Supreme Court holds guarantees must be counted as debt for over-indebtedness if payment was objectively probable at the time of the gift.

Kysymys siitä, voidaanko velallisen katsoa olevan takaussitoumustensa perusteella ylivelkainen.

TakSL_4_§

---

[SV]

Fråga om gäldenären kan anses vara överskuldsatt på grund av borgensansvar.

L om återvinning till konkursbo 4 §

MÅLETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE DOMSTOLARNA

Bakgrund

A hade försatts i konkurs 27.2.1995 i stöd av en ansökan som inlämnats den 23.11.1994. Enligt boförteckningen var konkursgäldenärens tillgångar 1686561 mark och skulder 30942070,58 mark. A hade den 21.2.1992 till sina minderåriga barn B och C såsom gåva överlåtit tre lägenheter.

Käromålet i Korsholms tingsrätt

A:s konkursbo yrkade, att den gåva, varigenom A den 21.2.1992 till sina minderåriga barn B och C överlåtit lägenheterna X i Dagsmarks by, Y i Dagsmarks by och Z i Lappfjärds by, samtliga i Kristinestad, skall gå åter till konkursboet.

Enligt 6§ lagen om återvinning till konkursbo gick en gåva, som hade fullbordats senare än tre år före fristdagen åter, när den hade skett till någon som var närstående till gäldenären och det inte visats, att gäldenären vare sig var eller till följd av gåvan blev överskuldsatt.

Enligt 4§ lagen om återvinning till konkursbo innebar begreppet överskuldsatt att gäldenärens skulder var större än hans tillgångar. Vid bedömningen av frågan om A var överskuldsatt skall även hans personliga borgensförbindelser beaktas.

Vid överlåtelsetidpunkten hade A åtminstone följande borgensförbindelser:

1) Motförbindelse till bankgaranti för Oy Kasi-Tuote Ab:s (bolaget) lån. Medels tredskodom hade A 21.4.1993 ålagts att betala kreditsumman 20633375,50 mark jämte räntor och dröjsmålsräntor.

2) Motförbindelse för bankgaranti för bolagets lån. A har medels tredskodom 21.4.1993 ålagts att betala kreditsumman 6995334,60 mark.

För en privatperson var det fråga om stora borgensförbindelser och det fanns alltid en risk för att dylika förbindelser realiserades. I A:s fall måste särskilt beaktas att borgensförbindelserna realiserats rätt snart efter gåvotillfället på grund av konkurs.

De två devalveringar som skett och den ekonomiska lågkonjukturen hade ruinerat ekonomin i alla de bolag som tillhörde A eller i vilka han hade bestämmanderätten. I egenskap av erfaren affärsman hade A den 21.2.1992 vetat vad väntade. Detta hade varit orsaken till gåvan.

Svaromål

D som barnens förmyndare yrkade att käromålet förkastas.

A hade inte varit överskuldsatt den 21.2.1992. Då hade han varit en mycket framgångsrik affärsman, som lett flera olika företag. A:s privata tillgångar i februari 1992 hade varit 6175000 mark och hans skulder 1357274 mark. Hans nettoförmögenhet hade således varit 4817726 mark.

Borgensförbindelser blev privata skulder först då skyldighet uppstod att betala dem; något som skett avsevärt mycket senare än februari 1992 då överlåtelsen ägde rum. Att borgensförbindelserna redan hade varit undertecknade vid denna tidpunkt saknade relevans eftersom det då inte funnits någon risk för att de skulle realiseras.

Tingsrättens dom 3.10.1997

Tingsrätten konstaterade, att kärnfrågan i målet var, huruvida A vid gåvotillfället hade varit överskuldsatt.

På i domen anförda grunder fann tingsrätten svarandena ha styrkt, att A:s personliga tillgångar hade överstigit hans skulder när gåvan fullbordades. Likaså hade svarandena styrkt, att företagens gängse tillgångar hade överstigit skulderna i de bolag, för vilka A ingått borgensförbindelserna.

Enligt 4§ lagen om återvinning till konkursbo ansågs en gäldenär vara överskuldsatt, om hans skulder översteg hans tillgångar. I lagens 6§ stadgades, att gåvan gick åter "om det inte visades, att gäldenären var eller till följd av gåvan blev överskuldsatt".

Tingsrätten fann, att av borgensförbindelsens natur följde att den som sådan inte kunde betraktas som skuld. Tecknande av en borgensförbindelse medförde ingen överskuldsättning. Inte heller i bokföring eller beskattning upptogs en borgensförbindelse såsom skuld. En borgensförbindelse blev skuld först då ansvaret förverkligades.

Ytterligare konstaterade tingsrätten, att konkurser visserligen lett till realisering av borgensförbindelser, men att de i enlighet med en i målet given vittnesutsaga varit oförutsedda då gåvan fullbordades.

Fördenskull fann tingsrätten, att A inte på grund av borgensförbindelserna hade varit överskuldsatt då gåvan fullbordades. På dessa grunder förkastade tingsrätten käromålet.

Saken har avgjorts av tingsdomaren Gunilla Boucht.

Vasa hovrätts dom 27.5.1998

Hovrätten, där A:s konkursbo sökte ändring, ansåg liksom tingsrätten utrett att A:s personliga tillgångar överstigit de till 1357274 mark uppgående personliga skulderna.

I målet var ostridigt att A redan innan överlåtelsedagen den 21.2.1992 ingått stora borgensförbindelser för bolagets lån. Vid tiden för den i käromålet avsedda överlåtelsen hade A ännu inte ålagts någon betalningsskyldighet på grund av borgensförbindelserna. En dylik betalningsskyldighet hade ålagts honom bland annat genom tredskodom 21.4.1993.

Hovrätten konstaterade att varken lagstiftning eller doktrin gav något direkt svar på frågan om en borgensförbindelse skall anses utgöra borgesmannens skuld redan innan betalningsskyldigheten konkretiserades. Trots att skuldansvaret konkretiserades först i och med att borgenären framställde ett betalningsanspråk, hade borgensmannen iklätt sig ett betalningsansvar redan i och med ingåendet av borgensförbindelsen. Hovrätten ansåg därför att denna fråga var beroende av hur stor risken var för att betalningsskyldigheten realiserades och av hur omfattande denna skulle kunna bli. Frågan måste därför prövas särskilt från fall till fall.

Parterna hade i detta mål varit överens om att inte närmare gå in på bolagets bokföring. I tingsrätten hade hörts ett vittne angående bolagets ekonomiska situation.

Hovrätten ansåg att det genom ett vittnes berättelse var styrkt att bolagets egna kapital varit negativt redan år 1989, varför bolaget borde ha försatts i likvidation redan då. Trots att det egna kapitalet och även bolagets bokföringsmässiga resultat varit negativt, hade vittnet berättat om en omfattande verksamhet och om att utomstående värderingar visat att bolaget varit solitt ännu i februari 1992 samt att konkursen hösten 1992 kommit som en överraskning. Med beaktande av vittnets kännedom om bolaget och då det inte framkommit något skäl för att inte sätta tilltro till vittnesutsagan samt då parterna varit överens om att inte förete något bokföringsmaterial ansåg hovrätten, att svarandena i tillräckligt hög grad visat att bolagets ekonomiska situation vid tiden för överlåtelsen varit sådan att det inte funnits någon överhängande risk för att A:s borgensansvar skulle realiseras.

På ovannämnda grunder ansåg hovrätten att B och C visat att A inte varit överskuldsatt då gåvan fullbordades den 21.2.1992 och förkastade besvären.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Martti Mansner, Robert Liljenfeldt och Mikko Pentti. Föredragande Lena Engstrand.

ÄNDRINGSSÖKANDE I HÖGSTA DOMSTOLEN

Konkursboet meddelades besvärtillstånd. Konkursboet yrkade att hovrättens dom upphävs och käromålet godkänns.

B och C bemötte besvären.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE

Domskäl

I målet är det fråga om de borgensförbindelser som A har ingått för Kasi-Tuote Ab:s skulder skall beaktas vid bedömningen av frågan om A har varit överskuldsatt den 21.2.1992 då han överlät de i tingsrättens dom angivna lägenheterna till sina barn. I målet är det ostridigt att bolaget har försatts i konkurs den 9.10.1992 och att A har genom en den 21.4.1993 meddelad tredskodom ålagts att betala åt borgenären i anledning av ifrågavarande borgensförbindelser över 27 miljoner mark. Det är även ostridigt att A:s nettotillgångar var, om dessa borgensförbindelser lämnades obeaktade, ungefär 5 miljoner mark då gåvan fullbordades.

Enligt 4§ lagen om återvinning till konkursbo anses en gäldenär vara överskuldsatt, om hans skulder överstiger hans tillgångar. I vilken mån borgensförbindelser skall beaktas vid bedömningen av frågan om en gäldenär är överskuldsatt framgår inte av lagtexten. Inte heller lagens förarbeten ger någon vägledning i denna fråga. En borgensförbindelse uppkommer då den ingås och kan innebära en skyldighet att betala den i borgensförbindelsen avsedda huvudskulden. En borgensförbindelse innebär således en risk för att borgensmannens tillgångar kommer att minska med det belopp som motsvarar den huvudskuld som borgensförbindelsen avser. Redan därav att en borgensförbindelse inte alltid leder till en skyldighet att betala följer att man inte kan utgå ifrån att en borgensförbindelse alltid skall beaktas som en i 4§ lagen om återvinning till konkursbo avsedd skuld. Om däremot en borgensförbindelse aldrig beaktades som en sådan skuld, skulle detta möjliggöra missbruk.

Vid bedömningen av frågan om en gäldenär är överskuldsatt enligt 4§ lagen om återvininng till konkursbo skall en borgensförbindelse beaktas som skuld, om borgensmannen vid den tidpunkt, då den rättshandling som yrkas gå åter företogs, objektivt sett sannolikt kan antas bli skyldig att svara för huvudskulden.

I detta fall har A ålagts skyldighet att betala på grund av de borgensförbindelser han ingått för det bolag som var huvudgäldenär. Bolagets verksamhet hade länge varit förlustbringande. Enligt bolagets bokföring hade bolagets eget kapital varit negativt från och med år 1989. Bolaget hade försatts i konkurs rätt snart efter det rättshandlingarna företogs. De fordringar som grundade sig på borgensförbindelserna hade bevakats och dömts att betalas i A:s konkurs. I målet har inte ens gjorts sannolikt att andra säkerheter än A:s borgensförbindelser hade tryggat återbetalningen av huvudskulderna. På grund av dessa omständigheter är det motiverat att beakta borgensförbindelserna vid bedömningen av frågan om A var överskuldsatt vid den tidpunkt då ifrågavarande rättshandlingar företogs.

Då ifrågavarande huvudskulder då rättshandlingarna företogs varit sammanlagt 27 miljoner mark och A:s nettotillgångar då varit ungefär 5 miljoner mark, har det inte visats att A vare sig var eller till följd av gåvorna blev överskuldsatt.

Domslut

Hovrättens och tingsrättens domar upphävs. Den gåva, varigenom A den 21.2.1992 till sina barn B och C överlåtit lägenheterna X och Y i Dagsmarks by i Kristinestad och Z i Lappfjärds by i Kristinestad förklaras gå åter till konkursboet.

Saken har avgjorts av justitieråden Riitta Suhonen, Kari Raulos (skiljaktig), Gustaf Möller, Markku Arponen (skiljaktig) och Pertti Välimäki. Föredragande Lea Nousiainen.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Arponen: Jag är enig med majoriteten om händelseförloppet. Beträffande bedömningen av huruvida de borgensförbindelser som A har ingått för Kasi-Tuote Ab:s skulder skall beaktas vid bedömningen av frågan om A har varit överskuldsatt den 21.2.1992 då han överlåtit de i tingsrättens dom angivna lägenheterna till sina barn, yttrar jag följande.

I en proprieborgen ingår typiskt en särskilt inom företagsvärlden beaktansvärd risk, nämligen att borgensmannen blir betalningsskyldig på grund av sin ingångna utfästelse. Den betalningsskyldighet baserad på de borgensförbindelser som A förbundit sig för företagets skulder har realiserats redan före hans konkurs och rätt snart efter det företagets konkurs börjats. De fordringar som grundar sig på borgensförbindelser har bevakats i A:s konkurs och ådömts i konkursdomen att betalas. Med anledning av anförda omständigheter är det motiverat att beakta nämnda borgensförbindelser vid en bedömning av överskuldsättning. A har alltså varit överskuldsatt då han överlåtit nämnda lägenheter till sina barn senare än tre år före fristdagen för hans konkurs 23.11.1994.

På sagda grunder kommer jag till samma slutresultat som Högsta domstolens majoritet.

Justitierådet Raulos: Jag är ense med justitierådet Arponen.