Consumer protection court bans misleading bank loan TV ads for failing to disclose specific costs.

KO mot Helsingin Suomalainen Säästöpankki (banken). Den ekonomiska betydelsen av att ta ett lån i banken är stor för konsumenten. Om det vid marknadsföringen betonas att krediten är förmånlig och lätt att erhålla, kan konsumenterna komma att göra oöverlagda förbindelser, vilka i sin tur leder till alltför stor skuldbörda eller eljest till oförmånliga avgöranden. För att kunna göra jämförelse mellan de lån, som erbjudas av olika långivare, skall konsumenten i marknadsföringen få uppgifter om de erbjudna krediternas kostnader.

Televisionsreklamer är vanligen kortvariga. Enskilda uppgifter, som lämnas i televisionsreklam, är svåra att tillägna sig och de kan inte genast kontrolleras. Man kan inte förutsätta att de lämnar ingående uppgifter om den marknadsförda nyttigheten. Om det i televisionsreklam presenteras detaljerade uppgifter måste dessa anges synnerligen klart, så att det inte hos konsumenten till följd av televisiomsreklamens natur uppstår en felaktig bild.

Man beslutar inte att ta ett banklån enbart på grundval av en televisionsreklam. I bankens televisionsreklam presenteras den erbjudna krediten helt allmänt. I reklamen finns blott allmänna omnämnanden av oberoende, smidighet och avkastning. I reklamen framföres ingen detaljerad uppgift om den erbjudna "avkastningskrediten" eller dess pris. Man kan allmänt antaga att konsumenterna känner till att ett banklån alltid medför kostnader, exempelvis ränta, stämpelskatt och olika bankens "serviceavgifter". Då banken inte i sin televisionsreklam har lämnat specificerade uppgifter om den erbjudna "avkastningskrediten", har det inte varit nödvändigt att informera om kostnaderna för krediten eller om den erbjudna kreditens minimibelopp. Banken hade inte genom att underlåta att omtala de nämnda kostnaderna förfarit otillbörligt med hänsyn till konsumenterna.

Uttrycket "avkastningskredit" var ägnat att inge en bild av att krediten skulle vara förmånlig för konsumenten och skulle medföra ökade inkomster för konsumenten i någon form. Ett banklån medför alltid kostnader för konsumenten, det kan inte i sig ge någon avkastning. Uttrycket gav inte en bild av att det var fråga om en kombination av kredit och konto.

För den marknadsförda "avkastningskrediten" uppbars av konsumenten en årsavgift på 600 mark, även om krediten inte alls hade utnyttjats. Av konsumenten uppbars dessutom kreditreserveringsprovision, stämpelskatt och expeditionsavgift. Kostnaderna för den till den erbjudna "avkastningskrediten" hörande krediten och kontots ränteavkastning avhänger av det av konsumenten tagna lånets storklek och motsvarande av de gjorda depositionernas belopp. Den av banken för den erbjudna kombinationen av kredit och konto använda benämningen "avkastningskonto" var otillbörlig med hänsyn till konsumenterna.

KSL_2_kap. 1_§ och 7_§

KONSUMENTOMBUDSMANNENS YRKANDE

KO har yrkat att Helsingin Suomalainen Säästöpankki med stöd av konsumentskyddslagen (KSL) 2 kap. 1, 2 och 7 § vid vite förbjudes att marknadsföra krediter till konsumenter

a) utan att tala om kostnader, som uppbäres för krediten, såsom den årliga räntans storlek, stämpelskatten 1,6 %, kreditreserveringsprovisionens, expeditionsavgiftens och årsavgiftens strolek eller motsvarande för krediten uppburna avgifter;

b) utan att ange kreditens minimibelopp, om sådant ingår i kreditvillkoren; och

c) använda beteckningen avkastningskredit för krediten, såvida banken inte förmår visa att krediten verkligen medför en ökning av konsumentens inkomster.

Helsingin Suomalainen Säästöpankki har marknadsfört kredit kallad avkastningskredit bl.a. i television åtminstone 13-17.3.1989. I televisionsreklamen säges det: "Då Du vill vara oberoende av bankdirektören, tag Suomalainens avkastningskredit. Det är en stadigvarande kredit, vars storlek Du smidigt kan höja eller sänka. Du får den genom engångsförhandling, hur mycket som helst. Avkanstningskrediten gör verkligen skäl för sitt namn, den lämnar verkligen avkastning. Avkastningskredit från den Finska Sparbanken."

I en broschyr om kontot, som distribueras i bankens kontor, berättas det att avkastningskrediten är ett lönekonto, till vilket anknutits en stadigvarande kredit. Kreditens minimigräns är 30 000 mark. Det fordras realsäkerhet för hela kreditbeloppet. Räntan är bunden vid Finlands banks treårs marknadsränta, varför den blir fast under tre år i taget (i februari 1989 var den 13 %). Förutom räntan betalas det en årsavgift på 600 mark om året, vilken debiteras även om krediten inte skulle utnyttjas. Då lånet tages i anspråk tar banken kreditreserveringsprovision och 1,6 % stämpelskall åt staten.

Enligt av banken lämnat telefonbesked (22.3.1989) uppbär banken dessutom en expeditionsavgift för lånet på 100-500 mark, vilket inte framgår av broschyren. Enligt vid ett annat telefonsamtal (1.4.1989) lämnad information debiteras kreditreserveringsprovision 1 % och stämpelskatt 1,6 % samt expeditionsavgift 100-500 mark redan i samband med att kontot öppnas.

Regleringen av medelräntan vid utlåning upphörde helt 1986. Dessförinnan hade konsumenterna svårt att få lån i banken. Då var det främsta föremålet för konsumentens intresse inte vad lånet kostade utan om han skulle få något lån alls.

Då penningmarknaden blivit fri har den betydelse, som priset på krediten har, ökat för den enskilde konsumenten. Det är därför inte längre fråga om huruvida konsumenten får en kredit eller ej, utan om till vilket pris han får krediten. Det är därför av väsentlig betydelse för honom att få klart för sig vad krediten kostar, så att han bland de enligt av samhället nu uppsatta målen konkurrerande bankerna kan välja de för honom förmånligaste villkoren bland de erbjudna alternativen. Varken jämförelse av priserna på krediten eller att få bankerna att konkurrera kan lyckas, såvida inte lånets pris klargöres för konsumenten redan i marknadsföringsskedet. Med hänsyn till konsumenternas ekonomiska trygghet är det vid marknadsföring av banklån väsentligt att uppge just det pris, som uppbäres för lånet.

På sidan 3 i promemorian behandlas det sätt, på vilket kreditkostnaderna skall anges. Där fastslås det också att kostnaderna för krediten skall anges såvida det i marknadsföringen starkt framhäves lättheten att få lån, ehuru lånemöjligheten inte är specificerad beträffande kreditens användning. Ifrågavarande promemoria har på våren 1988 skickats olika penninginstitut för kännedom och att iakttagas i framtida marknadsföring, så även till Finlands Sparbaksförbund rf. för att vidare distribueras till dess medlemsbanker.

Vid bedömning av priset på en av banken beviljad kredit kan man tillämpa samma principer som för egentliga konsumentkrediter. I lagen avses ju närmast finansiering av konsumentvaror och -tjänster lika väl som egentliga konsumentkrediter. Också ett tagande av en kredit, som banken beviljar, har en inverkan på konsumentens ekonomiska ställning precis lika mycket som egentliga konsumentkrediter. Beslut om banklån påverkar ju för lång tid framöver konsumentens ekonomiska ställning.

I boken Kuluttajansuoja (Konsumentskydd av Kivivuori - af Schult‚n - Sev¢n - Tala, sidan 52) fastslås det att "anvisningar eller riktlinjer vid tolkningen av generalklausulen beträffande marknadsföring kan man få också ur annan lagstiftning. Generellt kan förfarande i strid mot regler till konsumenternas skydd i annan lagstiftning anses vara förfarande, som strider mot 1 §."

Stadgandena rörande konsumentkrediter kan inte direkt tillämpas på bankernas marknadsföring av krediter, avsedda för konsumtion. Dessa regler kan emellertid användas vid tolkning av de allmänna reglerna i KSL, såsom 2 kap. 1 §, enligt vilken man vid marknadsföring inte får använda förfarande, som strider mot god sed eller eljest är otillbörligt mot konsumenterna. Marknadsföring, vari ej ingår uppgifter, som är av behovet påkallade med hänsyn till konsumenternas hälsa eller ekonomiska trygghet, skall alltid anses otillbörlig.

Enligt förarbetena till lagen (RP 88/1985 sid. 7) har det vidare utvecklandet av konsumentskyddet varit ett centralt mål att åstadkomma sådana förhållanden, att konsumenternas inköpsbeslut skall kunna bygga på sakliga uppgifter. För att konsumenten på sakliga grunder skall kunna bedöma om det lönar sig för honom att ta upp konsumentkredit, och vilken av de olika kreditformer som erbjuds som är förmånligast ur hans synvinkel, föreslås det att det i KSL tas in stadganden om vilken information näringsidkaren skall ge konsumenterna vid marknadsföring av krediter. Att konsumenten ofta skaffar särskilt dyra nyttigheter på kredit och att beslutet således kan ha en väsentlig och eventuellt också långvarig inverkan på hans ekonomi är ägnat att betona vikten av informationsskyldigheten.

Bankernas marknadsföring av lån har kraftigt ökat under de senaste åren och bankerna erbjuder konsumenterna för konsumtion avsedda lån i större utsträckning än tidigare. Det är därför viktigt att bankerna iakttager samma principer rörande information om priset för krediter, som man fordrar skall iakttagas av andra näringsidkare, som marknadsför krediter.

Förordningen om angivande av pris på konsumtionsnyttigheter vid marknadsföring trädde i kraft 15.2.1989. Enligt § 3 i förordningen skall en detaljhandlare eller någon annan näringsidkare, som är verksam på samma sätt som detaljhandeln eller en näringsidkare inom servicenäring, då han genom reklam eller på något annat motsvarande sätt marknadsför en individualiserad konsumtionsnyttighet till konsumenter, samtidigt uppge nyttighetens pris.

Marknadsdomstolen har i tidigare beslut dels betonat vikten av att priset på konsumtionsnyttigheter anges och dels fordrat att kreditkostnaderna anges på ett sådant sätt att det inte hos konsumenten uppstår någon felaktig bild av deras verkliga storlek (MD 1986:9, 1985:4).

Yrkande a)

Enligt KSL 2 kap. 1 § 1 mom. får det vid marknadsföring inte användas förfarande, som strider mot god sed eller eljest är otillbörligt mot konsumenterna. I regeringens proposition rörande konsumentskyddslagstiftning (RP 8/1977 sid. 23) säges det att stadgandet syftar till att förmå näringsidkarna att i samband med marknadsföringen ge konsumenterna mera information än för närvarande i frågor som är av vikt för konsumenterna. Med reglerna om marknadsföringsmedel i KSL försöker man också tillförsäkra konsumenterna tillräcklig information vid planering av och beslut om anskaffning och användning av konsumtionsnyttigheter. Konsumenterna har svårt att handla på ett sätt, som motsvarar deras intressen, om de inte har tillräcklig information rörande de omständigheter, som är centrala för beslutet.

Enligt KSL 2 kap. 1 § 2 mom. skall marknadsföring, som inte innehåller uppgifter, som är av behovet påkallade med hänsyn till konsumenternas hälsa eller ekonomiska trygghet, alltid anses vara otillbörlig. Enligt regeringens proposition (RP 8/1977 sid. 24) har man med ifrågavarande stadgande strävat att garantera konsumenterna tillgång till den information de behöver för att kunna fatta förnuftiga konsumtionsbeslut.

Banken har i sin televisionsreklam underlåtit att tala om att man för lånet uppbär ränta (i februari 1989 13 %), kreditreserveringsprovision 1 %, stämpelskatt 1,6 % och expeditionsavgift 100 - 500 mark samt att man för kontot i alla händelser uppbär en årsasvgift på 600 mark. Vid ett telefonsamtal 22.3.1989 svarades det att stämpelskatt, kreditreserveringsprovision och expeditionsavgift debiteras först då lånet lyftes, och vid ett annat telefonsamtal 1.4.1989 svarades det att stämpelskatt, kreditreserveringsprovision och expeditionsavgift debiteras redan i samband med att kontot öppnas.

De av banken vid telefonsamtal lämnade uppgifterna om när de av banken debiterade kostnaderna uppbäres avviker från varandra. Ur bankens televisionsreklam och broschyr framgår det inte att man för krediten också uppbär en expeditionsavgift på 100 - 500 mark. Konsumenten har därför svårigheter att veta med hänsyn till hans ekonomiska trygghet väsentliga omständigheter, det vill säga priset på lånet, eftersom de av banken lämnade beskeden avviker från varandra och även uppgifterna i broschyren är ofullständiga.

Eftersom de av banken uppburna kostnaderna inte har angivits har bankens marknadsföring varit otillbörlig och stridande mot KSL 2 kap. 1 §.

Yrkande b)

Enligt KSL 2 kap. 2 § får man vid marknadsföring inte lämna osanna eller vilseledande uppgifter. Ifrågavarande regel har kommenterats i regeringens proposition (RP 8/1977 sid. 27). Vilseledande information kan lämnas också på så sätt att några omständigheter lämnas oomtalade, varigenom det genom marknadsföringen skapade totalintrycket kan bli förvanskat.

Minimibeloppet för bankens avkastningskredit är 30 000 mark och för lånet fordras 100 % realsäkerhet. Genom att i televisionsreklamen understryka kreditens smidighet och genom att underlåta att berättä att det i samband med öppnande av ett avkastningskreditkonto kommer en lånereservering på minst 30 000 mark, i samband med vilken de för krediten debiterade kostnaderna kommer ränta, stämpelskatt, kreditreserveringsprovision, expeditionsavgift), samt att det för lånet fordras 100 % realsäkerhet, är det av bankens marknadsföring skapade helhetsintrycket förvanskat och marknadsföringen därför en vilseledande marknadsföring i strid mot KSL 2 kap. 2 § samt otillbörlig marknadsföring i strid mot KSL 1 kap. 1 §.

Yrkande c)

Banken marknadsför avkastningskrediten som kredit och nämner att avkastningskrediten verkligen för skäl för sitt namn, det vill säga är avkastande. Marknadsföringen inger konsumenten den bilden att krediten ger avkastning. Det framgår emellertid inte av marknadsföringen hur krediten ger avkastning. I verkligheten tages den i anslutning till kontot obligatoriska krediten på minst 30 000 mark en årsavgift på 600 mark, ehuru krediten inte alls skulle utnyttjas. Dessutom debiteras öppningsavgifter som kreditreserveringsprovision 1 %, stämpelskatt 1,6 % och expeditionsavgift 100 - 500 mark då krediten tages i anspråk.

Banken har å andra sidan vid telefonsamtal (1.4.1989) svarat att öppningsavgifterna debiteras redan i samband med att kontot öppnas, det vill säga kreditreserveringsprovision 1%, stämpelskatt 1,6 % och expeditionsavgift 100 - 500 mark. Krediten förorsakar i varje fall utgifter och inte någon inkomst för konsumenten. Det drag, som hör samman med krediten, att den debiterade räntan varierar med det dagliga saldot på kontot, räcker inte till som grund för att stöda det gjorda påståendet om avkastning.

Marknadsföringen är således också i denna del otillbörlig marknadsföring i strid mot KSL 2 kap. 1 §.

HELSINGIN SUOMALAINEN SÄÄSTÖPANKIS BEMÖTANDE

Banken har bestridit att dess marknadsföring skulle vara vilseledande eller otillbörlig och yrkat att ansökan förkastas.

KO har i sitt förbudsyrkande inte fäst avseende vid att depositions/kredit-produkten har marknadsförts med en helhetskampanj, där det använts tidningsannonsering samt produktbroschyr. Produkten har där presenterats i detalj. Dessutom har produkten annonserats i television i februari - mars 1989. Televisionsreklamen har varit blott en del av kampanjen, varmed man försökt att preliminärt informera om produkten och den övriga marknadsföringen har lämnat den slutliga detaljerade informationen om produkten. Det föreligger ingen grund för att bygga förbudsyrkandet enbart på televisionsreklamen utan marknadsföringskampanjen måste granskas som helhet.

Ansökan grundar sig på den åsikten att den s.k. positiva informationsskyldigheten skulle vara densamma för alla marknadföringens delkomponenter. I förarbetena till konsumentskyddslagstiftninen (RP 8/1977 sid. 27) har det emellertid fastslagits: "I konsumentskyddslagen har det inte uttryckligen definierats, huruvida skyldigheten att lämna nämnda uppgifter avser varje enskild delåtgärd eller marknadsföringen av nyttigheten som helhet. Eftersom skyldigheten att lämna information enligt 1 § 2 mom. bedömes just med hänsyn till konsumentens behov av information följer härav att det vid tillämpning av stadgandet ges en avgörande betydelse åt marknadsföringens olika åtgärder i sin helhet, exempelvis åt via reklamen, försäljningen, informationen, produktmärkningen och bruksanvisningen till konsumenterna förmedla kunskap. Just denna genom marknadsföringen i sin helhet förmedlade kunskap gör det möjligt för konsumenten att välja mellan olika beslutsalternativ."

Den marknadsförda depositons/kredit- produkten skaffas inte enbart på grund av tv-signalen. Det är inte fråga om någon enkel dagligvaruaffärsprodukt. Hos konsumenten uppstår inte någon bristfällig uppfattning om priset på denna depositions/kredit- produkt, eftersom han på grundval av marknadsföringen som helhet får noggrannare redogörelse för produkten. Slutligen diskuteras saken ytterligare i detalj på banken. Beträffande ifrågavarande produkt avtalas det alltid vid personlig diskussion, där de slutliga villkoren fastställes i detalj.

KO iakttager också en sådan princip om total granskning av marknadsföringen i sin promemoria 22.3.1988, som behandlar marknadsföring av bankkrediter avsedda för konsumtion. På sidan 2 i promemorian (punkt 2) fastslår KO att de av kredittagandet föranledda kostnaderna skall framgå "ur marknadsföringsmaterialet". Att samma uppgifter skall presenteras vid varje reklamtillfälle erfordras inte.

All nödvändig ekonomisk information om Helsingin Suomalainen Säästöpankkis depositions/kredit- produkt har framgått ur reklamkampanjens marknadsföringsmaterial utan att konsumentens ekonomiska trygghet har varit hotad.

Stiftandet av KSL 7 kap. och begränsningen till där avsedda fall har varit ett lagstiftinigsmässigt avgörande och marknadsföring av bankkrediter eller dessa depositions/kredit kombinationer har inte hänförts till ifrågavarande kapitels område. Av denna anledning har KO givit sin tidigare nämnda promemoria 22.3.1988.

I de fall, som avses i KSL 7 kap., är det fråga om lägen då kredit gives för att skaffa en viss konsumtionsnyttighet, det vill säga det är alltid fråga om en kombination, där krediten främjar försäljningen av huvudprodukten. Det går ej att få kredit utan att skaffa själva huvudprodukten. Då det är fråga om en produkt, som avses i KSL 7 kap., är krediten en tilläggsprodukt och den får ej användas som huvudsakligt marknadsföringsmedel vid marknadsföringen.

a) KO har i sin skrivelse hänvisat till bankens televisionsreklam samt med banktjänstemän förda telefonsamtal 22.3.1989 och 1.4.1989. KO har ansett att eftersom de för lånet debiterade kostnaderna inte omtalats, skulle bankens marknadsföring ha varit otillbörlig marknadsföring i strid med KSL 2 kap. 1 §. Telefonsamtalen kan emellertid inte i detta fall tagas som tecken och bevis på bankens marknadsföring. Det har i saken inte ens påståtts att det vore fråga om något kollektivt telefonbesked.

Förutom tidningsannonseringen har det på bankens kontor funnits det ovan nämnda Avkastningskredit-prospektet till kundernas förfogande. I prospektet har de för krediten debiterade kostnaderna angetts som följer: räntan på krediten är bunden vid Finlands Banks treåriga marknadsränta, varför den förblir oförändrad under tre år (i februari 1989 13 %), stämpelskattens storlek 1,6 %, kreditreserveringsprovision och årsavgift 600 mark.

Kreditreserveringsprovisionen är 1 % av kreditbeloppet. I prospektet har det blivit onämnt att det vid kontots öppning debiteras en expeditionsavgift, som är 100 - 500 mark. Alla ovan nämnda kostnader debiteras i samband med att kontot öppnas, varvid krediten ställes till kundens förfogande, oberoende av om krediten utnyttjas då kontot öppnas eller senare. Prospektet har tagits ur bruk på våren 1989 för att bliva förnyat.

I prospektet rörande avkastningskredit har det alltså på erforderligt sätt angetts allt, förutom att det vid kontots öppnande debiteras en expeditionsavgift på 100 - 500 mark. Denna fråga är emellertid vad den ekonomiska betydelsen beträffar en bisak och ger inte skäl till en förbudsdom. Att en sådan bisak utelämnas i prospektet hotar inte konsumentens ekonomiska trygghet. I tidningsannonserna nämnes expeditionsavgiften och den bristande informationen har korrigerats på så sätt.

b) KO har yrkat att banken skall förbjudas att till konsumenter marknadsföra kredit utan att nämna kreditens minimibelopp, såvida sådant ingår i kreditvillkoren.

I den nämnda televisionsreklamen har det inte angetts att dett för Avkastningskrediten gäller en minimigräns på 30 000 mark. Däremot har det i de samtidiga tidningsannonserna, liksom i de prospekt om Avkastningskredit, som också fanns på bankens kontor, klart informerats om att kreditens miniminivå är 30 000 mark och likaså har det redogjorts för fordran på realsäkerhet.

c) Bankens Avkastningskredit-produkt är ett avlöningskonto i förbindelse med kontinuerlig kredit. Då krediten inte alls tages i anspråk får kunden en varierande (3 mån. Helibor) skattepliktig ränta på depositionen på kontot. Bl.a. enligt tidningsannonseringen var den verkliga årliga räntan i februari 1989 på en 30 000 marks deposition 8,75 %, d.v.s. rätt så hög. Man kan därför ostridigt konstatera att ett Avkastningskreditkonto ger konsumenten ett verkligt tillägg till inkomsterna, då krediten inte tages i anspråk.

Avkastningskredit-devisen är ett annonsmässigt träffande namn på en produkt, där man har förenat deposition (och på den betalar en relativt god ränta) samt en bekymmersfri kreditmöjlighet. Man kan anse det vara ett notoriskt faktum att konsumenten gemenligen inte kan inbilla sig att ett lån som sådant ger avkastning. Det är allmänt känt att man på lån betalar kostnader och ränta och att man å andra sidan får ränta på en deposition. Att man kallar en sådan kombination för Avkastningskredit kan inte vilseleda konsumenten och ej heller hota dennes ekonomiska trygghet. Avkastningsbegreppet beskriver produktens depositionskaraktär och kreditbegreppet den därmed förenade lånemöjligheten.

I det skede då krediten tages i anspråk får konsumenten betala den i kontovillkoren bestämda räntan på det använda lånesaldot. Varje insättning minskar skuldsaldot och minskar således det belopp, som kontoinnehavaren behöver betala i ränta. Om kontoinnehavaren i februari 1989 hade haft en med Avkastningskreditkontot förbunden kredit på 30 000 mark i användning och hade satt in 60 000 mark på kontot hade insättningen lett till att lånet blivit återbetalat och kunden hade dessutom fått betydligt högre ränteinkomster i jämförelse med vad han fått exempelvis om han gjort sin deposition på ett normalt brukskonto.

Avkastningskreditkontot måste bedömas som en helhet, till vilken hör såväl depositionssidan som skuldsidan och där helheten "lever" hela tiden enligt den på kontot använda krediten och de på kontot gjorda depositionerna. I reklamen för Avkastningskreditkontot har det på tal om kontots avkastning hänvisats just till kontot som en helhet, ingalunda tilla att det för kunden skulle vara i sig avkastande att taga en kredit.

Enligt Avkastningskreditprospektet har räntan på kapitalräkning i februari 1989 varit 3,50 %. Ur prospektet betfäffande kontot framgår det tydligt att redan vid en deposition på över 8 500 mark har kunden fått en ränta, som var högre än den på kapitalräkning, 3,69%. Motsvarande procent på en deposition på 15 000 mark har varit 6,75 %, på 30 000 marks deposition de tidigare nämnda 8,75 % och på en 100 000 marks deposition 10,15 %.

I prospektet har det betonats att Avkastningskrediten även är ett depositionskonto. Det har därtill i prospektet berättats att depositionerna just på ifrågavarande konto minskar den erhållna krediten och därför också ränteutgifterna. Dessa omständigheter har också betonats i tidningsannonserna.

Avkastningskredit-devisen är en ändamålsenlig benämning på en kontoform, där det, då krediten inte användes, det vill säga det finns depositionssaldo, på en deposition på exempelvis 100 000 mark kan bli en ränta på 10,15 %. På motsvarande sätt, om den till kontot hörande kreditdelen är i användning, medför en deposition av medel på kontot och därigenom en minskning av lånekapitalet ostridigt en ekonomisk fördel för kunden genom att skuldkapitalet och i motsvarande mån räntekostnaderna minskar. Så är speciellt fallet i jämförelse med ett läge, där kunden skulle i banken ha tagit ett särskilt banklån och då han fått sin lön fått denna girerad till ett särskilt brukskonto. I ett sådant fall medför löneinbetalningen på brukskontot inte någon fördel alls för kunden i form av minskning av räntekostnaderna på en skild kredit.

MOTIVERINGAR FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Helsingin Suomalainen Säästöpankki har marknadsfört en "avkastningskonto" kallad kombination av kredit och konto genom televisionsreklam 13. - 17.3.1989 samt genom tidningsannonsering 27.2. - 21.3.1989. Samtidigt med nämnda reklam har det också publicerats ett prospekt kallat "avkastningskredit".

I televisionsreklamen har det förekommit en förlångsammad bild av en mansperson, som rör sig. Då mannen långsamt rör sig hoppande och rullande i reklamen berättar en bakgrundsröst: "När Du vill vara oberoende av bankdirektören, tag Suomalainens avkastningskredit. Det är en stadigvarande kredit, vars storlek Du smidigt kan höja eller sänka. Du får den genom engångsförhandling, hur mycket som helst. Avkastningskrediten gör verkligen skäl för sitt namn, den lämnar verkligen avkastning. Avkastningskredit från den Finska Sparbanken."

På bankens prospekts framsida finns namnet "avkastningskredit" och bankens logo. På prospektets inneruppslags vänstra sida berättas det om krediten bl.a. under följande rubriker: "NU KAN DU FATTA ETT ENGÅNGSBESLUT OM ALLA DITT LIVS LÅN", "I SUOMALAINEN (finska sparbanken) GÅR DET NU ENKLARE". "OM AVKASTNINGSKREDIT AVTALAR DU EN GÅNG. ANVÄNDER DEN KONTINUERLIGT. ALLTID DÅ DU BEHÖVER." och "INGET FÖREGÅENDE SPARANDE. INGET TIDIGARE KUNDFÖRHÅLLANDE." På denna sida nämnes det inte att det också är fråga om ett konto. På uppslagets högra sida finns följande rubriker: "LÅNERÄNTAN ÄR FAST. 3 ÅR ÅT GÅNGEN.", "REGELBUNDNA DEPOSITIONER SPARAR RÄNTEUTGIFTERNA." och "AVKASTNINGSKREDIT ÄR OCKSÅ ETT DEPOSITIONSKONTO." I prospektet nämnes också att kreditens minimigräns är 30 000 mark.

I prospektet har det bl.a. under rubriken "LÅNERÄNTAN ÄR FAST. 3 ÅR ÅT GÅNGEN" berättats följande: "Avkastningskrediten är ett lönekonto med ansluten kontinuerlig kredit. Räntan är bunden vid Finlands banks 3 års marknadsränta, varför den förblir fast under tre år i taget. (Februari -89 13 %). Förutom räntan betalar Du en årsavgift för krediten på 600 mark, som debiteras även om krediten inte utnyttjas och det finns depositioner på kontot. Då lånet överföres till Ditt förfogande debiteras kreditreserveringsprovision och 1,6 % stämpelskatt åt staten.."

Då konsumenten öppnar "avkastningskredit" kontot debiteras honom också en expeditionsavgift, vars storlek varierar från 100 till 500 mark. Uppgift om denna avgift saknas i prospektet. Banken har i mars 1989 tagit det nämnda prospektet ur bruk och gjort ett nytt prospekt i dess ställe. I det nya prospektet finns också ett omnämnande om expeditionsavgiften.

Marknadsdomstolen anser att sådana ifrågavarande kampanjtyper, med genom olika förfaranden utförd marknadsföring, i allmänhet bör bedömas som en helhet. Möjligheten till en total bedömning förbättrar konsumentens förutsättningar att välja mellan de olika erbjudna nyttigheterna. De olika delåtgärderna i marknadsföringen måste emellertid vara ur konsumentens synpunkt sakliga och ge en riktig bild av den erbjudna nyttigheten.

Bankens televisionsreklam ger en bild av att det rör sig om marknadsföring av enbart kredit. Ur prospektet framgår att marknadsföringen avser en kredit i anslutning till ett lönekonto i kombination med kredit. Även uppgifterna i prospektet betonar upplysningen beträffande krediten.

KO:s ansökan grundar sig inte på att marknadsföringen skulle ge en felaktig bild av den erbjudna kombinationen av kredit och konto. KO har ej heller i sin ansökan åberopat den av banken samtidigt med televisionsreklamen publicerade tidningsreklamen.

a) och b). Marknadsdomstolen har bl.a. i sina avgöranden 1983:4, 1986:9 och 1990:20 uttalat att kunskap om en nyttighets pris är viktig med hänsyn till konsumentens inköpsbeslut och att information om nyttighetens totalpris i marknadsföringens prisinformation skall anges klart och på ett för konsumenten lättbegripligt sätt.

Att ta ett lån i banken har en stor ekonomisk betydelse för konsumenten. Om det i marknadsföringen betonas hur förmånliga lånen är och hur lätt det är att få lån, kan detta leda till att konsumenterna gör oöverlagda förbindelser, som leder till alltför stor skuldbörda eller eljest till oförmånliga avgöranden. För att kunna föra jämförelse mellan de lån, som erbjudas av olika långivare, skall konsumenten i marknadsföringen få uppgifter om de erbjudna krediternas kostnader.

Televisionsreklamer är vanligen kortvariga. Enskilda uppgifter, som lämnas i televisionsreklam är svåra att tillägna sig och de kan inte genast kontrolleras. Man kan inte förutsätta att de lämnar ingående uppgifter om den marknadsförda nyttigheten. Om det i televisionsreklam presenteras detaljerade uppgifter måste dessa anges synnerligen klart, så att det inte hos konsumenten till följd av televisionsreklamens natur uppstår en felaktig bild.

Man beslutar inte att ta ett banklån enbart på grundval av en televisionsreklam. I bankens televisionsreklam presenteras den erbjudna krediten helt allmänt. I reklamen finns blott allmänna omnämnanden av oberoende, smidighet och avkastning. I reklamen framföres ingen detaljerad uppgift om den erbjudna "avkastningskrediten" eller dess pris. Man kan allmänt antaga att konsumenterna känner till att ett banklån alltid medför kostnader, exempelvis ränta, stämpelskatt och olika bankens "serviceavgifter". Då banken inte i sin televisionsreklam har lämnat specificerade uppgifter om den erbjudna "avkastningskrediten", har det ej varit nödvändigt att informera om kostnaderna för krediten eller om den erbjudna kreditens minimibelopp.

Marknadsdomstolen anser att banken inte genom att ha underlåtit att omtala de nämnda kostnaderna och kreditens minimibelopp i televisionsreklamen har förfarit otillbörligt med hänsyn till konsumenterna.

I bankens prospekt har det berättats om den erbjudna "avkastningskreditens" kostnader med undantag av expeditionsavgiften på 100 - 500 mark. I prospektet har det också informerats om kreditens minimibelopp. Banken har tagit prospektet ur bruk ungefär en månad efter dess publicering och i dess ställe gjort ett nytt prospekt, där även expeditionsavgiften är omnämnd.

Bankens här omnämnda prospekt har, i den del som det däri saknats uppgift om den nämnda expeditionsavgiften på 100 - 500 mark, varit vilseledande. Den saknade uppgiften om expeditionsavgiften har varit relativt liten i förhållande till andra av krediten förorsakade kostnader. Då banken därtill själv snabbt har rättat prospektet sedan det kommit ut, anser marknadskomstolen att något förbud med anledning av det bristfälliga prospektet ej längre är nödvändigt.

c) Banken har kallat den av densamma marknadsförda kombinationen av kredit och depositionskonto för "avkastningskonto". I televisionsreklamen presenteras uteslutande krediten och där understrykes dess förmånlighet bland annat genom att nämna att krediten "gör skäl för sitt namn, den ger verkligen avkastning". Också i uppgifterna i prospektet betonas presentationen av krediten.

Uttrycket "avkastningskredit" är ägnat att inge an bild av att krediten skulle vara förmånlig för konsumenten och skulle medföra ökade inkomster för konsumenten i någon form. Ett banklån medför alltid kostnader för konsumenten, det kan inte i sig ge någon avkastning. Uttrycket inger inte en bild av att det är fråga om en kombination av kredit och konto.

För den marknadsförda "avkastningskrediten" debiteras konsumenten en årsavgift på 600 mark, även om krediten inte skulle alls utnyttjas. Av konsumenten uppbäres dessutom kreditreserveringsprovision, stämpelskatt och expeditionsavgift. Kostnaderna för den till den erbjudna "avkastningskrediten" hörande krediten och kontots ränteavkastning avhänger av det av konsumenten tagna lånets storlek och motsvarande av de gjorda depositionernas belopp.

Marknadsdomstolen anser att den för den av banken erbjudna kombinationen av kredit och konto använda benämningen "avkastningskonto" har varit otillbörlig med hänsyn till konsumenterna.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen finner rättvist att med stöd av KSL 2 kap. 1 och 7 § vid vite av tvåhundratusen (200 000) mark förbjuda Helsingin Suomalainen Säästöpankki att vid marknadsföring till konsumenterna av kredit använda benämningen "avkastningskredit", såvida banken inte förmår visa att krediten verkligen medför ökade inkomster för konsumenten.

Förbudet skall iakttagas genast.

Yrkanden på förbud i vidare utsträckning förkastas.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Kurri, viceordförande, Tala, Aaltonen, Antila-Rantanen, Hannula, Henriksson, Mustonen och Ollikainen.

Avgörande efter omröstning.

Ledmoten Tala uttalade med instämmande av ledamöterna Mustonen och Ollikainen:

Televisionsreklamen rörande avkastningskredit koncentreras helt på att erbjuda konsumenten kredit. Reklamen innehåller ingen annan hänvisning till det i den erbjudna banktjänsten ingående depositionskontot än vad man kanske kan sluta sig till av dess namn. Televisionsreklamen skall därför bedömas uttryckligen som marknadsföring av kredit.

Televisionsreklamen innehåller ingen alls information om kostnaderna för den erbjudna krediten. Dessa är i samband med den ifrågavarande krediten förutom ränta och stämpelskatt även kreditreserveringsprovision, expeditionsavgift samt årsavgift, som den, som har ett konto som nämnts, är skyldig årligen betala banken, oberoende av om han har använt de av banken erhållna lånemedlen eller ej.

Man kan inte förmoda att konsumenterna allmänt känner till att då man tager ett banklån det föranleder sådana kreditkostnader som är fallet vid nu förevarande krediterbjudande. Detta gäller både skyldigheten att erlägga kreditkostnader av olika slag och dessas antal. Skyldigheten att betala ränta och stämpelskatt i samband med banklån känner konsumenterna otvivelaktigt till. Svaranden har inte visat någon utredning om att konsumenterna allmänt skulle känna till grunderna för och antalet av andra med ifrågavarande kredit sammanhängande kostnadsslag.

Vid bedömning av televisionsreklamen är det också att lägga märke till att det där betonas att krediten också är "värd sitt namn, den lämnar verkligen avkastning". Innebörden av detta påstående torde i verkligheten för konsumenterna bli i huvudsak oklar. Den därur kommande föreställningen för marknadsföringens del låter emellertid förstå att det ifrågavarande erbjudandet av bankkredit skulle vara på något sätt ekonomiskt synnerligen förmånligt.

Televisionsreklamen utgör därför en helhet, där informationen för kreditkostnadernas del förblir oklar för konsumenten, men där man samtidigt låter förstå att krediten på något sätt skulle vara speciellt förmånlig för konsumenten. Då man bemärker de av en kredit i verkligheten förorsakade kostnadsslagen och därtill att möjligheten att få avkastning vid erbjudandet endast hänger samman med användande av kontot som depositionskonto, har televisionsreklamen förmedlat en snedvriden kunskapsgrund till den konsument, som är mål för marknadsföringen.

En enskild åtgränd, som är en del av en marknadsföringshelhet, såsom en televisionsreklam, behöver inte innehålla samma mängd information, som man får förutsätta att hela marknadsföringen innehåller i samband med ett för konsumentens ekonomiska trygghet viktigt avtal. Ingen enskild åtgärd får dock ge osaklig information som grundval för konsumentens beslutsfattande.

Jag förbjuder därför vid i MD:s beslut angivet vite Helsingin Suomalainen Säästöpankki att till konsumenter marknadsföra kredit genom televisionsreklam utan att samtidigt på ett för konsumenten begripligt sätt ge information om kreditkostnadernas storleksordning för att möjliggöra bedömning.

I övrigt ansluter jag mig till majoritetens beslut.