Supreme Court of Finland allows indictment change and rejects statute of limitations for embezzlement by company director.

Kommandiittiyhtiön vastuunalainen yhtiömies oli saattanut yhtiön vaihto-omaisuuden velkojien ulottumattomiin myymällä osan siitä tilittämättä kauppahintaa ja loppuosan vahingoiduttua tulipalossa jättämällä tilittämättä vakuutuskorvauksen. Kysymys syytteen muuttamisesta ja syyteoikeuden vanhentumisesta.

---

[SV]

Ett kommanditbolags ansvariga bolagsman hade gjort bolagets omsättningstillgångar oåtkomliga för borgenärerna genom att sälja delar av dessa utan att redovisa köpeskillingen och efter att resten av omsättningstillgångarna blivit skadade vid en brand genom att underlåta att redovisa försäkringsersättningen. Fråga om ändring av åtal och om preskription av åtalsrätt.

MÅLETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE DOMSTOLARNA

Jakobstads tingsrätts dom 17.11.1997

På åtal av allmänna åklagaren, som målsäganden Kb X:s konkursbo hade förenat sig, fann tingsrätten utrett, att A hade 1.1.1992- 7.3.1993 i Jakobstad som ansvarig bolagsman i Kb X, medveten om bolagets ekonomiska svårigheter och att han genom sitt beteende skadat borgenärernas ekonomiska intressen, förstört bolagets omsättningstillgångar, genom att avhända bolaget dess lager till ett sammanlagt värde om åtminstone 500000 mark, utan att redovisa köpeskilling eller försäkringsersättning för bolaget.

A hade genom sitt förfarande väsentligen förvärrat bolagets obestånd och bolaget hade försatts i konkurs den 8.3.1993.

Som motiveringar anförde tingsrätten följande:

Varulagrets värde och försäkringsersättningen

Tingsrätten ansåg utrett att lagrets värde den 31.7.1992, då bokförningen hade upphört, borde ha uppgått till ca 500 000 mark och att detta lagervärde utan redovisning försvunnit före konkursen.

Att A i juni 1992 försäkrat Kb X:s varulager för 833 000 mark och att varulistan per den 7.7.1992 uppgått till 600 000 mark var fakta som tydde på att lagret uppgått till ett större belopp. Tingsrätten valde dock att endast tillräkna ett belopp om 500 000 mark för att på så sätt beakta eventuell osäkerhet vad gällde inventeringar och utbetalda försäkringsbelopp.

Försäkringsbolaget hade inlöst varor för åtminstone 423 000 mark på grund av branden 16.- 17.8.1992 och resten av lagret, dvs 77 000 mark hade försvunnit någon gång under perioden 1.1.1992- 7.3.1993. Att omsättningstillgångarna minskat på detta sätt kunde förklaras t.ex. av den försäljning förbi kassan, vilken en av vittnena beskrivit.

Tingsrätten ansåg att brottsrekvisiten uppfylldes även till den del man inte med säkerhet kunnat utreda hur varorna hade sålts. Detta eftersom man kunnat bevisa att varor för 77 000 mark borde ha funnits i lager vid konkursens början samt då A inte kunnat ge någon förklaring till vart varorna försvunnit. Enligt RP nr66/1988 förstods med uttrycket "förstöra egendom" att gäldenären vidtog åtgärder som syftade till att föra egendom utom räckhåll för borgenärerna och som exempel nämndes även döljande av egendom. Det krävdes således inte att åklagaren förmådde bevisa exakt hur egendomen "förstörts" eller undanskaffats.

Tingsrätten ansåg även, med stöd av ett vittnes (CGR-revisor) berättelse samt med stöd av de uppgifter som framgått ur boförteckningen i Kb X:s konkurs, utrett att A:s förfarande varit ägnat att förvärra bolagets obestånd och att han även varit medveten om detta.

Tingsrättens bedömning av om åtalsrätten preskriberats

För oredlighet som gäldenär kunde dömas till fängelsestraff i högst två år. Åtal skulle därför enligt strafflagen 8 kap. 1§ väckas inom fem år.

A hade den 9.9.1997 blivit instämd att svara på åtal i enlighet med åtalsskriften. Detta innebar att brott som begåtts före 9.9.1992 hade preskriberats.

Gärningstidpunkt i åtalet mot A var 1.1.1992- 7.3.1993. Enligt åtalsskriften hade A "förstört" omsättningstillgångar för 900 000 mark och inte redovisat köpeskillingen till bolaget.

Tingsrätten ansåg inte att de nya uppgifterna om utbetalda försäkringsersättningar utgjorde någon ändring i gärningsbeskrivningen. Åtalskorrigeringen, vilken hade gjorts den 2.10.1997, syftade närmast till att precisera på vilket sätt lagret "förstörts". Begreppet försäkringsersättning kunde dessutom enligt tingsrätten helt jämställas med begreppet köpeskilling som använts i åtalsskriften.

Att försäkringsbolaget inlöst varor och erlagt försäkringsersättning som A, utan att redovisa pengarna för bolaget, själv lyft från bankkonton, var enligt tingsrätten helt jämförbart med den svarta försäljning som vittnet beskrivit. Vittnet hade beskrivit att varor hade sålts och pengarna satts i kassan varefter A utan redovisning lyft pengarna ur kassan.

I ett till tingsrätten givet sakkunnigutlåtande hade utgåtts från att ovan beskrivna fall avsåg två olika brott och att brottet i det först beskrivna fallet enbart riktade sig mot ersättningsbeloppet och i det senare fallet mot varorna. Enligt tingsrätten borde man dock beakta gärningen som helhet i stället för att analysera varje del av gärningen skilt för sig.

Man borde enligt tingsrätten beakta att A, för att lyckas undanhålla försäkringsersättningen från borgenärerna, även måste ha döljt hur varorna försvunnit. Detta hade A gjort genom att helt upphöra med bokföring och genom att bl.a åtala N för att ha förskingrat varorna. Att dölja vart varorna försvunnit utgjorde således en väsentlig förutsättning för brottet, varför man inte kunde anse att brottet enbart riktat sig mot försäkringsersättningen.

Det väsentliga var enligt tingsrätten att A för både borgenärerna och konkursförvaltaren försökt dölja på vilket sätt omsättningstillgångarna försvunnit, genom att inte redovisa köpeskilling eller annan ersättning. Det sätt på vilket egendomen "försvunnit" spelade mindre betydelse.

Preciseringen av åtalet hade varit av liten betydelse och därför inte heller påverkat A:s möjligheter att försvara sig. A hade själv hela tiden haft vetskap hur de i åtalsskriften nämnda tillgångarna försvunnit, varför han inte heller sett ur denna synpunkt var i behov av rättsskydd.

Tingsrätten ansåg att den oredovisade minskningen av lagret från 500 000 mark till 0 mark, utgjorde ett sammanhängande brott, vars sista delgärning inträffat när A lyft försäkringsersättningar utan att redovisa dessa för bolaget. Då försäkringsersättningarna till största delen lyfts efter den 9.9.1992 ansåg rätten att brottet inte till någon del hade preskriberats (HD 1928 I 25, HD 1995:137).

Straffmätning

Vid straffmätning beaktade tingsrätten att de olika brotten hade pågått under lång tid och att de varit uppsåtliga, samt att A eftersträvat betydande ekonomisk vinning, varför allmän fördel krävde ett ovillkorligt straff.

På dessa grunder fällde tingsrätten A, samtidigt då den tillräknade A två bokföringsbrott (punkt 1 och 5), med stöd av strafflagen 39 kap. 1 § för oredlighet som gäldenär (punkt 2) till 9 månader långt gemenmsamt fängelsestraff. Dessutom förpliktade tingsrätten A att till Kb X:s konkursbo erlägga 500 000 mark i skadestånd jämte ränta.

Ärendet har avgjorts av tingsdomaren Karlais och nämndemännen Strömberg, Suo och Lassfolk.

Vasa hovrätts dom 16.10.1998

Hovrätten, där allmänna åklagaren och A sökte ändring, höll huvudförhandling, vid vilken den hörde vittnen och A personligen i bevisningssyfte.

Hovrätten konstaterade, att allmänna åklagaren vid huvudförhandlingen korrigerat den i åtalet avsedda gärningstiden till 1.1.1992- 3.3.1993 på grund av att Kb X försatts i konkurs 4.3.

Straffet för oredlighet som gäldenär var böter eller fängelse i högst två år. Åtalsrätten för ett dylikt brott preskriberades enligt 8 kapitlet 1 § strafflagen inom fem år från den dag brottet begicks. Enligt 2 § ansågs åtal ha blivit väckt när den som skall åtalas lagligen hade kallats att svara eller när straffanspråk mot honom hade framställts i hans närvaro.

Enligt det ursprungliga åtalet hade A gjort sig skyldig till oredlighet som gäldenär på grund av att han som ansvarig bolagsman i Kb X, medveten om bolagets ekonomiska svårigheter och om att han genom sitt beteende skadat borgenärernas ekonomiska intressen, förstört bolagets egendom genom att sälja bolagets alla omsättningstillgångar, vilkas värde uppgått till sammanlagt över 900 000 mark, utan att redovisa köpeskillingen för bolaget. A hade härigenom väsentligen förvärrat bolagets obestånd och bolaget hade försatts i konkurs 4.3.1993.

Vid det andra rättegångstillfället i tingsrätten 30.9.1997, vid vilket A varit personligen närvarande, hade allmänna åklagaren kompletterat gärningsbeskrivningen sålunda att delar av Kb X:s lager förstörts av A genom att han överfört detta till Ab Z utan att redovisa någon köpeskilling för Kb X.

Vid det tredje rättegångstillfället i tingsrätten 2.10.1997, vid vilket A jämväl varit personligen närvarande, hade allmänna åklagaren ytterligare kompletterat gärningsbeskrivningen sålunda, att delar av Kb X:s lager förstörts av A genom att han för lagret erhållit försäkringsersättning på över 400 000 mark utan att redovisa ersättningen för bolaget och utan att betala varuleverantörer. I övrigt hade den tidigare gärningsbeskrivningen kvarstått.

A hade hävdat att åtalet, såsom detta formulerats 2.10.1997, inte gällde samma gärning som det ursprungliga. Preskriptionen för den nu avsedda gärningen hade enligt A avbrutits först 2.10.1997. Allmänna åklagaren hade för sin del hävdat att fråga endast varit om en precisering av åtalet och att fråga därför fortfarande varit om samma gärning. Preskriptionstiden hade härmed avbrutits redan då A delgivits stämning 9.9.1997.

Lagen om rättegången i brottmål, som trätt i kraft 1.10.1997, var inte tillämplig i detta mål. Tidigare lagstiftning innehöll inga uttryckliga stadganden om förbud mot ändring av åtal eller om åtalsbundenhet. Förbudet mot ändring av åtal och principen om åtalsbundenhet hade dock i doktrin och rättspraxis ansetts vara gällande. I den nya lagen om rättegången i brottmål ingick ett stadgande om ändring av åtal i 5 kapitlet 17 § och ett stadgande om åtalsbundenhet i 11 kapitlet 3 §. Enligt lagens förarbeten hade avsikten med lagstadgandena inte varit att ändra rådande praxis.

I den svenska rättegångsbalkens 45 kapitel 5 § ingick motsvarande stadgande om ändring av åtal som i den finländska lagen om rättegången i brottmål och det svenska lagrummet hade fungerat som modell vid utformandet av den finländska lagen. Som en allmän princip gällde i Sverige, att även en tillåten åtalsjustering måste ske innan preskriptionstiden för brottet utgått. Att den åtalade fick del av åtalsjusteringen hade preskriptionsavbrytande verkan. Detta framgick t.ex. ur det i tidskriften Nytt Juridiskt Arkiv (NJA) på sidorna 194- 198 i årgång 1987 anförda rättsfallet från Sveriges högsta domstol.

Hovrätten konstaterade med beaktande av den rättsregel som framgick bland annat ur förenämnda rättsfall från Sverige, att för avgörandet av detta mål saknade betydelse huruvida den komplettering av åtalet som framförts i tingsrätten 30.9. och 2.10.1997 utgjort en förbjuden ändring av åtalet eller en tillåten åtalsjustering. Kompletteringen av åtalet måste under alla omständigheter ske innan preskriptionstiden för brottet gått till ända. Hovrätten tog därför inte ställning till frågan om åtalsjusteringen varit tillåten eller otillåten.

Gärningstiden för brottet hade varit 1.1.1992- 3.3.1993. Oredlighet som gäldenär hade i tidigare praxis ansetts utgöra ett fortsatt brott, då fråga var om flera mer eller mindre självständiga delgärningar. Då ansågs att preskriptionstiden för ett dylikt brott började löpa vid den tidpunkt då den sista till brottet hörande delgärningen upphört.

I 8 kapitlet 4 § strafflagen (19.4.1991/697), som trädde i kraft 1.4.1992 och som enligt bestämmelserna var tillämplig också på brott som begåtts före 1.4.1992, stadgades, att gärningsmannen fick ådömas straff för alla brotten så länge till straff fick dömas för något av dem, om en och samma gärning innefattade flera brott. Eftersom detta stadgande uttryckligen gällde endast tidigare brott i idealkonkurrens, tillämpades numera regeln, att envar delgärning i ett s.k. fortsatt brott preskriberades självständigt.

A hade delgivits stämning i målet 9.9.1997. Detta innebar att preskriptionstiden för den i det ursprungliga åtalet avsedda gärningen avbrutits då och att åtalsrätten för de delgärningar som eventuellt begåtts före 9.9.1992 var preskriberade.

I målet hade utretts att det brunnit i Kb X:s affärslokal 16.- 17.8.1992. Hovrätten ansåg, att det med stöd av vittnenas berättelser utretts att Kb X:s hela lager förstörts i samband med branden.

Strax efter branden hade försäkringsbolaget löst in hela lagret. A hade därför inte kunnat förstöra Kb X:s tillgångar genom att sälja desamma på det sätt som anförts i det ursprungliga åtalet efter tidpunkten för skadefallet 16.- 17.8.1992. Eftersom åtalsrätten var preskriberad för de gärningar som begåtts före 9.9.1992 och eftersom A inte på grund av branden kunnat förstöra bolagets tillgångar genom att sälja eller överföra desamma till Ab Z efter detta datum, ansåg hovrätten att åtalsrätten för de gärningar som avsågs i det ursprungliga åtalet och dess komplettering 30.9.1997 var preskriberad. Åtalet beträffande gärningar begångna före 9.9.1992 förkastade hovrätten såsom preskriberat.

Försäkringsbolaget hade under sensommaren och hösten 1992 utbetalat försäkringsersättning till Kb X med anledning av branden. En del av ersättningarna hade betalats till Kb X, medan en del betalats till någon annan, bland annat till stadsfogdeämbetet. Enligt det intyg av försäkringsbolaget som fogats till förundersökningsmaterialet i detta mål hade försäkringsbolaget utbetalat sammanlagt 518 142,21 mark, varav 421 004,91 mark till Kb X. Av det sistnämnda beloppet hade 100 000 mark utbetalats 21.8.1992, 90 000 mark 11.9.1992, 196 365,41 mark 25.9.1992, 12 380 mark 3.11.1992 och 22 259,50 mark 20.11.1992.

Allmänna åklagaren hade 2.10.1997 justerat sitt åtal att gälla även undanhållandet av försäkringsersättningen. Detta medförde att preskriptionstiden till denna del avbrutits först 2.10.1997, varför åtalsrätten för de gärningar som hänförde sig till försäkringsersättningen och som begåtts före 2.10.1992 preskriberats.

Sammanlagt 386 365,41 mark av försäkringsersättningen hade enligt försäkringsbolagets intyg och Kb X:s kontoutdrag inbetalats på Kb X:s konto i Postbanken Ab före 2.10.1992. Enligt kontoutdraget har största delen lyfts genast, dvs. före 2.10.1992. På denna grund och då det inte visats att A skulle ha lyft någon del av denna ersättning efter 2.10.1992 ansåg hovrätten, att åtalsrätten beträffande denna del av försäkringsersättningen var preskriberad, varför åtalet till den delen förkastades på denna grund.

Återstoden av försäkringsersättningen eller 34 639,50 mark hade enligt försäkringsbolagets intyg utbetalats till Kb X:s konto i Föreningsbanken i Finland Ab 3. och 20.11.1992. Till denna del var åtalet inte preskriberat. I målet hade inte företetts någon utredning om vad som hänt med ersättningsbeloppet efter utbetalningen. Allmänna åklagaren hade uppgett, att han kontrollerat att pengarna inte använts till att betala Kb X:s skulder till någon av de större fordringsägarna. Konkursförvaltaren hade i tingsrätten intygat, att det inte funnits några pengar på Kb X:s konto på konkursdagen. Detta framgick även ur konkursförteckingen. A hade bestridit, att han skulle ha tillgodogjort sig försäkringsersättningen utan godtagbart skäl och utan att redovisa densamma för bolaget.

Hovrätten ansåg, att allmänna åklagaren och målsäganden inte mot A:s bestridande på ett tillförlitligt sätt styrkt, att A utan godtagbart skäl skulle ha tillgodogjort sig den 34 639,50 mark stora försäkringsersättning som utbetalats till Kb X:s konto i Föreningsbanken i Finland Ab 3. och 20.11.1992 utan att redovisa densamma för bolaget. På dessa grunder ansåg hovrätten att åtalet till denna del måste förkastas såsom ostyrkt.

Straffmätningen

Tingsrätten hade tillräknat A två bokföringsbrott och oredlighet som gäldenär. För dessa brott hade A dömts till ett 9 månader långt gemensamt ovillkorligt fängelsestraff.

Hovrätten hade ansett att A gjort sig skyldig till bokföringsbrott å ena sidan på grund av att han uppsåtligen under perioden 1.1.1991- 31.7.1992 delvis underlåtit att registrera uppgifter om kontantförsäljningen i bolaget samt under perioden 1.8.1992- 3.3.1993 å andra sidan helt underlåtit att registrera affärshändelser i bolaget. Till övriga delar hade åtalet helt och hållet förkastats.

Då åtalen till betydande del på olika grunder förkastats och med beaktande av brottets skadlighet och farlighet samt den skuld A ådagalagt i det brott honom tillräknats, dömde hovrätten A för bokförningsbrott (punkt 1) till 3 månader långt villkorligt fängelsestraff, vars prövotid slutade 30.6.2000.

A:s skadeståndskyldighet

Vid prövning av skadeståndsanspråk på grund av brottet ansåg hovrätten, att A genom sitt i hovrättens dom beskrivna förfarande hade förstört bolagets omsättningstillgångar. A hade underlåtit att redovisa för bolaget försäkringsersättningar på 296 365,41 mark, som bolaget erhållit för vid branden skadade omsättningstillgångar. Resten av omsättningstillgångarna, vilkas värde enligt hovrätten var 77 000 mark, hade försvunnit någon gång under den i åtalet nämnda gärningstiden redan före branden. Hovrätten förpliktade A att erlägga åt bolaget 373 365,41 mark i skadestånd jämte ränta.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Hagman, Robert Liljenfeldt och Laitinen. Förberedare Lena Engstrand.

ÄNDRINGSÖKANDE I HÖGSTA DOMSTOLEN

Allmänna åklagaren meddelades besvärstillstånd.

Åklagaren yrkade, att A förutom bokföringsbrott skulle tillräknas oredlighet som gäldenär för att ha förstört Kb X:s omsättningstillgångar genom att under tiden 1.1.1992- 17.8.1992 sälja omsättningstillgångar värda minst 100 000 mark utan att redovisa intäkterna för bolaget och 17.8.1992- 3.3.1993 efter han för lagret erhållit försäkringsersättning på över 400000 mark underlåtit att redovisa ersättningen för bolaget eller att betala varuleverantörer. Åklagaren yrkade även, att A skulle dömas till ett ovillkorligt fängelsestraff.

A bemötte allmänna åklagarens besvär.

HÖGSTA DOMSTOLEN AVGÖRANDE

Domskäl

Allmänna åklagaren har med stöd av en stämning, som delgivits A 9.9.1997, yrkat straff för denne för oredlighet som gäldenär på den grund att A 1.1.1992 - 7.3.1993 hade förstört kommanditbolagets omsättningstillgångar, som var värda över 900 000 mark, genom att sälja dem vidare utan att redovisa köpesumman åt bolaget. Vid rättegångstillfället 2.10.1997 har åklagaren preciserat sitt åtal på så sätt, att A 17.8.1992 - 7.3.1993 hade förstört en del av bolagets omsättningstillgångar genom att underlåta att redovisa de försäkringsersättningar på över 400 000 mark som tillkommit bolaget som ersättning för de i eldsvådan förstörda omsättningstillgångarna. I hovrätten har åklagaren korrigerat den sista dagen för brottet till 3.3.1993.

I saken är det fråga om det varit tillåtet att ändra åtalet och om åklagarens rätt att yrka på straff för A för underlåtenhet att redovisa försäkringsersättningarna är preskriberad.

Ändring av åtalet

Domstolen är i brottmål bunden vid gärningsbeskrivningen eller med andra ord den gärning på vilken straffyrkandet grundar sig. Åtal för samma gärning kan endast en gång underkastas domstolens prövning i en rättegång i brottmål.

Det åtal som allmänna åklagaren har väckt mot A grundar sig på att A hade förstört kommanditbolagets omsättningstillgångar genom att underlåta att redovisa för bolaget det vederlag som bolaget erhållit för sina omsättningstillgångar. Oberoende av om vederlaget varit en köpeskilling eller en försäkringsersättning har åtalet alltså gällt det att en förmögenhetsmassa, som åklagaren individualiserat, har gjorts oåtkomlig för bolagets borgenärer. Då åtalet har gällt samma gärning även efter preciseringen, har åklagaren haft rätt att under rättegången precisera åtalet på ovan beskrivet sätt. Det är således inte fråga om förbjuden ändring av åtalet.

Bedömning av A:s handlande

A har på det sätt som skildras i hovrättens dom sålt kommanditbolagets omsättningstillgångar vidare för 77 000 mark utan att redovisa köpeskillingen för bolaget och lyft sammanlagt 296 365,41 mark som utbetalats till bolaget som försäkringsersättning för skador på omsättningstillgångarna. De medel som A på detta sätt fått har han använt för egna ändamål och för utgifter för ett nytt bolag, Ab Z, som han grundat. För tiden efter eldsvådan har bokföringen för kommanditbolaget, vars enda personligt ansvariga bolagsman A varit, helt och hållet negligerats i uppenbar avsikt att dölja ersättningarna. A har därför 1.1.1992 - 3.3.1993 uppsåtligen förstört bolaget tillhörig egendom på det sätt som avses i strafflagen 39kap. 1 § 1 punkt, i vilken stadgas om oredlighet som gäldenär.

Kommanditbolagets verksamhet har även enligt A:s egen utsaga upphört senast i juli 1992, då bolaget inte längre hade några möjligheter att förvärva inkomster. Bolaget har såväl vid slutet av året 1991 som 4.3.1993, då bolaget försattes i konkurs, haft skulder på över två miljoner mark. Tillgångarna vid försättandet i konkurs uppgick till knappt en miljon mark. A har vetat att bolaget har varit på obestånd. De åtgärder som A vidtagit för att göra vederlaget om närmare 400 000 mark, som bolaget fått för sina omsättningstillgångar, oåtkomligt för bolagets borgenärer har väsentligt förvärrat bolagets obestånd.

På nämnda grunder anser Högsta domstolen att A genom att handla på sätt som beskrivits i 2 punkten i åtalet har gjort sig skyldig till oredlighet som gäldenär.

Preskription av åtalsrätten

Stadgandena om sammanträffande av brott har förnyats genom den lag om ändring av strafflagen (697/91), som gavs 19.4.1991 och trädde i kraft 1.4.1992. Jämlikt 3 och 4 momentet i ikraftträdelsestadgandet skall stadgandena i 7 kap. strafflagen om bestämmande av ett gemensamt fängelsestraff och 8 kap. 4 § tillämpas även på brott, som begåtts före lagens ikraftträdande.

Lagen innehåller inga stadganden om på vilka grunder en serie likadana gärningar anses vara endast ett brott och när det skall anses föreligga flera brott, utan denna fråga har lämnats till rättspraxis att besvara. I rättspraxis har man vid avgörande av denna fråga om individualisering av brotten fäst uppmärksamhet vid det tidsmässiga och funktionella sambandet mellan gärningarna och vid det om det är naturligt att uppfatta gärningarna som en eller som flera gärningar (t.ex. HD 1994:67 och HD 1995:137). I rättslitteraturen har man lagt vikt också vid om gärningsmannens motiv eller uppsåt omfattat hela serien av gärningar.

A:s handlingar har haft en fast anknytning till bolagets verksamhet och till användningen av det vederlag bolaget erhållit sina omsättningstillgångar. Underlåtenheten att redovisa köpeskillingen har upphört då varorna i bolagets lager vid eldsvåda 16. - 17.8.1992 lidit rökskador och då försäkringsbolaget löst in bolagets hela lager av omsättningstillgångar. Försäkringsbolaget har 21.8.1992 - 20.11.1992 på bolagets konto inbetalat försäkringsersättningar sammanlagt 421 004,90 mark, av vilka A, bl.a. med utnyttjande av bankväxlar, har lyft sammanlagt åtminstone 296 365,41 mark för eget bruk eller för det nya bolag, Ab Z, som han grundat. A:s handlingar har utgjort en tidsmässigt oavbruten helhet och deras avsikt har varit att göra det vederlag bolaget erhållit för sina omsättningstillgångar oåtkomligt för borgenärerna.

På dessa grunder anser Högsta domstolen att underlåtenheten att redovisa vederlagen som gärning utgör en helhet och finner att A genom sitt handlande gjort sig skyldig till ett brott, för vilket preskriptionstiden börjat löpa från den sista delgärningen. Försäkringsersättningar har inbetalats på kommanditbolagets konto även efter 9.9.1992. Det föreligger ingen noggrann utredning över tidpunkten för när A sist lyft medel från bolagets konto. Då bolaget vid försättandet i konkurs inte hade några penningmedel alls, har den sista delgärningen i det brott, som tillräknats A, skett tidigast 25.9.1992 i samband med den utbetalning av försäkringsersättning som då skedde och senast 3.3.1993. Då åtalet har delgivits A 9.9.1997, har åtalsrätten inte preskriberats.

Omedelbart avgörande av målet i Högsta domstolen

Hovrätten har till den del det nu är fråga om förkastat åtalet i punkt 2 såsom preskriberat. Enligt vad som framgår ur protokollet som uppgjorts över den muntliga förhandlingen i hovrätten har hovrätten behandlat även denna åtalspunkt i sin helhet. Vidare har hovrätten prövat de skadeståndsanspråk som på grund av det i punkt 2 avsedda brottet riktats mot A och ålagt honom att erlägga ersättning för den skada han åstadkommit. Hovrätten har sålunda bedömt det klanderbara i A:s beteende även beträffande punkt 2. Skäl att återförvisa målet till hovrätten för ny behandling föreligger därför inte.

Högsta domstolen har å sin sida inte bedömt bevisningen annorlunda utan avgörandet baserar sig på de otvistiga fakta som konstaterats i hovrättens dom och på den utredning som finns i handlingarna. Den omständigheten att straffyrkandet som riktats mot A till denna del avgörs på ett annat sätt än i hovrätten, beror i första hand på att Högsta domstolen ovan ansett att en precisering av åtalet har varit tillåten och att åtalsrätten inte är preskriberad. Ändringen i avgörandet beträffande straffyrkandet är sålunda en omedelbar följd av avgörandena i dessa rättsliga frågor. På dessa grunder har Högsta domstolen ansett, att saken kan avgöras i Högsta domstolen utan att hålla muntlig förhandling.

Straffmätning

Med hänsyn till den skuld som ådagalagts i det bokföringsbrott som hovrätten tillräknat A och den oredlighet som gäldenär som ovan tillräknats honom och till brottens skadlighet finner Högsta domstolen en rättvis påföljd vara ett gemensamt nio månader långt fängelsestraff.

A har inte tidigare dömts till fängelsestraff. Med beaktande av den tid som förflutit sedan gärningen begicks, finner Högsta domstolen att den allmänna laglydnaden inte i detta fall kräver att straffet ådöms ovillkorligt.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Tillräknade brott:

2) Oredlighet som gäldenär 1.1.1992 - 3.3.1993

Straffpåföljd:

Gemensamt fängelsestraff

Punkterna 1 och 2: 9 månader fängelse

Avdrag jämlikt 3 kap. 11 § strafflagen: 2 dagar

Tid för frihetsberövande: 10. - 11.9.1996

Fängelsestraffet är villkorligt. Prövotiden börjar den dag

Högsta domstolens dom är given och slutar 30.6.2002.

Lagrum:

2) Strafflagen 39 kap. 1 §

Det villkorliga straffet kan förordnas att verkställas om A under prövotiden begår ett nytt brott för vilket han döms till fängelsestraff.

Till övriga delar ändras inte hovrättens dom.

Saken har avgjorts av justitieråden Nikkarinen, Paasikoski (skiljaktig mening), Tulokas, Hidén och Krogerus (skiljaktig mening). Föredragande Lea Nousiainen.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Krogerus: Jag omfattar i övrigt den åsikt som framgår ur Högsta domstolens dom, men beträffande villkorligheten i fängelsestraffet yttrar jag följande:

Med beaktande av beloppet av de medel som gjorts oåtkomliga för kommanditbolagets borgenärer och planmässigheten i gärningen anser jag att upprätthållandet av den allmänna laglydnaden kräver att straffet ådöms ovillkorligt.

Justitierådet Paasikoski: Jag är av samma åsikt som justitierådet Krogerus.