Swedish Supreme Court dismisses appeal on full follow-up ban for guardian's court costs claim.
Legislator summary
AI generatedThe Supreme Court of Sweden dismissed the appeal regarding a guardian's claim for court costs. The guardian successfully argued for costs in the first instance but lost that specific claim in the Court of Appeal, which then referred the case back. The court ruled that the full follow-up ban prohibits relitigating the same issue, including the costs claim, after the initial proceedings have concluded.
Legislator headnote
AI generated20 kap 12 § FB; 19 kap 2 § FB: The full follow-up ban prohibits a party from bringing a new lawsuit on the same subject matter after the first instance proceedings have been concluded, thereby barring the guardian from re-litigating the court costs claim.
Keywords
AI generatedCited Legislation
AI generatedCited Case Law
AI generatedRelated Decisions
AI generatedFull text
På begäran av A.A., vilken förordnats till god man enligt FB för S.A., fastställde överförmyndarnämnden i Uppsala arvode och kostnadsersättning åt A.A. för år 1979 att utgå av S.A:s medel.
A.A. anförde besvär i Uppsala TR med yrkande att arvodet och kostnadsersättningen skulle utges av Uppsala kommun. Han yrkade dessutom ersättning för rättegångskostnader med 300 kr.
TR:n biföll i beslut d 30 jan 1981 A.A:s talan i huvudsaken men ogillade hans yrkande om ersättning för rättegångskostnader.
A.A. anförde besvär i Svea HovR och hemställde om bifall till sitt i TR:n framställda kostnadsyrkande.
HovR:n (hovrättslagmannen Marcus, hovrättsråden Hedström och Beling samt adj led Eriksson, referent) lämnade i beslut d 23 juni 1982 besvären utan bifall.
HovR:n meddelade fullföljdshänvisning.
A.A. anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.
Efter föredragning av besvären hemställde föredraganden, RevSekr Junestad, i betänkande om följande beslut: Handlingarna i målet utvisar att A.A., som är förordnad till god man enligt 18 kap 3 § FB för S.A., hos överförmyndarnämnden i Uppsala begärt arvode och kostnadsersättning för år 1979. Vidare framgår att nämnden fastställt arvode och kostnadsersättning att utgå ur S.A:s medel och att A.A. överklagat beslutet till TR:n, varvid han tillika yrkat ersättning för rättegångskostnad. Sedan TR:n bifallit A.A:s yrkande i huvudsaken men ogillat yrkandet om rättegångskostnadsersättning och A.A. fullföljt talan i rättegångskostnadsfrågan till HovR:n, har HovR:n lämnat besvären utan bifall.
Enligt 20 kap 12 § FB får talan mot HovR:s beslut ej föras i ärende som först hand lagts av överförmyndaren eller överförmyndarnämnd (jfr 19 kap 2 §). Fullföljdsförbudet måste anses gälla även den nu föreliggande frågan om ersättning för rättegångskostnad (se NJA 1983 s 819). HD prövar därför lagligt avvisa A.A:s besvärstalan.
HD (JustR:n Hult, Fredlund, Persson, referent, Gregow och Freyschuss) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.