Life-tenancy holder cannot be forced to maintain private road as owner-equivalent under specific statute.
Legislator summary
AI generatedThe Supreme Court of Finland partially allowed the appellant's appeal, overturning the lower court's decision to impose road maintenance duties. The appellant held a life-tenancy right to a building on a private road but lacked ownership or traffic rights. The court ruled that only property owners or those with specific statutory rights could be held liable, excluding life-tenancy holders from this obligation.
Legislator headnote
AI generatedLagen om enskilda vägar 2 § 2 mom; 22 § 1 mom: A life-tenancy holder without ownership or traffic rights cannot be compelled to participate in road maintenance as a road owner-equivalent.
Keywords
AI generatedCited Legislation
AI generatedRelated Decisions
AI generatedFull text
Henkilölle, joka oli saanut oikeuden elinaikansa asua kiinteistöllä olevassa rakennuksessa, ei voitu yksityisistä teistä annetun lain 2 §:n 2 momentin nojalla määrätä velvollisuutta osallistua tieosakkaana tienpitoon.
L yksityisistä teistä 2 § 2 mom
L yksityisistä teistä 22 § 1 mom
---
[SV]
En person, som hade livstids rätt till bostad i en byggnad på en fastighet, kunde inte med stöd av 2 § 2 mom. lagen om enskilda vägar påföras skyldighet att som vägdelägare delta i vägunderhåll.
L om enskilda vägar 2 § 2 mom
L om enskilda vägar 22 § 1 mom
ÄRENDETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE INSTANSERNA
Vägnämnden i Oravais kommun har enligt 70 § lagen om enskilda vägar 25.2.1986 med stöd av lagens 52 § beslutat, med förkastande av A:s yrkande att vägenheter inte fick påföras honom eftersom han inte ägde någon fastighet, att A skulle delta i väghållningen för Seiplax enskilda väg med 73 vägenheter.
A har sökt ändring i Vasa jorddomstol och i sin besvärsskrift framfört att han inte ägde fastighet eller annan vinterbostad på Seiplax enskilda vägs influensområde i Oravais by, utan var bara inneboende hos sin son, till vilken han hade medelst köpebrev 31.5.1982 överlåtit sina fastigheter i bland annat sagda by. A har anfört att det inte funnits några grunder för att fastställa vägenheter för honom och har därför yrkat att de honom medelst vägnämndens beslut påförda vägenheterna skall avlägsnas. Därtill har A anhållit om beviljande av fri rättegång och förordnande av rättegångsbiträde.
Vasa jorddomstols utslag 24.6.1987
Jorddomstolen har hört bestyrelsen för Seiplax enskilda väg och ordföranden i vägnämnden i Oravais kommun.
Då det föreliggande ärendet var av ringa betydelse för A har jorddomstolen med stöd av 2 § lagen om fri rättegång avslagit hans ansökan om beviljande av fri rättegång.
Beträffande huvudsaken har jorddomstolen funnit, att A med stöd av köpebrev 31.5.1982 för sin återstående livstid hade förbehållit sig boenderätten till nedre våningen av den bostadsbyggnad han sålt till sin son. Bostadsbyggnaden var en fastighet och genom den i nämnda köpebrev förbehållna boenderätten hade A erhållit livstids rätt att besitta fastigheten. A var således likställd med ägare på det sätt som avses i 2 § lagen om enskilda vägar och härigenom vägdelägare. På dessa grunder har jorddomstolen med förkastande av A:s besvär låtit bero vid vägnämndens beslut.
A har vidare ålagts ersätta staten de ur dess medel i förskott erlagda kostnaderna för kungörelse av jorddomstolens sammanträde med 383,75 mark, vilket belopp skulle indrivas på åtgärd av landskontoret i Vasa län.
FULLFÖLJD I HÖGSTA DOMSTOLEN
A har i enlighet med den av jorddomstolen meddelade besvärsundervisningen sökt ändring i jorddomstolens utslag genom att anhålla om besvärstillstånd såväl beträffande fastställandet av vägenheter som till den del ansökan om fri rättegång hade förkastats.
A har upprepat det av honom i jorddomstolen anförda yrkandet, att de honom påförda vägenheterna skall upphävas. Han har också upprepat sin anhållan om fri rättegång från 12.3.1986 och förordnande av advokat H till hans rättegångsbiträde.
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE ANGÅENDE BESVÄRSUNDERVISNINGEN
I jorddomstolens utslag såvitt anhållan om fri rättegång och förordnande av rättegångsbiträde har avslagits skall ändring sökas genom besvär utan ansökan om besvärstillstånd. Jorddomstolen borde därför ha anvisat sakägarna att söka ändring i jorddomstolens utslag till nämnda del genom besvär. På denna grund kompletteras besvärsundervisningen så, att ändring i utslaget såvitt fråga är om fri rättegång får sökas genom besvär.
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE ANGÅENDE ANSÖKAN OM BESVÄRSTILLSTÅND
Högsta domstolen upptar enligt den rättade besvärsundervisningen till prövning A:s ändringsansökan beträffande beviljandet av fri rättegång och förordnandet av rättegångsbiträde såsom besvär.
A har i övrigt beviljats besvärstillstånd 13.9.1988.
Väglaget för Seiplax enskilda väg har i sitt bemötande hänvisat till de i jorddomstolens utslag nämnda grunderna för fastställande av vägenheter åt A.
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE ANGÅENDE BESVÄR
Avgörande i huvudsaken
Domskäl
Skyldig att såsom vägdelägare delta i underhållet av enskild väg är enligt 8, 9 och 10 § samt 22 § 1 mom. lagen om enskilda vägar endast den som äger fastighet med vägrätt eller som eljest erhållit rätt till väg såsom trafik- eller näringsidkare. Enligt 2 § 2 mom. i lagen kan vägrätt och väghållningsskyldighet dessutom tillkomma vissa med ägare likställda innehavare av fastighet.
A har endast livstids rätt till bostad i en byggnad på en fastighet. Han kan därför inte ha vägrätt till Seiplax enskilda väg och således inte heller skyldighet att som vägdelägare underhålla vägen. A kan därför inte påföras skyldighet att erlägga vägavgift för vägen.
Lagrum
Lagen om enskilda vägar 22 § 1 mom. jämfört med 2 § 2 mom.
Domslut
Jorddomstolens utslag och vägnämndens beslut såvitt det gäller fastställande av vägenheter åt A upphävs och de A påförda vägenheterna undanröjs.
Avgörande angående fri rättegång
Högsta domstolen anser, att A med hänsyn till sina inkomster och tillgångar samt övriga på sin ekonomiska ställning inverkande omständigheter inte utan svårighet förmår bestrida samtliga kostnader för ärendets handläggning och att ärendet inte är av ringa betydelse för honom. A skulle inte ha förmått utan rättegångsbiträde på vederbörligt sätt bevaka sin rätt och fördel i saken.
Jorddomstolens utslag angående fri rättegång ändras och med stöd av lagen om fri rättegång beviljas A fri rättegång från 12.3.1986 att gälla ärendets handläggning i jorddomstolen och alla nödiga åtgärder som därefter vidtagits i ärendet utan ersättningsskyldighet till staten. Till A:s rättegångsbiträde förordnas advokat H som biträtt honom i jorddomstolen och i Högsta domstolen.
Med stöd i 7 § 1 punkten lagen om fri rättegång befrias A från skyldighet att till staten ersätta kostnaderna för annonsering om jorddomstolens sammanträde 383,75 mark. A berättigas att få tillbaka detta belopp av statsmedel på åtgärd av landskontoret i Vasa län om han visar att sagda penningsumma redan har av honom erlagts till staten.
Av statens medel betalas till H i ersättning för de av honom i saken erlagda kostnaderna för lösen av jorddomstolens utslag 58,80 mark samt stämpelskatt i jorddomstolen 12 mark och i Högsta domstolen 24 mark eller tillsammans 94,80 mark samt i arvode för biträdandet av A i jorddomstolen 2.000 mark och i Högsta domstolen 800 mark eller såsom ersättningar och arvode sammanlagt 2.894 mark 80 penni, vilket belopp i anseende till sakens natur skall stanna staten till last.
I avgörandet deltog: justitieråden Jalanko, Portin, Haarmann, Roos och Taipale