Market Court bans misleading insulation claims under unfair competition law for false water absorption assertions.

Ekovilla Oy (hakija) vastaan A. Ahlström Oy (vastaaja). Kysymys lämmöneristeiden markkinoinnista.

Hakijan markkinoiman selluvillan raaka-aineesta, sanomalehti/keräyspaperista käytetty ilmaisu "jätepaperi" ei antanut väärää kuvaa tuotteesta eikä sitä pidetty halventavana nimityksenä.

Markkinointiväittämä "Mikäli runkorakenteet liikkuvat, (selluvilla)eristeeseen tulee rakoja kuten vanhoihin sahanpurueristeisiin", oli toteennäyttämätön ja siten hyvän liiketavan vastainen.

Markkinoinnissa käytetty ilmaisu, että paperieristeet imevät vettä niin kuin sanomalehdet, josta ne valmistetaan, oli omiaan antamaan harhaanjohtavan kuvan eristemateriaalien kosteudenimuominaisuuden merkityksestä normaaliolosuhteissa. Väite, että ilman epäpuhtaudet imeytyisivät kostuneeseen paperieristeeseen, jonka takia niiden käyttöä on syytä välttää, oli toteennäyttämätön ja siten hyvän liiketavan vastainen.

SopMenL_1_§, SopMenL_2_§ ja SopMenL_6_§

EKOVILLA OY:N HAKEMUS

Ekovilla Oy on vaatinut, että A. Ahlström Oy:tä sopimattomasta menettelystä elinkeinotoiminnassa annetun lain (SopMenL) 1 ja 2 §:n nojalla kielletään lämmöneristeiden markkinoinnissa

1. kutsumasta selluvillaa jätepaperista valmistetuksi eristeeksi;

2. käyttämästä toteamusta, että runkorakenteiden liikkuessa jätepaperista rouhittuun paperieristeeseen tulee rakoja kuten vanhoihin sahanpurueristeisiin; sekä

3. toteamasta, että paperieristeet imevät vettä kuin sanomalehti, josta ne valmistetaan ja samalla ilman epäpuhtaudet imeytyvät paperieristeisiin, joiden käyttöä on syytä välttää.

Ekovilla Oy on vaatinut, että kielto annetaan väliaikaisena siihen saakka, kunnes asiassa on annettu lopullinen päätös.

Lisäksi Ekovilla Oy on vaatinut A. Ahlström Oy:n velvoittamista korvaamaan sen oikeudenkäyntikulut 45 000 markalla 16 %:n korkoineen markkinatuomioistuimen päätöspäivästä lukien.

Vastaaja on julkaissut kirjasen "Karhuntaljojen asennus- ja valintaohjeet", jossa käsitellään lämmöneristämiseen liittyviä taustatekijöitä ja omakotitalon lämmöneristämistä. Kirjasessa vertaillaan vastaajan valmistamaa karhuntaljaa ja hakijan valmistamaa selluvillaa.

Rakennustarvikkeiden vähittäismyyntiliikkeistä saatavissa ollut kirjanen on kohdistettu pääasiassa ns. kertarakentajille, joita ovat omakotitalojen uudisrakentajat ja peruskorjaajat. Siinä pyritään käyttämään hyväksi kertarakentajien (ei-ammattirakentajien) puutteellisia tietoja erilaisten eristeiden ominaisuuksista. Kirjasessa esitetään väitteitä selluvillan ominaisuuksista sillä tavoin, että eristeiden ominaisuuksia tuntematon henkilö saa niistä käsityksen, että selluvilla on epäedullinen eristysmateriaali. Tosiasiassa nämä ominaisuudet voivat olla käyttäjälle edullisia.

1. Vastaajan kirjasessa selluvillaa kutsutaan "jätepaperista rouhituksi paperieristeeksi". Selluvillan valmistuksessa käytetään raaka-aineena puhdasta, kuivattua sanomalehti/keräyspaperia. Selluvillan kutsuminen jätepaperista valmistetuksi eristeeksi on omiaan antamaan kuluttajalle ala-arvoisen kuvan selluvillan valmistuksessa käytetystä materiaalista. Menettelyllä pyritään halventamaan selluvillaa tuotteena sekä käyttämään hyväksi kertarakentajan tietämättömyyttä eristeiden ominaisuuksista ja valmistustavoista. Kuluttajalle syntyy myös virheellinen kuva lopputuotteen laadusta.

2. Vastaajan kirjasessa todetaan karhuntaljan säilyttävän joustavuutensa rakenteiden elämisestä huolimatta, jolloin rakoja ei pääse syntymään. Vertailumielessä todetaan, että selluvilla ei ole kimmoisa eriste. Kirjasessa väitetään edelleen, että runkorakenteiden liikkuessa selluvillaan tulisi rakoja kuten vanhoihin sahanpurueristeisiin.

Samalla sivulla on kaavakuva ja teksti, jossa selvitetään seinässä olevan pystyraon heikentävän merkittävästi lämmöneristyskykyä.

Väite siitä, että selluvilla rakoilisi kuten sahanpurueristeet, ei pidä paikkaansa. Puhallusselluvilla puhalletaan eristettävään tilaan koneellisesti. Sen tiheys on 60 - 70 kg kuutiometrissä ja se puhalletaan niin suureen tiheyteen, että rakenteiden liikkuessa selluvillaeriste liikkuu niiden mukana eikä aiheuta rakoja seinärakenteisiin. Esitteessä on pyritty luomaan mielikuva, että selluvilla ei olisi hyvä lämmöneriste. Siinä ei kuitenkaan ollut tietoja kummankaan eristeen virallisen tyyppihyväksynnän mukaisesta lämmöneristyskyvystä.

Selluvillan vertaaminen sahanpurueristeeseen pyrkii halventamaan hakijan tuotetta kuluttajille. Sahanpuruhan on jo vuosia sitten poistunut käytöstä rakennuksen eristeenä.

3. Vastaajan esitteessä todetaan lasivillasta valmistetun karhuntaljan olevan vettä imemätöntä. Sen mukaan kosteus siirtyy aina karhuntaljan läpi. Selluvillan väitetään imevän vettä kuin sanomalehti. Lisäksi ilmoituksessa väitetään ilman epäpuhtauksien imeytyvän paperieristeisiin ja todetaan, että selluvillan käyttöä on syytä välttää.

Selluvillalla on olosuhteista riippuva tasapainokosteus. Sillä on kyky sitoa vettä jopa kymmenen kertaa oman painonsa verran vahinkotapauksessa ja pienentää näin muiden rakenteiden vesivahinkoja. Tasapainokosteus voi tyyppihyväksynnänkin mukaan olla enintään 12 % ja jopa kosteuden ollessa 18 % eriste tuntuu täysin kuivalta. Merkittävää on, että normaalikäytössä eriste on luonnollisesti rakenteiden sisällä ja pysyy tyyppihyväksyntänsä mukaisesti kuivana. Ilmoituksessa annetaan kuitenkin harhaanjohtava kuva, että selluvilla keräisi vettä normaalikäyttötilanteessa runsaasti.

Karhuntalja ei kykene sitomaan kosteutta, minkä vuoksi lähes kaikki kosteusrasitus kohdistuu muihin rakenteisiin. Tämä lisää rakenteiden kuormitusta nestevahinkotapauksissa.

Väite ilman epäpuhtauksien sitoutumisesta selluvillaan pyrkii perusteettomasti herättämään kuluttajassa pelkoa terveyshaitoista. Puhallusselluvillasta valmistetusta eristeestä ei ole todettu olevan mitään terveydellisiä haittavaikutuksia kuluttajille. Lasivillalla on sen sijaan epäilty olevan yhteys keuhkosyövän syntyyn.

Vastaajan kirjasessa "Karhuntaljojen asennus- ja valintaohjeet" esittämät tiedot sisältävät vertailuja karhuntaljan ja selluvillan kesken. Kirjasessa kehotetaan jopa suoraan olemaan käyttämättä selluvillaa eristämisessä. Kyseessä onkin kiistatta ns. vertaileva mainonta, jonka suomalaisen oikeuskäytännön ja -kirjallisuuden sekä mainonnan kansainvälisten perussääntöjen 5 artiklan mukaan on oltava ehdottoman totuudenmukaista.

Esitetyt tiedot kannustavat kertarakentajaa, joille po. kirjanen on suunnattu, vertailemaan karhuntaljaa ja selluvillaa mainoksessa esitettyjen tietojen pohjalta. Vastaaja pyrkii hyötymään lukijakunnan tietämättömyydestä tekemällä vertailun harhaanjohtavasti siten, että karhuntalja saadaan perusteettomasti näyttämään huomattavasti paremmalta erityismateriaalilta kuin selluvilla. Menettely on mainonnan kansainvälisten perussääntöjen 2 artiklan vastaista.

Esitteessä vertailtavat ominaisuudet eivät anna oikeata kokonaiskuvaa tuotteiden välisistä eroavaisuuksista. Kantajan tuotteen ominaisuuksia on esitetty siten, että rakennusalaa tuntematon kertarakentaja saa väärän kuvan ominaisuuksien todellisesta merkityksestä. Lisäksi kirjasessa kehotetaan suoraan välttämään selluvillan käyttöä lämmöneristeenä. Tällä tavoin pyritään antamaan ilmoituksen lukijalle valmis loppupäätelmä vertailusta. Menettelyä on pidettävä hyvän liiketavan vastaisena.

Esitetyt väitteet ovat omiaan saattamaan hakijan tuotteen väheksymisen alaiseksi. Menettely on mainonnan kansainvälisten perussääntöjen 7 artiklan vastaista.

A. AHLSTRÖM OY:N VASTINE

A. Ahlström Oy on vaatinut, että Ekovilla Oy:n kaikki vaatimukset hylätään ja että hakija velvoitetaan korvaamaan yhtiön oikeudenkäyntikulut 55 000 markalla 16 % viivästyskorkoineen.

1. Vastaajan esitteessä ei missään ole mainittu Selluvillaa vaan siinä puhutaan paperieristeestä ja jätepaperista rouhitusta eristeestä. Selluvilla ei ole ainoa markkinoilla oleva paperieriste, vaan sellaisia valmistetaan useassa eri maassa.

Selluvilla on valmistettu sanomalehdistä eli tyypillisestä jätepaperista. Kuluttajia ajatellen olisi jopa harhaanjohtavaa puhua muusta kuin jätepaperista, kun otetaan huomioon, että sanomalehti sisältää paljon muuta kuin vain paperia kuten esimerkiksi painoväriä ja erilaisia kemikaaleja.

Jätepaperi-käsite on vakiintunut tarkoittamaan myös käytettyjä (vanhoja) sanomalehtiä. Näin ollen väite, että jätepaperi-sana antaisi kuluttajalle ala-arvoisen kuvan Selluvillan valmistuksessa käytetystä materiaalista tai virheellisen kuvan lopputuotteen laadusta on paikkaansapitämätön.

Ekovilla Oy:n raaka-aineesta käyttämää keräyspaperi-nimitystä ei löydy esimerkiksi Nykysuomen sanakirjasta lainkaan. Sen sijaan jätepaperi-sana on siellä mainittu.

2. Hakija väittää, että Selluvillan tiheys on 60 - 70 kg kuutiometrissä ja että se puhalletaan niin suureen tiheyteen, että rakenteiden liikkuessa Selluvilla-eriste liikkuu niiden mukana eikä aiheuta rakoja seinärakenteisiin. Nämä väitteet eivät pidä paikkaansa. Selluvillan tiheys ei tyyppihyväksynnän mukaan ole kuin 35 kg kuutiometrissä eli puolet väitetystä. Lisäksi Selluvilla ei ole kimmoisa materiaali, mikä aiheuttaa painumia ja siten myös rakoilua. Rakoilu tapahtuu esimerkiksi putkien, palkkien ja sähköjohtojen läheisyydessä. Siitä seuraa lämmöneristyskyvyn heikkeneminen, jolla on erityistä merkitystä varsinkin höyrynsuluttomassa rakenteessa.

Markkinatuomioistuimelle on toimitettu lausunto, tutkimusselostus ja valokuvia painumakokeesta, jossa oli läsnä puolueettomana todistajana/valvojana Riihimäen-Hyvinkään kauppakamarin edustaja. Kokeessa ilmeni selvästi, että Selluvillassa tapahtuu rakoilua, vaikka se olisi asianmukaisesti puhallettuakin. Tällaisten rakojen aiheuttama huonontunut lämmöneristyskyky on yleisesti tunnettu, joten se ei kaipaa lähempää selvitystä.

Rakoilu on seuraus siitä, että paperieristeet puhallettuina pieninä palasina rakenteiden koloihin pyrkivät painumaan ajan mukana kasaan sen vuoksi, että eristehiutaleiden välillä ollut ilma rakenteiden liikkumisen ja täräytysten vuoksi pääsee poistumaan. Myös paperieristeisiin imeytyvä kosteus vaikuttaa painumaan ja tätä kautta rakoilua lisäävästi.

Ekovilla Oy:n moitteesta, että mainosmateriaalissamme ei ole mainittu selluvillan tai karhuntaljan tyyppihyväksynnän mukaisesta lämmöneristyskyvystä todettakoon, että näiden arvojen ilmoittaminen olisi suorastaan harhaanjohtavaa, koska tyyppihyväksynnässä edellytetään, että eriste on asennettu höyrynsulkua käyttäen. Selluvillaa puolestaan markkinoidaan nimenomaan sellaiseksi eristeeksi, joka ei edellytä höyrynsulkua eli päinvastoin mitä tyyppihyväksynnässä edellytetään. Tämän vuoksi eri arvot ja niiden mittausmenetelmät eivät ole vertailukelpoisia eikä niiden ilmoittaminen kirjasessamme harhaanjohtavina olisi ollut mielekästä. Höyrynsuluttomalle rakenteelle ei tyyppihyväksynnässä edes ole olemassa normia.

3. Molemmat osapuolet tässä jutussa ovat todenneet, että paperieriste imee itseensä vettä/kosteutta kun taas mineraalivilla ei sitä tee. Kosteus heikentää eristeen lämmöneristyskykyä. Höyrynsulun yhtenä tehtävänä on estää sisäilmassa olevan kosteuden pääseminen eristeeseen. Esitteessämme olleet lauseet, joihin Ekovilla Oy on viitannut, on asiattomasti erotettu oikeasta yhteydestään eli höyrynsulun merkityksestä ilman liikkumiselle.

Ekovilla Oy:n markkinoinnissa tuodaan esille hengittävä rakenne -käsite, jossa ei ole höyrynsulkua. Tällaisessa rakenteessa sisäilman kosteus imeytyy eristeeseen. Kun kosteus on ollut kosketuksessa puurunkorakenteen kanssa pidemmän ajan, on helppo kuvitella, miten puurakenne saattaa lahota lisääntyvän sienikasvuston johdosta. Selluvillassa tosin on sienikasvustoa estäviä kemikaaleja, mutta nämä liikkuvat eristeessä ajan kuluessa, jolloin niiden vaikutus pintaalueilla heikkenee.

Ilman epäpuhtaudet, niin ulkoilman kuin höyrynsuluttomassa rakenteessa myös sisäilman, imeytyvät lämmöneristeeseen. Eriste toimii suodattimena mutta sitä ei kuitenkaan voida vaihtaa kuten yleensä tehdään likaisille suodattimille. Tämän vuoksi eriste tulee ajan mittaan olemaan täynnä epäpuhtauksia. Tällainen eriste, joka lisäksi on suhteellisen kosteata, ei ole paras mahdollinen. Esitteessä ei varsinaisesti ole väitetty että selluvillaan imeytyvät epäpuhtaudet olisivat terveydelle haitallisia. Toisaalta ne voivat esimerkiksi aiheuttaa sienikasvustoa, joka lahottaa korkean kosteuden avulla rakenteita.

Kirjasessamme "Karhuntaljojen asennus- ja valintaohjeet" ei ole esitetty mitään sellaista, joka esitystavaltaan tai sisällöltään olisi sopimattomasta menettelystä elinkeinotoiminnassa annetun lain vastaista.

KULUTTAJA-ASIAMIEHEN (KA) KANNANOTTO

KA on ilmoittanut, ettei hän ryhdy toimenpiteisiin hakemuksen johdosta.

VAATIMUS VÄLIAIKAISESTA KIELLOSTA

Markkinatuomioistuin ei ole hyväksynyt vaatimusta väliaikaisesta kiellosta.

MARKKINATUOMIOISTUIMEN RATKAISUN PERUSTELUT

Hakija ja vastaaja markkinoivat lämmöneristeitä pientaloihin. Hakijan markkinoimien tuotteiden perusraaka-aine on sanomalehti/keräyspaperi, vastaajan lasivilla. Hakija markkinoi tuotteitaan nimellä Selluvilla ja vastaaja Karhuntalja-nimellä.

A. Ahlström Oy on keväällä 1987 julkaissut kirjasen "Karhuntaljojen asennus- ja valintaohjeet". Siinä käsitellään lämmöneristämiseen liittyviä taustatekijöitä ja omakotitalon lämmöneristämistä. Kirjasta on ollut saatavissa rakennustarvikkeita myyvistä vähittäisliikkeistä.

1. Kirjasen ensimmäisellä aukeamalla todetaan muun muassa: "esimerkiksi jätepaperista valmistettu eriste ei ole kimmoisa eriste". Paperia, jota ei ole tarkoitettu säilytettäväksi, kutsutaan käytön jälkeen yleisesti "jätepaperiksi". Nimitys ei anna väärää kuvaa selluvillan raaka-aineena käytetystä materiaalista. Ilmaisu ei myöskään anna väärää kuvaa hakijan markkinoimasta tuotteesta eikä sitä voida pitää halventavana nimityksenä.

2. Ensimmäisellä aukeamalla oleva teksti jatkuu: "Mikäli runkorakenteet liikkuvat, eristeeseen tulee rakoja kuten vanhoihin sahanpurueristeisiin."

Vastaaja on selvittänyt, että selluvillaeristeeseen voi tärinän vaikutuksesta syntyä rakoja. Vastaaja ei kuitenkaan ole näyttänyt, että rakoilua tapahtuisi runkorakenteiden liikkuessa tai että rakoilua tapahtuisi samalla tavalla kuin sahanpurueristeissä. Markkinointiväittämä on näin ollen toteennäyttämätön ja siten hyvän liiketavan vastainen.

3. Kirjasen kolmannella aukeamalla todetaan: "paperieristeet imevät vettä niin kuin sanomalehdet, josta ne valmistetaan. Samalla imeytyvät ilman epäpuhtaudet paperieristeisiin, joiden käyttöä on syytä välttää."

Materiaalipohjansa vuoksi selluvillaeriste voi sitoa itseensä huomattavasti enemmän kosteutta kuin mineraalivilla. Valtion teknillisen tutkimuskeskuksen (VTT:n) 30.5.1988 antamasta lausunnosta ilmenee, että hyvän rakennustavan mukaan toteutetussa kattorakenteessa eristeen kosteus vaihtelee lähinnä ympäristön ilman suhteellisen kosteuden (hygroskooppisen kosteuden) mukaisesti. Tätä hygroskooppista kosteutta suuremmat kosteudet eristeessä merkitsevät lausunnon mukaan aina katon toimintahäiriötä.

Normaaleina pidettävissä oloissa eristeeseen sitoutunut kosteus on murto-osa siitä, minkä eriste sinänsä kykenee imemään. Mainoksesta ei ilmene, että eristeeseen voi imeytyä merkittävä määrä kosteutta vain poikkeuksellisissa olosuhteissa. Markkinoinnissa käytetty ilmaisu on siten omiaan antamaan harhaanjohtavan kuvan eristemateriaalin kosteudenimuominaisuuden merkityksestä normaaliolosuhteissa.

Selluvilla on ympäristöministeriön tyyppihyväksymä lämmöneriste. Vastaaja ei ole näyttänyt, että selluvillaan tavanomaisessa käytössä imeytyisi ilmasta epäpuhtauksia, jotka aiheuttaisivat vaaraa terveydelle tai turvallisuudelle. Markkinointiväittämä on näin ollen toteennäyttämätön ja siten hyvän liiketavan vastainen.

MARKKINATUOMIOISTUIMEN RATKAISU

Markkinatuomioistuin harkitsee oikeaksi SopMenL:n 1, 2 ja 6 §:n nojalla (kaksisataatuhatta) 200 000 markan sakon uhalla kieltää A. Ahlström Oy:tä lämmöneristeiden markkinoinnissa

- antamasta toteennäyttämätöntä kuvaa, että selluvilla rakoilisi runkorakenteiden liikkumisen vuoksi kuten sahanpurueristeet (2);

- antamasta harhaanjohtavaa taikka toteennäyttämätöntä kuvaa selluvillan vedenimemisominaisuuden merkityksestä (3).

Kieltoja on noudatettava heti.

A. Ahlström Oy velvoitetaan suorittamaan Ekovilla Oy:lle oikeudenkäyntikulujen korvaukseksi vaaditut neljäkymmentäviisituhatta (45 000) markkaa kuudentoista (16) prosentin korkoineen tämän päätöksen tiedoksiantopäivästä lukien.

Asiassa esitetyt vaatimukset hylätään enemmälti.

Läsnä: Huttunen, puheenjohtaja, Valkonen, varapuheenjohtaja, Tala, Aaltonen, Kortekangas, Modeen, Mustonen ja Viljanen.

---

[SV]

Ekovilla Oy (sökanden) mot A. Ahlström Oy (svaranden). Fråga om marknadsföring av värmeisoleringsmaterial.

Uttrycket "avfallspapper", som använts om råmaterialet för den cellull sökanden marknadsförde, vilket utgjordes av tidnings-/insamlingspapper, gav inte en felaktig bild av produkten och uttrycket ansågs inte förklenande.

Marknadsföringspåståendet "Såvida stomkonstruktionen rör sig, uppstår det sprickor i (cellull) isoleringen på samma sätt som i gammal sågspånsisolering", var obevisat och stred sålunda mot god affärssed.

Det i marknadsföringen använda uttrycket, enligt vilket pappersisoleringsmaterial suger i sig vatten som de tidningar isoleringen var tillverkad av var ägnat att ge en vilseledande bild av betydelsen av fuktegenskaper under normala förhållanden. Påstående, att luftens orenheter skulle suga sig in i den fuktiga pappersisoleringen, varför det var skäl att undvika dess användning, var obevisat och stred sålunda mot god affärssed.

OtillbFörfL_1_§, OtillbFörfL_2_§ och OtillbFörfL_6_§

EKOVILLA OY:S ANSÖKAN

Ekovilla Oy har yrkat att A. Ahlström Oy med stöd av 1 och 2 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (OtillbFörfL) förbjudas att vid marknadsföringen av värmeisoleringsmaterial

1. kalla cellull för isoleringsmaterial tillverkat av avfallspapper;

2. använda ett konstaterande att då stomkonstruktionerna rör på sig får det av avfallspapper tillverkade pappersisoleringsmaterialet sprickor på samma sätt som gamla sågspånsmaterial; samt

3. konstatera att pappersisoleringsmaterialen suger i sig vatten på samma sätt som den tidning de är tillverkade av och att orenheter i luften samtidigt sugs in i pappersisoleringsmaterialen, vilka man bör undvika att använda.

Ekovilla Oy har yrkat att förbudet meddelas temporärt tills saken slutligt är avgjord.

Ekovilla Oy har därtill yrkat att A. Ahlström Oy förpliktas ersätta dess rättegångskostnader med 45 000 mark jämte 16 § ränta från den dag marknadsdomstolen meddelat sitt utslag.

Svaranden har publicerat skriften "Direktiv för val och montering av björnfällar", i vilken behandlas bakgrundsfaktorer i anslutning till värmeisolering samt värmeisolering av egnahemshus.

I skriften jämförs den björnfäll svaranden tillverkar med den cellull sökanden tillverkar.

Skriften som funnits tillgänglig i minuthandelsaffärer för byggförnödenheter har i huvudsak riktat sig till sk. engångsbyggare, dvs. byggare av nya egnahemshus och grundreparerare. Man eftersträvar i skriften att utnyttja den bristfälliga kunskap engångsbyggarna (icke professionella byggare) har i fråga om olika egenskaper hos isoleringsmaterial. I skriften framställs påståenden om cellullens egenskaper på ett sådant sätt att en person som saknar kunskap om isoleringsmaterialens egenskaper kan få en uppfattning om att cellullen är ett ofördelaktigt isoleringsmaterial. De facto kan dessa egenskaper vara fördelaktiga för användaren.

1. I svarandens skrift kallas cellullen för "ett isoleringsmaterial som är rivet av avfallspapper". Vid tillverkningen av cellull används som råmaterial rent, torkat tidnings/insamlingspapper. Att kalla cellull för ett isoleringsmaterial tillverkat av avfallspapper är ägnat att ge en negativ bild av det material som används vid tillverkningen av cellull. Man strävar till att genom förfarandet förklena cellullen som produkt samt utnyttja engångsbyggarens okunskap beträffande isoleringsmaterialens egenskaper och tillverkningsmetoder. Konsumenten får också en felaktig bild av slutproduktens kvalitet.

2. I svarandens skrift konstateras att björnfällen bibehåller sin smidighet oberoende av att konstruktionerna lever, varför det inte uppstår sprickor. I jämförelseavsikt konstateras att cellullen inte är ett elastiskt isoleringsmaterial. Vidare påstår man i skriften att det uppstår sprickor i cellullen då stomkonstruktionen rör på sig på samma sätt som i fråga om de gamla sågspånsisoleringsmaterialen.

På samma sida förekommer en schematisk bild och en text, i vilken man utreder att den lodräta sprickan i väggen avsevärt försämrar värmeisoleringsförmågan.

Påståendet att cellullen skulle spricka på samma sätt som sågspånsisoleringsmaterialen håller inte streck. Blåscellullen blåses maskinellt in i det utrymme som skall isoleras. Dess täthet är 60 - 70 kg per kubikmeter och den blåses till så stor täthet att cellullsisoleringsmaterialet rör sig med konstruktionerna och det uppstår inte sprickor i väggkonstruktionerna. I broschyren har man strävat till att skapa en bild av att cellullen inte skulle vara ett bra värmeisoleringsmaterial. Där förekom dock inte uppgifter om värmeisoleringsförmågan i enlighet med det officiella typgodkännandet för någotdera isoleringsmaterialet.

Jämförelsen mellan cellull och sågspånsisoleringsmaterial är avsedd att förklena sökandens produkt inför konsumenterna. Sågspån har ju inte på många år förekommit som isoleringsmaterial i byggnader.

3. I svarandens broschyr konstaterar man att den av glasull tillverkade björnfällen inte suger i sig vatten. Man påstår att cellull suger i sig vatten som en tidning. Man påstår dess utom i annonsen att orenheter i luften absorberas i pappersisoleringsmaterialen och konstaterar att användningen av cellull borde undvikas.

Cellullen har en jämnviktsfukt som beror på omständigheterna. Den har förmåga att binda upp till tio gånger sin egen vikt vatten vid olycksfallssituationer och sålunda minska vattenskadorna på andra konstruktioner. Jämnviktsfukten kan enligt typgodkännandet uppgå till högst 12 % och till och med då fuktighetsgraden uppgår till 18 % känns isoleringsmaterialet helt torrt. Väsentligt är att isoleringsmaterialet i normalanvändning naturligtvis finns inne i konstruktionen och hålls torrt i enlighet med sitt typgodkännande. I annonsen ges dock en vilseledande bild av att cellull i normalt bruk skulle absorbera rikligt med vatten.

Björnfällen förmår inte binda fukt vilket leder till att nästan all fuktbelastning riktar sig mot övriga konstruktioner. Detta medför att belastningen på konstruktionerna ökar vid ett vätskeolycksfall.

Påståendet att orenheter i luften skulle bindas i cellullen strävar grundlöst till att väcka skräck om hälsorisker hos konsumenten. Man har inte kunnat konstatera att isoleringsmaterial tillverkade av blåscellull skulle vara skadliga för konsumenternas hälsa. Däremot har man misstänkt att glasullen skulle ha samband med uppkomsten av lungcancer.

Uppgifterna i svarandens skrift "Direktiv för val och montering av björnfällar" innehåller jämförelser mellan björnfäll och cellull. I skriften uppmanas man till och med direkt att låta bli att använda cellull vid isolering. Det är utan tvekan fråga om sk. jämförande reklam, som enligt finsk rättspraxis och i den finska juridiska litteraturen samt artikel 5 i de internationella grundreglerna för god reklam bör vara abslut sann.

Uppgifterna uppmanar engångsbyggaren, vilken skriften är avsedd för, att jämföra björnfäll med cellull utgående från de uppgifter som presenterats i annonsen. Svaranden strävar till att utnyttja läsekretsens okunskap genom att utföra jämförelsen felaktigt på ett sådant sätt att man grundlöst får björnfällen att framstå som ett betydligt bättre isoleringsmaterial än cellull. Förfarandet strider mot artikel 2 i de internationella grundreglerna för god reklam.

De uppgifter som jämförs i broschyren ger inte en korrekt helhetsbild av skiljaktigheterna mellan produkterna. Egenskaperna hos kärandens produkter har presenterats på ett sådant sätt att en engångsbyggare, som inte känner till byggbranschen, får en felaktig bild av egenskapernas verkliga betydelse. I skriften uppmanar man därtill direkt till att undvika användningen av cellull som isoleringsmaterial. På detta sätt försöker man ge läsaren av annonsen en färdig slutsats av jämförelsen. Förfarandet bör alltså anses strida mot god affärssed.

Påståendena som framställts är ägnade att förklena sökandens produkt. Förfarandet strider mot artikel 7 i de internationella grundreglerna om god reklam.

A. AHLSTRÖM OY:S BEMÖTANDE

A. Ahlström Oy har yrkat att Ekovilla Oy:s samtliga yrkanden förkastas och att sökanden förpliktas ersätta bolagets rättegångskostnader med 55 000 mark jämte 16 % dröjsmålsränta.

1. I svarandens broschyr har man inte på något ställe nämnt Selluvilla (Cellull) utan man talar om pappersisoleringsmaterial och isoleringsmaterial rivet av avfallspapper. Selluvilla är inte det enda pappersisoleringsmaterialet som förekommer på marknaden, utan sådana tillverkas i flere olika länder.

Selluvilla är tillverkat av tidningspapper, dvs. av typiskt avfallspapper. Med tanke på konsumenterna skulle det till och med vara vilseledande att tala om någonting annat än avfallspapper då man beaktar att en tidning innehåller mycket annat än bara papper, t.ex. trycksvärta och olika slags kemikalier.

Begreppet avfallspapper har inarbetats att inbegripa även begagnade (gamla) tidningar. Sålunda håller påståendet, enligt vilket ordet avfallspapper skulle inge konsumenterna en förklenande bild av det material som används för framställningen av Selluvilla, inte streck.

Benämningen insamlingspapper, som Ekovilla Oy använder om sitt råmaterial förekommer inte överhuvudtaget i ordboken Nykysuomen sanakirja.

2. Sökanden påstår att tätheten för Selluvilla uppgår till 60 - 70 kg per kubikmeter och att den blåses till en så stor täthet, att det inte uppkommer sprickor i väggkonstruktionerna då de rör på sig utan rör sig med konstruktionerna. Dessa påståenden håller inte streck. Enligt typgodkännandet för Selluvilla uppgår inte tätheten för materialet till mera än 35 kg per kubikmeter, dvs. hälften av vad man påstått. Därtill är Selluvilla inte ett elastiskt material, vilket medför att materialet trycks in och sålunda även spricker. Sprickor uppstår till exempel i närheten av rör, balkar och elledningar. Detta leder till att värmeisoleringsförmågan försvagas, vilket kan ha en särskild betydelse speciellt i en konstruktion som saknar fuktspärr.

Till marknadsdomstolen har ingivits ett utlåtande, ett undersökningsreferat och bilder av ett insjunkningstest, under vilket som opartiskt vittne/övervakare en representant för Riihimäki-Hyvinge handelskammare var närvarande. Under testet framgick det klart att det uppstår sprickor i Selluvilla fastän materialet skulle vara inblåst på vederbörligt sätt. Det är allmänt känt att dylika sprickor medför nedsatt värmeisoleringsförmåga varför omständigheten inte behöver utredas närmare.

Sprickorna är en följd av att pappersisoleringsmaterialen som i små bitar blåses in i konstruktionernas håligheter med tiden har en tendens att sjunka ihop så att luften som funnits mellan isoleringsmaterialsflagorna som en följd av rörelser och skakningar i konstruktionerna försvinner. Även fukt som absorberas av pappersisoleringsmaterialen påverkar ihopsjunkandet och ökar sålunda sprickorna.

Beträffande Ekovilla Oy:s förebrående över att det i vårt reklammaterial inte förekommer ett omnämnande om cellullens eller björnfällens värmeisoleringsförmåga enligt typgodkännadet kan man konstatera, att det skulle vara rent av vilseledande att meddela dessa värden eftersom man i typgodkännandet förutsätter att isoleringsmaterialet applicerats med användning av fuktspärr. Selluvilla marknadsförs å sin sida som ett isoleringsmaterial som inte förutsätter fuktspärr dvs. tvärt emot vad man förutsätter i typgodkännandet. Av denna orsak är de olika värdena och mätmetoderna beträffande materialen inte jämförbara och att ange värdena i vår skrift skulle inte ha varit meningsfullt. I typgodkännandet förekommer det inte ens någon norm för konstruktioner som saknar fuktspärr.

3. Vardera parten i detta ärende har konstaterat att ett pappersisoleringsmaterial suger i sig vatten/fukt, vilket mineralull inte gör. Fukt nedsätter värmeisoleringsförmågan. En uppgift för fuktspärren är att förhindra att fukt i innerluften når isoleringsmaterialet. De meningar i vår broschyr Ekovilla Oy har hänvisat till har osakligt ryckts från sitt rätta sammanhang, dvs. fuktspärrens betydelse för luftens rörelse.

I Ekovilla Oy:s marknadsföring för man fram begreppet konstruktion som andas. En sådan konstruktion saknar fuktspärr. I en dylik konstruktion sugs innerluftens fukt in i isoleringsmaterialet. Då isoleringsmaterialet stått i kontakt med träkonstruktionen en längre tid kan man lätt tänka sig att träkonstruktionen eventuellt murknar på grund av ökad svampväxtlighet. Selluvilla innehåller visserligen kemikalier som förhindrar svampväxtlighet. Dessa rör sig med tiden i isoleringsmaterialet, varvid deras effekt i ytsskiktet försvagas.

Såväl ytterluftens orenheter som orenheter i innerluften i en konstruktion som saknar fuktspärr absorberas i värmeisoleringsmaterialet. Isoleringsmaterialet fungerar som filter men man kan inte byta ut det såsom man brukar göra med smutsiga filter. Av denna orsak kommer isoleringsmaterialet att med tiden bli fullt av orenheter. Ett dylikt isoleringsmaterial, som dessutom är relativt fuktigt, är inte det bästa möjliga. I broschyren har man inte egentligen påstått att de orenheter som absorberas av cellullen skulle vara skadliga för hälsan. Å andra sidan kan de till exempel förorsaka svampväxtlighet, som med hjälp av den höga fuktigheten får konstruktionerna att murkna.

I vår skrift "Direktiv för val och montering av björnfällar" har inte anförts någonting sådant som i fråga om sitt framställningssätt eller innehåll skulle strida mot lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet.

KONSUMENTOMBUDSMANNENS (KO) STÄLLNINGSTAGANDE

KO har meddelat att han inte skrider till åtgärder med anledning av ansökan.

YRKANDET PÅ TEMPORÄRT FÖRBUD

Marknadsdomstolen har inte bifallit yrkandet på temporärt förbud.

MOTIVERINGARNA FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Sökanden och svaranden marknadsför värmeisoleringsmaterial för småhus. Grundråmaterialet för de produkter sökanden marknadsför är tidnings-/insamlingspapper, för de produkter svaranden marknadsför glasull. Sökanden marknadsför sina produkter benämnda Selluvilla (Cellull) och svaranden sina produkter benämnda Karhuntalja (Björnfäll).

A. Ahlström Oy har under våren 1987 publicerat skriften "Direktiv för val och montering av björnfällar". I skriften behandlas bakgrundsfaktorer i anslutning till värmeisolering och värmeisolering av egnahemshus. Boken har distribuerats i minuthandelsbutiker som säljer byggnadsförnödenheter.

1. På det första uppslaget i skriften konstaterar man bland annat: "ett isoleringsmaterial som tillverkats av till exempel avfallspapper är inte ett elastiskt isoleringsmaterial". Ett papper som efter användningen inte är avsett att bevaras kallas allmänt för "avfallspapper". Benämningen ger inte en felaktig bild av vilket material som använts som råmaterial för cellullen. Uttrycket ger inte heller en felaktig bild av den produkt sökanden marknadsför och benämningen kan inte heller anses som en förklenande benämning.

2. Texten på första uppslaget fortsätter: "Såvida stomkonstruktionerna rör på sig, uppstår det sprickor i isoleringsmaterialet på samma sätt som i de gamla sågspånsmaterialen."

Svaranden har utrett att det till följd av skakningar kan uppstå sprickor i cellullsisoleringsmaterial. Svaranden har dock inte visat att det skulle uppstå sprickor då stomkonstruktionen rör på sig eller att det skulle uppstå sprickor på samma sätt som i sågspånsisoleringsmaterial. Marknadsföringspåståendet är sålunda obevisat och strider därmed mot god affärssed.

3. På det tredje uppslaget i skriften konstateras: "pappersisoleringsmaterialen suger i sig vatten som de tidningar de tillverkas av. Samtidigt sugs orenheter i luften in i pappersisoleringsmaterialen, vilkas användning det är skäl att undvika."

På grund av det material cellullsisoleringsmaterialet är tillverkat av kan det suga i sig betydligt mera fukt än mineralull. Ur det utlåtande statens tekniska forskningsanstalt (STF) givit 30.5.1988 framgår att i en konstruktion som byggts i enlighet med god byggnadssed ändras fukten i isoleringsmaterialet närmast i enlighet med luftens relativa fuktighet (den hygroskopiska fuktigheten). Högre fukthalter i isoleringsmaterialet än denna hygroskopiska fuktighet innebär enligt utlåtandet alltid funktionsstörningar för taket.

Under förhållanden som kan anses som normala utgör den fukt som bundits i isoleringsmaterialet en bråkdel av det isoleringsmaterialet i sig förmår absorbera. Ur reklamen framgår inte att isoleringsmaterialet absorberar en betydande mängd fukt enbart under exceptionella förhållanden. Det i marknadsföringen använda uttrycket är sålunda ägnat att ge en vilseledande bild av betydelsen av fuktabsorberingsförmågan under normalförhållanden.

Cellull är ett av miljöministeriet typgodkänt värmeisoleringsmaterial. Svaranden har inte visat att cellullen under normala förhållanden skulle absorbera luftorenheter som skulle utgöra en fara för hälsa eller säkerhet. Marknadsföringspåståendet är sålunda obevisat och strider mot god affärssed.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen finner riktigt att med stöd av 1, 2 och 6 § i OtillbFörfL vid vite av tvåhundratusen (200 000) mark förbjuda A. Ahlström Oy att vid marknadsföringen av värmeisoleringsmaterial

- ge en obevisad bild av att det skulle uppstå sprickor i cell ull på samma sätt som i sågspånsisoleringsmaterial på grund av att stomkonstruktionen rör på sig (2);

- ge en vilseledande eller obevisad bild av betydelsen av cell ullens vattenabsorberingsegenskaper (3);

Förbuden skall iakttagas omedelbart.

A. Ahlström Oy förpliktas ersätta Ekovilla Oy:s rättegångskostnader med yrkade fyrtiofemtusen (45 000) mark jämte sexton (16) % ränta från den dag detta utslag delges.

De i ärendet framställda yrkandena förkastas i övrigt.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Valkonen, viceordförande, Tala, Aaltonen, Kortekangas, Modeen, Mustonen och Viljanen