett strängare straff samt att den ersättning han ålagts att betala skulle höjas.

A för sin del yrkade att han i stället för dråp skulle tillräknas misshandel och dödsvållande och att yrkandet på ersättning för psykiskt lidande skulle förkastas eller ersättningen skulle sänkas till 20 000 mark per målsägande.

Enligt obduktionsutlåtandet har B avlidit på grund av drunkning. På B:s hals fanns också märken som tydde på att B blivit strypt före hon drunknade och hon har haft brott på tungbenet och sköldbrosket. Enligt utlåtandet är det inte möjligt att konstatera hurudan B:s handlingsförmåga varit på grund av strypningen och om hon hade överlevt om hon inte hade hamnat i vattnet. Alkoholhalten i B:s blod hade varit 1.4 promille och även berusningen kan ha medverkat till att hon drunknade. Det har inte visats att B:s psykiska handikapp skulle ha haft någon inverkan på händelseförlopppet.

A:s berättelse och obduktionsutlåtandet samt fotografierna av kroppen är inte motstridiga. A har förhörts många gånger av olika personer och han har själv berättat att berättelserna i förundersökningen inte återger hans berättelser i hans egna ordalag utan att förhöraren formulerade dem. A har inte heller läst igenom berättelserna trots att han skrivit under dem. Med beaktande av detta kan inte det faktum att A till vissa delar verkar ha berättat annorlunda i förundersökningen och i tingsrätten eller i hovrätten leda till den slutsatsen att A totalt saknar trovärdighet.

På grund av A:s berättelse, obduktionsutlåtandet och fotografierna är utrett att A 26.9.2000 i Pargas begått fysiskt våld mot B genom att strypa henne med handen och med bilens säkerhetsbälte med den påföljden att B erhållit brott på tungbenet och sköldbrosket och han har därmed gjort sig skyldig till misshandel. B har inte tillfogats svår kroppsskada och hon har inte försatts i livshotande läge, varför misshandeln inte är att anse som grov.

A har 26.9.2000 i Pargas sparkat B så att hon fallit i vattnet och därefter drunknat. Det har inte visats att A med sparken hade för avsikt att döda B eller ens att få henne att falla i vattnet. Han har vetat att B var simkunnig. A:s beteende har inte varit sådant att han måste ha insett att sparken med största sannolikhet skulle leda till B:s död och han har därför inte gjort sig skyldig till dråp. Med beaktande av att det var mörkt och vattnet var kallt och A visste att B var alkoholpåverkad och att han inte gjorde någonting alls för att själv undsätta B eller kalla på hjälp har han genom grov oaktsamhet förorsakat B:s död och brottet är bedömt som en helhet att anse som grovt. Han har således gjort sig skyldig till grovt dödsvållande.

Hovrätten refererade innehållet av 5 kap. 4a § skadeståndslagen och anförde därefter följande:

B var lindrigt utvecklingsstörd och i behov av mera hjälp och stöd än andra människor. På grund av Z:s berättelse är det utrett att hon varit den som haft mest kontakt med B och att de stått varandra särskilt nära på det sätt som avses i ovan citerade lagrum och Z är därför berättigad till ersättning för psykiskt lidande. Det av A medgivna beloppet om 20 000 mark är att anse som skälig ersättning. I fråga om B:s övriga syskon och hennes far är det utan vidare utredning klart att de stått varandra nära, men det är inte utrett att de skulle ha stått varandra särskilt nära och deras yrkanden på ersättning för psykiskt lidande skall därför förkastas.

Hovrätten dömde A med stöd av 21 kap. 5 och 9 § strafflagen för misshandel och grovt dödsvållande till ett 2 år 6 månader långt gemensamt fängelsestraff.

A befriades från skyldigheten att betala ersättning för psykiskt lidande till X och Y. Den ersättning som A ålagts att erlägga Z för psykiskt lidande sänktes till 20 000 mark jämte ränta.

Ärendet har avgjorts av hovrättens ledamöter Päivi Hirsikangas, Peter Sandholm (skiljaktig) och Teppo Hurme. Beredare Annika Lindström.

Den skiljaktiga ledamoten hovrättsrådet Sandholm yttrade: I hovrätten har inte framkommit något som skulle ge anledning att bedöma A:s trovärdighet eller händelseförloppet på ett annat sätt än tingsrätten.

Under sagda förhållanden har A, då han sparkade B i sjön, inte haft någon anledning att räkna med att B simmande eller på annat sätt skulle rädda sig. Av A:s beteende omedelbart efter gärningen framgår att han åtminstone inte själv kunnat ha någon konkret uppfattning om sina egna möjligheter att rädda henne.

På dessa och de av tingsrätten anförda grunderna är det utrett att A uppsåtligen dödat B och tingsrättens dom skall därför i fråga om A tillräknat dråp stå fast.

Till övriga delar är jag av samma åsikt som hovrättens majoritet.

ÄNDRINGSSÖKANDE I HÖGSTA DOMSTOLEN

X, Y och Z meddelades besvärstillstånd. X, Y och Z yrkade att A döms primärt för dråp eller sekundärt för grov misshandel och grovt dödsvållande och att det dömda straffet i varje fall skärps. Vidare yrkade de att A åläggs att i ersättning för psykiskt lidande åt X och Y erlägga ett skäligt belopp med ränta och att det belopp som dömts ut åt Z för psykiskt lidande höjs.

A och allmänna åklagaren bemötte ansökan.

Muntlig förhandling

Högsta domstolen höll muntlig förhandling i ärendet.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE

Domskäl

Tillräknat brott

På basis av A:s berättelser vid förundersökningen och i olika skeden av domstolsbehandlingen samt de iakttagelser som gjorts under brottsplatsundersökningen och den rättsmedicinska obduktionen är det utrett att A har utövat våld mot B först på så sätt, att han genom att skuffa med händerna och strypa henne försökt hindra henne att ta sig in i hans bil. Efter att B senare lyckats ta sig in i bilen har A dragit ut henne med hjälp av bilens säkerhetsbälte, som varit virat runt hennes hals. A har under de olika skedena i rättegången förringat styrkan av det våld han utövat. Våldet har dock inte varit alldeles ringa, eftersom hos B har konstaterats brott på tungben och sköldbrosk, ett tydligt skavningsområde och blåmärken på halsen samt med strypning förenliga blodutgjutelser i ögonlocken och ena ögat, och dessutom blod i örongångarna och hål i trumhinnorna, vilkas uppkomst inte fått någon annan förklaring.

En tid efter strypningen har A enligt vad han berättat i ilskan över att B hade kastat bilens nycklar på stranden sparkat henne, då hon suttit på huk alldeles vid kanten av en brygga med ansiktet mot havet, så att hon har fallit i vattnet med huvudet före. Enligt A:s berättelse har hans avsikt inte varit att sparka B i vattnet. Eftersom sparken enligt A har varit hård, måste han under dessa omständigheter ha insett att den berusade B skulle falla i vattnet till följd av sparken.

Enligt rättsmedicinska institutionens undersökningsintyg har B då hon hamnat i vattnet avlidit snabbt genom drunkning efter att ha inandats kanske bara ett enda djupt andetag ytvatten. Enligt obduktionsutlåtandet kan slutsatser angående strypningens inverkan på B:s död inte med säkerhet dras på basis av undersökningsfynden. Enligt utlåtandet har strypningen dock sannolikt försvagat hennes handlingsförmåga och därigenom medverkat till drunkningsdöden.

Faran för drunkning är särskilt stor, när en människa plötsligt och överraskande hamnar i kallt vatten. Vid ifrågavarande tidpunkt har vattnet varit 13-gradigt. Faran för att drunkna har varit förhöjd på grund av B:s nedsatta handlingsförmåga till följd av strypningen och hennes berusningstillstånd. Hennes möjligheter att klara sig har under dessa omständigheter varit helt beroende av utomstående hjälp och hennes eventuella simkunnighet har uppenbarligen inte haft någon stor betydelse med tanke på hennes chanser till räddning.

A har berättat att B hade haft svårt att andas och tala en tid efter strypningen. Med beaktande av strypningens kraft borde A även i övrigt ha insett att strypningen hade försvagat B:s handlingsförmåga. A har även varit medveten om B:s berusningstillstånd. På grundval av årstiden har den slutsatsen kunnat dras att vattnet redan måste ha varit ganska kallt. Med stöd av sin lokalkännedom har A också känt till att vattnet inte var grunt vid ifrågavarande brygga. Han kan inte ha haft säker vetskap om B:s simförmåga, då hon inte egentligen hade simmat när hon tidigare rörde sig i strandvattnet. A har också vetat att han själv inte hade förutsättningar för effektiva räddningsinsatser, och andra människor fanns inte på plats.

A har sålunda varit medveten om de faktorer, på grund av vilka sannolikheten för att B skulle drunkna har varit stor. A har inte ens försökt rädda henne eller kalla på hjälp utan har avlägsnat sig från platsen. Högsta domstolen finner att A måste ha förstått att följden av hans förfarande högst sannolikt var B:s död.

På dessa grunder finner Högsta domstolen att A 26.9.2000 i Pargas uppsåtligen dödat B och därmed gjort sig skyldig till dråp.

Skadestånd

Enligt skadeståndslagens 5 kapitel 4a § har föräldrar, barn och make till den som har omkommit samt andra med dem jämförbara personer som stått den omkomne särskilt nära rätt till ersättning för det lidande som dödsfallet orsakat, om personens död vållats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och dömande av ersättning prövas skäligt med beaktande av det nära förhållandet mellan den omkomne och den som yrkar ersättning, gärningens art samt övriga omständigheter.

B, som vid sin död var 32 år gammal, var lindrigt utvecklingsstörd och därför mera beroende än normalt av sina familjemedlemmar. Detta har varit fallet trots att hon en tid före sin död flyttat från sin far för att bo självständigt i en stödbostad avsedd för utvecklingsstörda. Under den muntliga förhandlingen i Högsta domstolen framgick att B regelbundet har stått i kontakt med sin far X. Av familjemedlemmarna har B dock haft mest kontakt med sin äldre syster Z som för henne även på grund av deras stora åldersskillnad trätt i den under hösten 1999 avlidna moderns ställe samt i hög grad skött systerns angelägenheter. B:s relationer till sin far och sin äldre syster har sålunda varit särskilt nära på det sätt som avses i lagen. Med beaktande även av arten av den gärning som tillräknats A och särskilt det faktum att det fråga är om ett uppsåtligt brott mot liv riktat mot en utvecklingsstörd person, är det skäligt att X och Z får ersättning för det psykiska lidande B:s död förorsakat dem.

B:s bror Y har däremot bott i huvudstadsregionen och hans kontakt med B har inte varit så regelbundet som faderns och systerns. I målet har framgått att B och hennes bror visserligen har stått varandra nära men inte särskilt nära på det sätt som avses i lagen. Under dessa omständigheter har Y inte rätt till ersättning för psykiskt lidande på grund av sin systers död.

Vid bedömningen av beloppet av det skadestånd som döms för psykiskt lidande bör särskilt beaktas det exceptionellt nära förhållandet mellan B och Z, varför den ersättning som döms åt systern bör vara större än den ersättning som döms åt fadern. Högsta domstolen finner en skälig ersättning vara för Z:s del 5 000 euro och för X:s del 3 000 euro.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

A döms med stöd av strafflagens 21 kapitel 1 § 1 moment, i stället för de brott hovrätten tillräknat honom och det straff han tilldömts för dem, för dråp till 8 år 1 månad fängelse.

A åläggs att som ersättning för psykiskt lidande erlägga åt Z och X, åt den förra 5 000 euro och åt den senare 3 000 euro jämte ränta enligt 4 § 1 mom. räntelagen från 26.9.2000.

Till övriga delar ändras hovrättens domslut inte.

Saken har avgjorts av justitieråden Erkki-Juhani Taipale, Lauri Lehtimaja, Mikael Krogerus, Pertti Välimäki (skiljaktig mening) och Pasi Aarnio. Föredragande Hannu Kiuru.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Välimäki: A har misshandlat B i tre skeden. Dessa misshandelsskeden har inte omedelbart följt efter varandra, utan de avviker från varandra både tidsmässigt och i fråga om de orsaker som lett till misshandeln. I det första skedet har A försökt hindra den blöta B att ta sig in i hans bil genom att skuffa med händerna och strypa henne. Rätt snart efter det har A under händelseförloppets andra skede försökt avlägsna B, som trängt sig in i hans bil, genom att dra i det säkerhetsbälte som varit virat runt hennes hals. En tid efter detta har B försökt gömma A:s bilnycklar genom att kasta dem på stranden. Som hämnd för detta har A för det tredje sparkat B i havet från en brygga, varvid hon nästan genast har drunknat.

Med beaktande av B:s nedsatta handlingsförmåga, vilken A känt till, samt att A inte har vidtagit några som helst åtgärder för att rädda B från att drunkna, finner jag att det straff hovrätten tilldömt A inte står i rättvis proportion till den skuld som framgår ur hans gärning. Därför bör det straff hovrätten tilldömt A höjas. Jag dömer A till fyra år sex månader fängelse, från vilket skall göras de avdrag som framgår av Högsta domstolens dom.

På grund av omröstningens utgång förpliktad att yttra mig om straffet och skadestånden, uttalar jag att jag är av den åsikt som framgår av Högsta domstolens domslut.