Supreme Court dismisses appeal regarding arbitration clause objection not covered by appeal restriction. The High Court's decision on arbitration objections is final and appealable only under strict conditions.
Sweden (SE)
Legislator summary
AI generatedThe Supreme Court of Sweden dismissed the applicant's request to restore the time limit for appealing the High Court's decision. The applicant argued that the High Court incorrectly stated the decision was unappealable, claiming the statutory restriction applied only to the main claim, not to objections regarding arbitration clauses. The court held that the High Court's decision on such objections falls under the absolute appeal restriction, making it final unless the objection relies on circumstances the higher court must examine sua sponte.
Legislator headnote
AI generated54 kap 7 § RB; 54 kap 15 och 16 §§ RB: Decisions on objections to jurisdiction based on arbitration clauses are subject to absolute appeal restrictions and are final unless the objection concerns circumstances the higher court must examine sua sponte.
Keywords
AI generatedCited Legislation
AI generatedCited Case Law
AI generatedRelated Decisions
AI generatedFull text
(Jfr 1978 s 175 och 477)
I mål vid Stockholms TR mellan P.A. och H. & S. Advokatbyrå AB angående fordran gjorde P.A. invändning om rättegångshinder på grund av skiljeavtal avseende en av advokatbyrån åberopad metfordran. Genom beslut d 11 mars 1997 lämnade TR:n denna invändning utan bifall.
P.A. överklagade beslutet i Svea HovR.
HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren samt hovrättsråden Holmstrand och Sundberg, referent) fastställde d 12 dec 1997 TR:ns beslut och angav att HovR:ns beslut enligt 54 kap 7 § RB inte fick överklagas.
P.A. (ombud advokaten H.W.) ansökte i HD om återställande av försutten tid för överklagande av HovR:ns beslut.
Ärendet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Carlehäll, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: P.A. har som grund för ansökningen uppgivit bl a följande. HovR:ns uppgift att beslutet inte får överklagas är felaktig. Bestämmelsen i 54 kap 7 § RB avser enbart käromålet och inte invändningar mot detta. Med hänsyn till felaktigheten måste P.A. anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att i rätt tid överklaga beslutet.
HovR:ns beslut i frågan om rättegångshinder är, oaktat det inte rört käromålet utan en av svaranden åberopad motfordran, att anse som ett sådant beslut som avses i 54 kap 7 § RB. Beslutet får således överklagas endast om invändningen mot TR:ns behörighet grundas på en omständighet som högre rätt självmant skall beakta vid ett överklagande. Invändningen i förevarande mål var inte grundad på sådan omständighet.
Av det anförda följer att HovR:ns upplysning att talan inte fick föras mot dess beslut var riktig (jfr 54 kap 15 och 16 §§ RB). HD avslår därför ansökningen om återställande av försutten tid.
HD (JustR:n Munck, Westlander, Regner, Blomstrand, referent, och Håstad) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
JustR Håstad tillade för egen del: I anslutning till JR Ehmers yttrande i NJA 1979 C 60 må tilläggas att den absoluta fullföljdsbegränsningen i 54 kap 7 § RB är rimlig såvitt gäller allmän domstols lokala behörighet (se Gärde m fl, Nya rättegångsbalken, 1944 s 816, Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961 s 348 ff och NJA 1969 s 175), medan det synes anmärkningsvärt att en HovR:s bedömning av en skiljedomsinvändning skulle kunna överprövas av HD endast om HovR:n funnit skiljedomsinvändningen befogad. Lagtexten är emellertid otvetydig, och tillräckliga skäl att genom ett reduktionsslut avvika från lagtexten och stadgad praxis (se Welamson i SvJT 1959 s 312, NJA 1978 s 175 och 477 samt 1997 C 15) torde ej föreligga (märk dock Dennemark, anfört ställe, samt NJA 1969 s 179 och 1983 s 177 rörande frågan om svensk domstol över huvud taget är behörig).
HD:s beslut meddelades d 9 nov 1998 (mål nr Ö 541-98).