Administrative court dismisses plan approval due to failure to conduct mandatory environmental impact assessment under Åland law.

Kommunfullmäktige hade antagit en detaljplan på förslag av markägaren i enlighet med 33 § i plan- och bygglagen för landskapet Åland (plan- och bygglagen). Ändringssökandena hade som grund för sina besvär bl.a. framfört att planen avsåg ett sådant projekt som förutsätter miljökonsekvensbedömning (MKB) enligt landskapslagen och -förordningen om miljökonsekvensbedömning (MKB-lagen respektive -förordningen).

Detaljplanen möjliggjorde förverkligandet av ett kvartersområde för stugby och semestercentra i nära anslutning till tidigare detaljplanlagda områden där det anvisats och förverkligats ett kvartersområde för härbärgerings- och hotellrörelse samt fritidsbostadsområden med uppenbar markanvändningsmässig anknytning till förstnämnda verksamhet, bl.a. genom att planläggningen möjliggjort uppförandet av personalbostäder också på dessa områden. Förvaltningsdomstolen fäste uppmärksamhet vid EU-domstolens avgörandepraxis avseende MKB-direktivet 2011/92/EU (mål C‑72/95, Kraaijeveld m.fl. och C-2/07, Abrahams m.fl.) och fann det vara klart att det är fråga om en sådan fritidsby med hotellkomplex utanför stadsområde som omfattas av bilaga II till direktivet och vars utvidgning den aktuella detaljplanen möjliggjorde.

Således hade det krävts ett övervägande enligt 3 § 2 mom i MKB-lagen, vilket ska resultera i ett motiverat beslut i vilket myndigheten tar ställning till om en MKB ska utföras som underlag för myndighetens beslut om projektet. Förvaltningsdomstolen fann inte hinder för att ett avgörande om att inte kräva MKB utgör del av det slutliga beslut varigenom projektet godkänns, förutsatts att dess delgivning och innehåll likväl uppfyller MKB-lagens krav.

Då det med beaktande av omständigheterna inte kunde anses vara uppenbart att projektets miljökonsekvenser inte var betydande, och behovet av MKB således inte kunde uteslutas direkt på denna grund, kunde fullmäktiges beslut inte anses uppfylla kravet på ett sådant övervägande respektive motiverat avgörande om saken som MKB-lagen förutsätter. Ett separat dokument om övervägande, som varken skilt för sig eller som del av det slutliga planbeslutet hade omfattats av fullmäktige såsom beslut att inte kräva MKB eller delgivits som ett sådant, och som dessutom utgått från en felaktig tolkning av hur behovet av MKB skulle bedömas, gav inte skäl till en annan slutsats.

Eftersom fullmäktige såsom beslutande myndighet inte övervägt behovet av MKB på det sätt lagen förutsätter hade beslutet att anta detaljplanen tillkommit i felaktig ordning.

Förvaltningsdomstolen konstaterade också med anledning av biyrkanden som framställts i ärendet att markägaren som utarbetat förslaget till den överklagade detaljplanen med anledning av sitt därav följande rättsliga intresse i ärendets utgång var att betrakta som part i rättegången. Detta med hänsyn till hur intresset hos en markägare som skött utarbetandet av en stranddetaljplan beaktas i rikets markanvändnings- och bygglag och rättspraxis.

Plan- och bygglagen för landskapet Åland 5 §, 33 §

Landskapslagen om miljökonsekvensbedömning 3 § 2, 5 och 6 mom., 14b § 1 och 3 mom.

Landskapsförordningen om miljökonsekvensbedömning 3 §, 4 §

Förvaltningslagen för landskapet Åland 40 § 1 mom.

Direktiv 2011/92/EU bilaga II punkt 12 c

Markanvändnings- och bygglagen (FFS 132/1999) 74 §, 191 § 4 mom.

Ärendet har avgjorts av förvaltningsdomstolens ledamöter Emil Waris (föredr.), Kristina Fagerlund och Juho Vuori.

Inte överklagat