Legislator Case Law & Legislation
HD:1992:167 AI generated

Supreme Court dismisses state liability for ship collision with displaced buoy under severe ice conditions due to lack of causation.

Case Number HD:1992:167
Court / Authority
Jurisdiction Finland (FI)
Decision Date
Outcome Dismissed

Legislator summary

AI generated

The Supreme Court of Finland dismissed the state's liability claim regarding a ship collision with a buoy displaced by ice. The court found that while the state failed to warn the ship about the missing buoy, the severe ice conditions made it impossible to reasonably expect the authorities to have moved or replaced the buoy before the collision. Consequently, the court ruled that no causal link existed between the authorities' failure to warn and the accident, as the ship's crew had already detected the issue and altered course.

Legislator headnote

AI generated

Marine Traffic Act; Maritime Safety Act: The state is liable for damages caused by a ship colliding with a buoy only if the authorities' failure to warn or correct the buoy's position is causally linked to the accident; under severe ice conditions, the displacement of a buoy may not be attributed to official negligence if the position cannot be verified and the ship's crew acted reasonably upon discovering the hazard.

Keywords

AI generated
state liability maritime causal link negligence ice conditions buoy maritime safety warning severe weather liability
AI generated

Need to analyze how this precedent applies to your matter?

Cross-reference this judgment against statutes, commentaries, and subsequent citing case law inside Legislator AI.

Open in Legislator →

Full text

Alus oli törmännyt poijuun, joka vaikeissa jääolosuhteissa oli siirtynyt paikaltaan niin, että se oli sijainnut väylällä jään alla. Vallinneissa olosuhteissa ei voitu lukea merenkulkuviranomaisten laiminlyönniksi sitä, että poiju oli siirtynyt eikä sitä ollut palautettu paikalleen ja ettei sen sijaintipaikkaa jään alla ollut voitu vahvistaa. Sen seikan, että merenkulkuviranomaiset olivat laiminlyöneet ilmoittaa merenkulkijoille poijusta, ja aluksen poijuun törmäämisen välillä ei ollut syy-yhteyttä. Varustamon vahingonkorvauskanne valtiota vastaan hylättiin.

---

[SV]

Ett fartyg hade kört på en boj som under svåra isförhållanden hade förskjutits så att den befann sig i farleden under isen. Redarens skadeståndstalan mot staten förkastades, dels eftersom det under de rådande förhållandena inte kunde tillräknas sjöfartsmyndigheterna som försummelse att bojen förskjutits och inte återförts till sin plats och att dess position under isen inte kunnat fastställas, dels eftersom det inte förelåg orsakssammanhang mellan sjöfartsmyndigheternas underlåtelse att varna de sjöfarande för bojen och fartygets sammanstötning med denna.

ÄRENDETS TIDIGARE BEHANDLING

Hangö rådstuvurätts utslag 16.3.1989

Till följd av sammanstötningen hade fartyget erhållit en propellerskada med påföljd att fartyget senare hade dockats i Göteborg för reparation av skadan. Reparationskostnaderna hade stigit till 657 728,15 mark, av vilket belopp Ömsesidiga Försäkringsbolaget Sampo till följd av ett försäkringsavtal hade betalat 601 734,45 mark, medan Oy Bore Line Ab erlagt självriskandelen 55 993,50 mark. Oy Bore Line Ab hade till följd av dockningen och reparationen av skadan lidit fraktförluster till ett belopp av 424 449 mark. Staten hade medgett ersättningsyrkandena till beloppet.

Av vittnena X:s och Y:s berättelser hade framgått att dåvarande lotsåldermannen X, då han 18.3.1985 från Hangö lotsat ut fartyget ms Railship II, fått vetskap om att boj nr III inte kunnat iakttas. Till följd av detta hade X per radiotelefon meddelat denna omständighet till Hangö lotsstations vakthavande lots, som då hade varit Y. Rådstuvurätten har funnit utrett att Y hade gjort en anteckning om meddelandet i lotsstationens anteckningshäfte samt även per telefon gjort en anmälan om saken till Helsingfors lotsfördelningsdistrikt. I målet hade inte framgått att de för farlederna ansvariga myndigheterna skulle ha skridit till åtgärder med anledning av att bojen inte kunnat iakttas.

I målet hade framgått att någon speciell varning till sjöfarandena inte hade getts till följd av att boj nr III inte kunnat iakttas. Inte heller hade ms Bore Kings befäl erhållit varning beträffande den försvunna bojen då fartyget den aktuella natten ungefär klockan 4 per radiotelefon haft kontakt med Hangö lotsstation.

Domskäl

Rådstuvurätten har funnit att ms Bore King och dess besättning den aktuella morgonen i alla avseenden iakttagit gott sjömansskap och i inga avseenden gjort sig skyldig till försumlighet då fartyget närmat sig Hangö och till följd av att boj nr III inte kunnat iakttas framförts en aning öster om farledens mittpunkt, men ändå träffat bojen, som uppenbarligen till följd av svåra isförhållanden flyttat sig från den plats där den förankrats. Inte heller har rådstuvurätten funnit att fartygets besättning i något annat avseende gjort sig skyldig till försumlighet eller bidragit till skadans uppkomst.

I fråga om sjöfartsmyndigheternas försumlighet har rådstuvurätten funnit att försumlighet förekommit då fartyget vid radiotelefonkontakt med lotsstationen kort innan sammanstötningen med isbojen inte erhållit meddelande om att bojen inte kunde observeras.

Eftersom isbojen till sin konstruktion varit stor och tung och således vid en sammanstötning med ett fartyg kunde förorsaka omfattande skada har rådstuvurätten funnit att det måste anses höra till sjöfartsmyndigheternas skyldigheter att särskilt varna sjöfarande på ett sätt som kunde uppfattas av samtliga sjöfarare, i all synnerhet då bojen under en längre tid inte hade kunnat siktas. Således har rådstuvurätten ansett att försumlighet även till denna del förelåg hos sjöfartsmyndigheterna. Den varning som i publikationen Fyrar vid Finlands kust funnits införd år 1984 på sidan 7 kunde inte anses vara tillfyllest och inte heller utgöra en ansvarsfriskrivningsklausul.

Om sjöfartsmyndigheterna inte gav några särskilda varningar måste sjöfarare kunna förvänta sig att farledsområdena var fria från naturhinder och från farledsanläggningar på det sätt som framgår av sjökort och andra behöriga handlingar. Om osäkerhet rådde beträffande positionen för sådana farledsanläggningar som på grund av sin storlek kunde tänkas åsamka skada på fartyg som kunde ta sig fram i isförhållanden måste det anses höra till gott sjömansskap och till sjöfartsmyndigheternas förpliktelser att varna sjöfarare för sådana faror. Sedan varning getts måste sjöfararna anses till denna del färdas på egen risk, medan underlåtenhet att avge varning måste betraktas som en försummelse. Som försummelse kunde inte betraktas att eftersökning av isbojen inte hade påbörjats innan sammanstötningen eftersom svåra isförhållanden hade varit rådande.

Enligt gällande finsk rättspraxis var staten ansvarig för en skada som uppstått till följd av försummelse av sjöfartsmyndigheterna. Skadeståndsansvar förelåg även då det förblivit outrett vilken tjänsteman eller vilka tjänstemän vållat skadan.

Rådstuvurätten har funnit grunden för skadeståndsyrkandena utredd. Beloppen hade medgetts.

Domslut

Rådstuvurätten har ålagt finska staten att till Ömsesidiga Försäkringsbolaget Sampo betala 601 734,45 mark och till Oy Bore Line Ab 480 442,50 mark, båda beloppen jämte 16 procents ränta från 18.12.1986. Finska staten har dessutom ålagts ett ersätta Ömsesidiga Försäkringsbolaget Sampos och Oy Bore Line Ab:s rättegångskostnader, vardera med 66 590 mark.

Helsingfors hovrätts dom 15.5.1991

Hovrätten, där staten sökt ändring genom besvär, har inte ändrat rådstuvurättens utslag och har ålagt staten att ersätta Försäkringsaktiebolaget Sampos och Oy Rettig Ab:s gemensamma rättegångskostnader i hovrätten med 1 500 mark.

ÄNDRINGSSÖKANDE I HÖGSTA DOMSTOLEN

Besvärstillstånd har beviljats 12.9.1991. Staten har i sin ändringsansökan yrkat att käromålet skall förkastas och ersättning för statens rättegångskostnader i målet jämte ränta.

Försäkringsaktiebolaget Sampo och Oy Rettig Ab har gemen- samt bemött ändringsansökan och yrkat ersättning för bolagens rättegångskostnader.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE 18.11.1992

Domskäl

Då ms Bore King 29.3.1985 körde på bojen var den inte på sin riktiga plats vid farleden utan i farleden under isen.

Det är normalt att bojar genom isens rörelser pressas under isen. Särskilt under sådana isförhållanden som rådde mellan 18.3.1985 då iakttagelsen att bojen inte var synlig gjordes och 29.3.1985 då ms Bore King körde på bojen, kan bojar också flyttas genom isens rörelser. Denna möjlighet måste beaktas även av de sjöfarande.

Som farledshållare åligger det staten att vidta alla de åtgärder som rimligen krävs för att undvika olyckor till följd av att en boj flyttats från sin position. Under de rådande svåra isförhållandena kan det dock inte tillräknas sjöfartsmyndigheterna som försummelse att bojen förskjutits och inte återförts till sin plats före sammanstötningen. Till följd av isläget och isens rörelser har bojens position under isen inte heller kunnat fastställas och som varning meddelas de sjöfarande. Däremot borde de sjöfarande ha gjorts uppmärksamma på att bojen inte fanns på plats och att den kunde finnas också under isen i farleden. Sjöfartsmyndigheterna har inte gett något sådant meddelande, varken allmänt eller särskilt till ms Bore King.

Däcksbefälet på ms Bore King har i god tid innan fartyget kom till bojplatsen konstaterat att bojen inte fanns på plats och för att undvika en sammanstötning med bojen ändrat kurs så att fartyget gick öster om farledens mittlinje. Ingenting talar för att fartyget hade framförts på ett annat sätt om fartygsbefälet på förhand fått meddelande om att bojen inte var synlig och att sammanstötningen hade kunnat undvikas genom ett sådant meddelande. Det saknas därför orsakssamband mellan myndigheternas underlåtelse att meddela om bojen och ms Bore Kings sammanstötning med denna.

Domslut

Rådstuvurättens utslag och hovrättens dom upphävs. Finska staten befrias från skyldigheten att till Försäkringsaktiebolaget Sampo och Oy Rettig Ab betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader.

På grund av sakens natur skall staten själv stå för sina rättegångskostnader i målet.

I avgörandet deltog: justitieråden Jalanko, Nikkarinen, Roos, Taipale och Tulokas