Supreme Court quashes High Court ruling for failing to review full liability despite partial plea.

(Jfr 1979 s 478 och 1980 s 337)

Allmän åklagare yrkade vid Solna TR ansvar å A.S. för 1) olovlig körning d 27 sept 1980, 2) rattfylleri och olovlig körning d 18 sept 1981 samt 3) rattfylleri och olovlig körning d 17 nov 1981.

A.S. erkände brotten under 1) och 3) men förnekade brotten under 2).

TR:n fann A.S. övertygad om de åtalade gärningarna och dömde honom i dom d 20 april 1982 till fängelse 3 mån.

A.S. fullföljde talan i Svea HovR. I vadeinlagan yrkade han, att HovR:n med ändring av TR:ns dom måtte döma honom till en icke frihetsberövande påföljd.

Vid huvudförhandling i HovR:n d 20 jan 1983 förekom enligt protokollet följande. A.S:s offentlige försvarare anmälde att A.S. medtagit ett vittne, med vars hörande han önskade styrka att han inte kört bilen vid det tillfälle som avsågs med åtalspunkten 2. Åklagaren anmälde därvid hinder för huvudförhandlingen, då han under sådana förhållanden önskade höra om ett annat vittne. HovR:n avvisade den av A.S. åberopade bevisningen med denna motivering: "Med hänsyn till att A.S. inte fört talan mot domen i ansvarsdelen kan den av A.S. åberopade bevisningen inte tillåtas". - Sedan hinder mot huvudförhandling inte befunnits föreligga och TR:ns dom lästs upp, yrkade den offentlige försvararen, förutom ändring av påföljden enligt vadeinlagan, ogillande av åtalet i åtalspunkt 2. HovR:n beslutade därefter avvisa A.S:s yrkande om frikännande.

HovR:n (hovrättslagmannen Glück, hovrättsrådet Sidenbladh, adj led Thorblad, referent, samt nämndemännen Collin och Lundqvist) meddelade dom samma d 20 jan och fastställde därvid TR:ns dom utan särskild motivering.

A.S. sökte revision och yrkade, att åtalet enligt åtalspunkt 2 måtte ogillas samt att han, oavsett utgången i ansvarsfrågan, måtte dömas till en icke frihetsberövande påföljd. Han anförde vidare, att HovR:n inte hade bort avvisa det yrkande om frikännande beträffande åtalspunkten 2 som han framställt vid huvudförhandlingen i HovR:n och inte heller hans yrkande i HovR:n om vittnesbevisning på denna punkt.

Riksåklagaren anförde, att HovR:n borde ha upptagit till prövning A.S:s yrkande om frikännande, och hemställde, att HD med undanröjande av HovR:ns dom i ansvarsdelen måtte visa målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

A.S. förklarade sig instämma i riksåklagarens synpunkter om återförvisning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ternert, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela slutligt beslut enligt följande: Skäl. Sedan A.S. vädjat mot TR:ns dom och i vadeinlagan yrkat att HovR:n måtte ådöma honom en icke frihetsberövande påföljd, framställde han vid inställelsen till huvudförhandling i HovR:n jämväl yrkande om frikännande beträffande en av åtalspunkterna. Till styrkande av sitt ansvarsbestridande åberopade A.S. förhör med ett av honom till förhandlingen medfört vittne som inte tidigare hörts i målet. Av protokollet från förhandlingen i HovR:n framgår att åklagaren därvid ansåg att förebringande av ny bevisning genom det tidigare okända vittnet utgjorde hinder för huvudförhandlingen. I det uppkomna läget meddelades två i protokollet antecknade beslut varigenom HovR:n avvisade framställningen om ny vittnesbevisning och yrkandet om frikännande. HovR:n tog därefter upp målet till prövning och fastställde utan motivering TR:ns dom.

Genom TR:ns dom har i målet fastställts en gemensam påföljd för gärningar enligt tre olika åtalspunkter. I vadeinlagan har A.S. sagt sig vilja fullfölja talan endast mot påföljdsdelen av domen. Oaktat detta ankommer det på HovR:n att självmant till prövning ta upp även ansvarsfrågan beträffande samtliga gärningar som omfattas av yrkandet om ändring av den för gärningarna gemensamma påföljden. Detta följer av att den högre rättens prövning innefattar skyldighet att, om särskilda skäl därtill finnes föreligga, ändra domen till den tilltalades förmån inte enbart vad gäller den angripna straffmätningen, utan jämväl i fråga om ansvar för de gärningar som utgör grund för fastställande av påföljden. HovR:n har därför inte genom besluten att avvisa A.S:s yrkande om frikännande och den därvid åberopade vittnesbevisningen ägt underlåta att pröva målets ansvarsfråga i dess helhet.

Vid nu angivna förhållanden bör HovR:ns dom undanröjas och målet visas åter till HovR:n för erforderlig behandling.

Slut. HD undanröjer HovR:ns dom samt visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Westerlind, Mannerfelt, Hessler, Palm, referent, och Broomé) fattade följande slutliga beslut: A.S:s yrkande i vadeinlagan, att HovR:n med ändring av TR:ns dom måtte döma honom till en icke frihetsberövande påföljd, avsåg bl a gärningarna under åtalspunkten 2. Bestämmelserna i 51 kap 24 § 2 st RB har därför inte utgjort hinder mot att A.S. ändrat sin vadetalan beträffande dessa gärningar (jfr NJA 1979 s 478). Inte heller i övrigt har det förelegat någon grund för HovR:ns avvisningsbeslut i fråga om A.S:s yrkande att han skulle frikännas från ansvar för gärningarna. A.S:s begäran om ny vittnesbevisning innefattade uppenbart en begäran om frikännande i åtalspunkt 2, även om yrkandet vid den tidpunkten av förhandlingen inte skulle ha uttalats uttryckligen. Med hänsyn till det förut anförda har bevisningen inte kunnat avvisas på den grunden att A.S. inte fört talan mot domen i skuldfrågan.

HovR:ns handläggning i berörda avseenden har inneburit sådant grovt rättegångsfel som avses i 51 kap 26 § 2 st RB. Såväl HovR:ns dom i saken som de båda besluten bör med tillämpning av denna bestämmelse jämte 55 kap 15 § RB undanröjas, och målet bör återförvisas till HovR:n för ny behandling.

HD undanröjer de avvisningsbeslut som HovR:n meddelat vid huvudförhandlingen i målet mot A.S. och HovR:ns dom samt visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.