Supreme Court allows partial liability for lost wages by deducting state benefits from total loss rather than just defendant's share.

Veneiden kuljettajat, jotka olivat yhtä suuressa määrin syyllisiä niiden yhteentörmäykseen, velvoitettiin yhteisvastuullisesti korvaamaan toisessa veneessä olleelle matkustajalle aiheutuneet vahingot. Korvauksia soviteltiin matkustajan oman myötävaikutuksen johdosta.

Ään.

Kysymys myös sairausvakuutuslain, työeläkelakien ja kansaneläkelain nojalla suoritettujen korvausten huomioon ottamisesta korvausta määrättäessä.

VahL 6 luku 1 §

---

[SV]

Båtförare, som i lika hög grad var skyldiga till båtarnas sammanstötning, ålades att solidariskt ersätta den skada som åsamkats den ena båtens passagerare. Ersättningarna jämkades på grund av den skadelidandes medvållande.

Omröstn.

Fråga även om hur de belopp som erlagts åt den skadelidande enligt sjukförsäkringslagen, arbetspensionslagarna och folkpensionslagen skulle beaktas.

SkadeståndsL 6 kap 1 §

MÅLETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE DOMSTOLARNA

A:s yrkanden i Pedersöre häradsrätt

Pedersöre häradsrätts utslag 9.1.1992

Efter förfarande, som framgår ur handlingarna har häradsrätten funnit utrett att B och C den 21.10.1989 i Larsmo kommuns skärgård i trakten av Grisselögrund framfört sina båtar, B en öppen utombordsbåt försedd med 20 hästkrafters motor och C en öppen båt med 35 hästkrafters utombordsmotor. Båtarna hade stött samman så att C kört på B:s båts vänstra sida varvid A, som hade medföljt såsom passagerare i B:s båt, erhållit så svåra skador i vänstra armen att den förblivit delvis förlamad och även i huvudet så att han med 74 procents invaliditet blivit bestående arbetsoförmögen. Då olyckan inträffade hade det börjat skymma och det var något dimmigt. Sikten var nedsatt till cirka fyra kilometer. B hade kört sin båt efter att ha förtärt alkohol så, att hans förmåga till de prestationer uppgiften krävt varit nedsatt och alkoholhalten i hans blod en timme efter händelsen hade uppskattats till 1,46 promille.

C, som varit skyldig att väja för B:s båt, hade underlåtit detta och även i övrigt underlåtit att iakttaga den omsorg och försiktighet till förekommande av skada som varit erforderlig genom att han vid begynnande skymning och nedsatt sikt ej haft vederbörliga körljus påkopplade och genom att underlåta att iakttaga trafiken på sjön.

B hade även underlåtit att iakttaga erforderlig försiktighet genom att ej iakttaga trafiken på sjön och tillse att A, som skulle hålla i en ficklampa, verkligen hade gjort det. Dessutom hade B då han färdats i alkoholpåverkat tillstånd, på grund härav kört båten under nedsatt förmåga till vaksamhet.

Både B och C hade till lika stora delar genom sina ovannämnda förfaranden vållat sammanstötningen och dess påföljder.

Fram till den 30.9.1990 hade A förlorat arbetsinkomst 140 051,25 mark, vari skulle beräknas ingå även en av A uppgiven frångången vinst på entreprenad 15 455,36 mark. Från och med den 1.10.1990 hade hans beräknade förlust på arbetsinkomst varit månatligen 12 400 mark. A hade haft sjukvårdavgifter för 24 191,23 mark och erhållit en skada i munnen och tänderna vars åtgärdande beräknats kosta 63 070 mark och varav han framställt ersättningskrav på 50 000 mark. A hade lidit sveda och värk, som häradsrätten i pengar har uppskattat till 15 000 mark, och fått ett bestående lyte och men, vilket häradsrätten i pengar uppskattat till 100 000 mark, samt ett kosmetiskt lyte, vilket häradsrätten i pengar har uppskattat motsvara 25 000 mark.

Vidare har häradsrätten ansett att A till hälften själv hade vållat sina skador "genom att han i berusat tillstånd begivit sig till sjöss i en öppen båt för oförutsedda händelser varit starkt nedsatt och medveten även om att B i sitt alkoholpåverkade tillstånd besatt nedsatt förmåga till vaksamhet". Därför skulle de skadestånd som A kunde påräkna sig jämkas till hälften varav B och C med hänsyn till graden av deras vållande skulle betala varsin fjärdedel.

Vid uträknandet av det skadestånd A tillkom skulle från hans förlorade arbetsinkomst under tiden 21.10.1989 -30.9.1990 avdras vad han erhållit av Folkpensionsanstalten i dagpenning för samma tid eller 90 796,85 mark och från det beräknade bortfallet från månatlig inkomst under tiden 1.10.1990 - 31.12.1991 de pensionsförmåner han erhållit för samma tid eller 81 937,32 mark. Från det beräknade bortfallet från den månatliga inkomsten för tiden 1.1.1992 framöver skulle likaså avdras vad A skulle komma att erhålla i lagstadgade pensionsförmåner. Den månatliga ersättnigen skulle utgå tills A fyllde 65 år.

A:s yrkanden i Vasa hovrätt

A har yrkat att någon jämkning inte verkställs och att skadestånd utdöms i enlighet med de yrkanden, som framställts i underrätten och till fulla belopp. Jämkningen var helt orealistisk på grund av att A:s förvärvsinkomst för tiden 1.1. - 21.10.1989 i och med den senaste beskattningen varit 301 218 mark, vilket egentligen borde ligga till grund för hans skadeståndskrav.

Vasa hovrätts utslag 4.9.1992

Hovrätten, där också B och C har sökt ändring, har funnit att A:s förlorade inkomst under tiden 21.10.1989 -30.9.1990 varit cirka 140 000 mark. På de grunder häradsrätten angett skulle skadebeloppet jämkas till hälften på grund av A:s eget vållande eller således till 70 000 mark. Folkpensionsanstalten hade under samma tid utbetalat 90 796,80 mark i ersättning till A. A hade sålunda erhållit full ersättning. Hovrätten har därför förkastat yrkandena på ytterligare ersättnig.

Hovrätten har uppskattat att A:s förlorade arbetsförtjänst under tiden 1.10.1990 - 31.12.1991 hade varit cirka 180 000 mark. Skadeståndsbeloppet skulle jämkas till hälften eller 90 000 mark på grund av A:s eget vållande. A hade under samma tid erhållit 81 937,32 mark i folk- och arbetspension.

Hovrätten har vidare uppskattat att A:s förlorade arbetsinkomst från 1.1.1992 var cirka 12 000 mark per månad. Skadeståndsbeloppet skulle på ovan nämnd grund jämkas till hälften. A hade från sagda dag erhållit 5 820,67 mark i folk- och arbetspension.

Vid bedömning av om A efter 30.9.1990 lidit sådan förtjänstförlust som bör ersättas har hovrätten beaktat att A inte åsamkades utgifter för inkomstens förvärvande under den tid då han inte arbetade. Då han skadades hade han varit näringsidkare, vars inkomstnivå grundat sig på en grov uppskattning. I målet hade således förblivit outrett, att A efter 30.9.1990 skulle ha åsamkats sådant förtjänstbortfall, som borde ersättas åt honom.

Därför har hovrätten, som med rättande av brottsrubrikerna dömt B för i en gärning begångna fylleri i sjötrafik, överträdelse av föreskrifter till förekommande av fartygs sammanstötande och vållande av kroppsskada samt C för i en gärning begångna överträdelse av föreskrifter till förekommande av fartygs sammanstötande och vållande av kroppsskada till samma bötesstraff som häradsrätten, befriat dem från förpliktelsen att erlägga ersättning åt A för förlorad arbetsinkomst jämte räntor.

ÄNDRINGSSÖKANDE I HÖGSTA DOMSTOLEN

Besvärstillstånd har meddelats 1.6.1993. A har yrkat att hovrättens utslag ändras till den del de utdömda ersättningarna jämkats. A, som i de lägre instanserna för förlorade inkomster yrkat 140 051,25 mark och 15 435,35 mark för tiden 21.10.1989 - 30.9.1990 och 12 449 mark i månaden från 1.10.1990 framåt, har vidare yrkat att B och C åläggs ersätta för förlorad arbetsförtjänst för tiden 21.10.1989 - 30.9.1990 sammanlagt 300 000 mark och för förlorad arbetsförtjänst från och med 1.1.1990 framåt sammanlagt 25 000 mark månatligen minskat med den pension han erhåller samt att hans ersättningsyrkanden för övrigt till fullo godkänns.

B och C har avgett bemötanden och yrkat att besväret förkastas.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE 31.8.1994

Domskäl

Det har inte framställts skäl till att ändra på hovrättens utslag angående skadeståndsbeloppen, ansvarsfördelningen mellan B och C samt A:s eget vållande. Enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen och 199 § sjölagen skall B och C solidariskt ersätta A:s personskador med hälften.

Vid bestämmande av ersättning för förlorad arbetsinkomst skall den dagpenning, som A erhållit enligt sjukförsäkringslagen samt den folk- och arbetspension han fått beaktas. Då A:s medvållande inte inverkat på erhållande av förmånerna är det inte befogat att avdra dem enbart från B:s och C:s andel av ansvaret, utan från arbetsinkomstbortfallet i sin helhet.

Domslut

Hovrättens utslag ändras sålunda, att B och C åläggs att solidariskt ersätta A kostnader för sjukvård 12 095,62 mark, för tandvård 25 000 mark, för varaktigt lyte och men, såkallat kosmetiskt men inberäknat, 62 500 mark, för sveda och värk 7 500 mark samt för förlorad arbetsförtjänst under tiden 21.10.1989 -30.9.1990 24 601,58 mark och under tiden 1.10.1990 -31.12.1991 49 031,34 mark eller sammanlagt 180 728,54 mark samtliga belopp med 16 procents ränta på 4 385,99 mark från 9.1.1992 och i övrigt från 20.9.1990.

Som ersättning för förlorad arbetsförtjänst från 1.1.1992 åläggs B och C att solidariskt erlägga åt A 3 089,67 mark i månaden med 16 procents ränta räknad från varje månads sista dag. Ersättningskyldigheten upphör när A fyller 65 år. Ersättningen justeras varje kalenderår enligt lagen om vissa underhållsbidrags bindande vid levnadskostnaderna (660/1966).

De skiljaktiga ledamöternas anföranden

Justitierådet Pellinen: I övrigt är jag av samma åsikt som majoriteten, men angående frågan om hur den dagpenning som A erhållit enligt sjukförsäkringslagen skall avdras från ersättningen för förlorad arbetsinkomst anför jag följande:

Under tiden 21.10.1989 - 30.9.1990 har A erhållit dagpenning med stöd av sjukförsäkringslagen. Enligt 27 § sjukförsäkringslagen har folkpensionsanstalten, ifall anstalten enligt nämnda lag erlagt ersättning åt den skadelidande för arbetsoförmåga, regressrätt mot den som med stöd av annan lag svarar för ifrågavarande kostnader. Därför bör den dagpenning som folkpensionsanstalten erlagt för tiden 21.10.1989 - 30.9.1990 i sin helhet avräknas från den del av A:s under sagda tid förlorade arbetsförtjänst som B och C skall stå för eller från hälften av 140 000 mark. På ovan nämnda grunder förkastar jag Slussnäs mot B och C framställda yrkande på ersättning för förlorad arbetsförtjänst för tiden 21.10.1989 - 30.9.1990.

Justitierådet Suhonen: Jag är av samma åsikt som justitierådet Pellinen.

Saken har avgjorts av hovrättens ledamöter Kangasmaa, Oksala och Jorma Latvala. Föredragande Hagar Nordström.

Saken har avgjorts av justitieråden Nikkarinen, Haarmann, Suhonen (skiljaktig), Tulokas och Pellinen (skiljaktig). Föredragande Eva-Maria Anderz‚n.